Blå Porten

Luncher, möten, bara slinka in, sitta i timmar, äta mycket, äta litet, ensam, två, många...

I trettio års tid har Café Blå Porten på Djurgården varit ett av mina stamställen. Det började med att jag studerade vid Villa Lusthusporten och åt min lunch här när tid och framförallt kassa tillät. Sedan dess har jag inte kunnat hålla mig härifrån.

Maten är god och man kan välja en maträtt eller bara plocka från buffén. Man kan sitta inne vid de långa borden eller ute på den härliga gården.

Och det är något med stämningen. Kanske beror det på att caféet rent fysiskt hänger ihop med Liljevalchs och dessutom ständigt har ett utbud av konsthallens affischer på väggarna.

Eller så är det helt enkelt så att man befinner sig så väl här. Avslappnat och trivsamt. Konstnärligt om man så vill...

Vid dessa bord och bänkar har jag under åren utbytt många förtroenden, tentaläst ett otal gånger, skrattat, njutit och ja - befunnit mig.

En gång i tiden var Kungliga Djurgården inhängnad för att de kungliga djuren inte skulle smita ut. Men här och där fanns portar och en av dessa låg vid Djurgårdsbron. Innanför Djurgårdsbrons port låg ett kungligt lusthus och porten kom därför att kallas Lusthusporten.

Och nu börjar det bli långrandigt... På 1600-talet låg caféet vid bron och kallades Lusthusporten (att jämföra med min gamla institution som också ligger där och heter Villa Lusthusporten). Porten vid Lusthuset var blå. (Är! Nymålad i en alldeles underbart skrällig blå färg. Original?) Namnet ändrades därför snart till Blå Porten och 1916 flyttade caféet till den plats det har idag.

Läste förresten till min fasa någonstans att den rivningshotade Lindgården ska bytas ut mot ett snofsigt hotell. Till hotell behövs parkeringsgarage och det ska ligga just under Blå Portens gård. Grävas upp? Förstöras? Behövs verkligen detta? Ibland blir jag skraj. Hur strömlinjeformat ska Stockholm bli? Kallt? Hårt? Vi river för att få ljus och luft...

Staden måste få ha kvar lite rufsighet någonstans. Lite tegel, trä och knotighet som motvikt mot allt glas, aluminium och betong. Andningshål. Minnesrum.

Det är nästan så att jag känner för att den dagen grävskoporna står hotande utanför Blå Porten, kava dit och sätta min mossiga, konservativa rumpa pladask på gården och ägna mig åt en smula civil olydnad...