Miras Mirakel

Jag har alltid varit fascinerad av gamla kartor. Naturligtvis för att de visar platser som de såg ut och hette för länge sedan, men också för att de ger en föreställning av den “världsbild” människan hade då.Jag har precis fått en ny (gammal) rumskamrat i form av Georg Biurmans Charta Öfwer Stockholms Stads Belägenhet från mitten av 1700-talet.En liten stund varje dag ägnar jag åt att titta lite närmare på den.Allra helst skulle jag vilja studera den med förstoringsglas.Castelholmen. Skiepsholmen.Eller krafsa ut den ut sin ram och lägga den i scannern.Kinröksbruk. Bekbruk. Kruthus. Waldemars Ön.Nå, men det kommer jag inte att göra. Den är alltför skör för det.Ulfsunda Fierden. Diurgård.Det är roligt att se hur Laduviken i mitten på 1700-talet var en vik av Lilla Värtan och inte som idag några småsjöar och ett kärr.På Wikipedia finns Biurmans Charta i en annan färgställning – kartorna verkar handkolorerade. Där hittar jag också denna text:“Georg Biurmans karta täcker ett stort landområ…

Sakta, gungande.
Mild bris i ditt hår.
Solens clair obscur
genom moderträdens lövverk.

Så. Det är bara att erkänna. Från och med någon månad före jul fram till nu har jag bara läst böcker av en enda författare; Maria Lang. Det har blivit 23 stycken. Enligt den förteckning jag har, skrev hon 43 deckare plus ett antal ungdomsdeckare. En varje år sedan 1949. Så jag har några kvar…Erkänna förresten…   Jo, men så är det nog. Det har inte varit riktigt “fint” att läsa Maria Lang. Men såvitt jag kan förstå, har hon fått ett uppsving på senare tid. Det har gjorts filmer och Norstedts har börjat ge ut hennes böcker i ny upplaga. Maria Lang är en pseudonym för Dagmar Lange, som föddes 1914 i Västerås och dog 1991 i Nora. Hon var i grund litteraturvetare och disputerade 1946 på en avhandling om författaren och filosofen Pontus Wikner. Lange var också rektor vid Nya Elementarskolan för flickor i Stockholm. Hon bosatte sig efter pensioneringen i Nora, som hon i sina böcker ständigt återkommer till som den lilla bergslagsstaden Skoga.Agatha Christie har sina Hercule Poirot och Miss M…

22 januari klockan 16.52. Inte becksvart!

Ute vid havet
där vågorna brusar starkt
hör man måsens skri. Grå är klipporna
svarta ser man dess sidor
som brant stupar ner. Längst in i viken
violett lyser ljungen.
Det börjar bli höst. Dimman rullar in
in över kobbar och skär.
Mistluren tutar. Sakta drar vi oss
bort mot den varma stugan
där brasan väntar. Mot glödens värme
vi sträcker oss vällustigt
och glömmer kylan.Lil.Älskad - Saknad

Längst in i garderoben ligger en kartong.
På kartongen har jag textat: Det käraste jag äger. AKTAS!Väl inlindad i ett gäng gamla örngott ligger morfars gipsmask.Jag vet inte om han gjorde den själv, eller om det var mormor som gjorde den, men den väcker i vilket fall som helst starka känslor.Morfar. Som jag aldrig träffat. Hans ansikte i naturlig storlek.Så nära.Så långt borta.

Visst har det blivit kallare och visst har vi gått från höst till vinter. Men det blir, trots sjunkande temperatur, ljusare för var dag som går och nu har det börjat märkas.Sedan vintersolståndet har dagen blivit nästan en timme längre här vid Stockholms horisont. Det är inte ens en månad kvar till den dag då solen fortfarande är uppe när jag går hem från jobbet.Igår när jag gick hem, var det en strimma ljus vid horisonten i sydväst.Vi har hela våren framför oss!Kan det bli bättre?Solens återkomst kan du följa här

En funktion hos Stockholmskällan, Stockholms stads databas med massor av fotografier, kartor, trycksaker, böcker, ritningar, filmer, texter med mera, är Jämför kartor. Här kan man jämföra kartor från 1600-talet fram till idag - på detaljnivå. Kartorna visas intill varandra, och zoomar man in på den ena kartan följer den andra med.En alldeles ypperlig funktion om man är ute på Morfarsjakt…Och vill hitta platser där han bott som inte längre finns kvar.Som till exempel Stentolvan på Fjällgatan.

