Så. Det är bara att erkänna. Från och med någon månad före jul fram till nu har jag bara läst böcker av en enda författare; Maria Lang. Det har blivit 23 stycken. Enligt den förteckning jag har, skrev hon 43 deckare plus ett antal ungdomsdeckare. En varje år sedan 1949. Så jag har några kvar…
Erkänna förresten… Jo, men så är det nog. Det har inte varit riktigt “fint” att läsa Maria Lang. Men såvitt jag kan förstå, har hon fått ett uppsving på senare tid. Det har gjorts filmer och Norstedts har börjat ge ut hennes böcker i ny upplaga.
Maria Lang är en pseudonym för Dagmar Lange, som föddes 1914 i Västerås och dog 1991 i Nora. Hon var i grund litteraturvetare och disputerade 1946 på en avhandling om författaren och filosofen Pontus Wikner. Lange var också rektor vid Nya Elementarskolan för flickor i Stockholm. Hon bosatte sig efter pensioneringen i Nora, som hon i sina böcker ständigt återkommer till som den lilla bergslagsstaden Skoga.
Agatha Christie har sina Hercule Poirot och Miss Marple och Maria Lang har Christer Wijk; den långbente, ständigt piprökande, rutige chefen för Riksmordkommissionen. Han har en alldeles egen metod för att lösa de kluriga gåtorna och få fatt på de skyldiga; han föser ihop de misstänkta i ett rum, gnuggar dem bildligt talat mot varandra och tillslut är det någon som trasslat in sig så till den milda grad i falska alibin och frånskyllningar att han erkänner. I Langs deckare återfinns alltid mördaren i offrets närmaste krets.
I de tidigare böckerna tar Christer gärna hjälp av den unga, skarpsynta doktoranden Puck Ekstedt, fästmö till hans bäste vän sen barndomen i Skoga: Einar Bure. Puck och Einar gifter sig och försvinner sedermera ur kretsen runt kriminalkommissarien. In på scenen kommer då Christers hustru, hovsångerskan Camilla Martin och Dagmar Langes alter ego, kriminalförfattarinnan Almi Graan.
Maria Langs böcker var de första deckare jag läste. Några av dem fanns hemma, och när jag betat av dem, lånade jag fler på biblioteket.
Det är pusseldeckare av allra bästa sort, och vad jag gillar med dem är också hennes beskrivningar av människor och miljöer. Särdeles väl och ingående beskriver hon naturligtvis Skoga och Bergslagen men också skolmiljöer, värdshus och sist men inte minst opera- och teatervärlden.
Jag tyckte om böckerna då och jag tycker fortfarande om dem, även om jag måste säga att jag tycker den första hälften är de allra bästa. Hennes senare böcker blir på något konstigt vis alltför pratiga.
Omslag från Norstedts utgivning på 60-talet med illustrationer av Rolf Lagerson. Det är bland andra dessa som stod i vår bokhylla hemma.
Filmerna, ja. Jag köpte hela packen på sex filmer till mig själv i julklapp. Filmerna som producerats av Pampas Produktion AB tillsammans med TV4 med utgivning under 2013. Jag var bara tvungen att se dem. Se om mina bilder kunde komma överens med deras.
Och ja, jag köper rakt av Linus Wahlgren som Eje, Tuva Novotny som Puck, Ola Rapace som Christer Wijk och Eva Millberg som Helena Wijk, Christers mamma.
Foto TV4
Däremot har jag ett och annat att säga om handlingarna. Det är verkligen vad man skulle kunna kalla “fritt efter” Maria Langs romaner. Man har ihjäl folk som i romanerna lever i många år till, vänder bakochfram på intrigerna och har gjort Christer till en riktig kvinnokarl. (Allt för att få visa den sensuella glimten i Rapace ögon?)
Samtidigt kan man gott njuta av foto och scenografi, som är en orgie i 50-tal. Scenografen måste ha haft fantastiskt roligt då hon letade fram all rekvisita och alla kläder som är riktigt, riktigt fina. Så sett kommer ju filmerna helt rätt i tid. Och vore det inte så att jag läst alla böckerna, så skulle filmerna vara riktigt puttriga; helt ok förströelse en ruggig vinterkväll. Månne lockar filmerna fler att läsa hennes böcker. Hoppas det. Även om man inte riktigt kommer att känna igen sig i handlingen.