“Den transatlantiska telegrafkabeln var den första kabeln för telegrafi som lades över Atlanten. Den sträckte sig från The Telegraph Field, Foilhommerum Bay, på Valentia Island på västra Irland till Heart's Content i östra Newfoundland, Kanada. Den transatlantiska telegrafkabeln band samman Nordamerika och Europa och möjliggjorde snabb kommunikation mellan de två världsdelarna. Tidigare skulle det normalt ha tagit minst tio dagar att leverera ett budskap med fartyg, men i och med den transatlantiska telegrafkabelns tillkomst var det en fråga om minuter med telegraf.”På Projekt Gutenberg har jag hittat denna trevliga lilla bok som beskriver, i text och bild, hur arbetet med kabelläggningen gick till.THE ATLANTIC TELEGRAPH (1865) W. H. Russell
Illustrationer av Robert DudleyDen guttaperkalindade kabeln rullas upp vid fabriken i Greenwich.Telegraph House i Trinity Bay, Newfoundland 1857-1858.H.M.S. Agamemnon lägger ut 1858 års Atlantkabel.Kabeln rullas i stora tankar vid fabriken i Gr…

När man ändå står och trampar utanför ett hus, kan man lika gärna fotografera lite innan man blir insläppt.Speciellt om huset ifråga råkar vara det ärevördiga Arvfurstens palats på Gustav Adolfs torg i Stockholm.Och som vanligt blir det då en smula udda vinklar.Palatset fick sin nuvarande utformning 1783-94 och byggdes för prinsessan Sofia Albertina, som var syster till Gustav III. Arkitekten hette Erik Palmstedt. På platsen låg dessförinnan Torstenssonska palatset som inlemmades i det nya huset.
Bild från National Heritage Board – FlickrNär Sofia Albertina dog 1829 testamenterades hennes palats till landets arvfurste och prins Gustaf, prins Oscar och prins Eugen har sedan dess ägt det.Staten köpte huset 1902 och sedan 1906 huserar Utrikesdepartementet här.

Om man likt mig gillar att titta på gamla fotografier, är Tekniska museets photostream på Flickr en riktigt trevlig kökkenmödding att gräva i.Vad sägs till exempel om flera nyupplagda bilder från Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897? (Foto: John Hertzberg)Eller handkolorerade bilder från en brandsläckning någonstans i Amerikat…   (Foto: Okänd)Risken med detta lättillgängliga arkiv är att man blir sittande i timmar…

Så länge jag haft eget hushåll så har den funnits med, min Mouli Julienne. I olika skepnader visserligen, men med samma utomordentliga funktion; skiva, riva eller slanta.Visst finns i hushållet även dess sentida ättling av samma fabrikat, Moulinex. Men den har sladd, väsnas och är trixig att diska.När jag ska göra marmelad (som idag) eller potatisgratäng så är det alltid den gamla vevliran som åker fram.Fem olika skivor finns med olika grovlek på rivet eller för slantar till gratängen.Jag har en älskling i plåt också, men den har tappat gummitassarna och väntar bara på att jag ska få en snilleblixt om hur de ska ersättas.En av mina Julienner är inköpt för 120:- på Domus på den tiden de fortfarande fanns i handeln, de andra har jag hittat på loppisar för spottstyvrar och de är värda sin vikt i guld. Både retro och miljövänligt på samma gång.Julienne är köksfranska för strimlade grönsaker. Och marmeladen?Den blir alldeles utmärkt. Apelsin och morot. Ekologisk. Här har du receptet!