Jag hade läst om den spektakulära staden Rocamadour tidigare och från den lilla byn Vers skulle det inte vara så förfärligt långt dit. Visa av skadan från föregående dag, aktade vi oss noga för att ta alltför slingriga och smala vägar. Detta betydde att vi fick åka i en liten krok, men vad gjorde väl det? Inte ville vi riskera att fastna på någon timglashylla med stup till vänster och överhängande berg till höger.
Den märkliga medeltidsstaden Rocamadour bjuder på många intressanta upplevelser, där den klättrar uppför klippan i floden Alzous dalgång.
Eftersom vi kom in så att säga från sidan, fick vi en makalös utsikt ut över staden och dalgången innan vi började traska nerför den mäktiga backen ner mot staden. Detta är definitivt inte en stad där man kör in med stor husbil. Det gick ett litet tåg ner, men vi tyckte det skulle vara skönt att röra lite på både oss och hunden.
Bakom korset syns den väg vi skulle ha kommit om vi kört som fröken Lur ville. Det ville inte vi och tog det säkra före det osäkra.
Rocamadour var under 1100-talet det fjärde största pilgrimsmålet efter Jerusalem, Rom och Santiago de Compostela och legenderna om staden är många. Dess ursprung är fortfarande, såvitt jag förstår, höljt i mörker. Det sägs att en helig eremit, St Amadour, bosatte sig här för att dyrka den heliga Jungfrun, men vem han var eller var han kom ifrån är ovisst. Men miraklerna som skedde här lockade pilgrimer från hela Europa.
I vilket fall som helst finns här flera kyrkor och kapell, det ena ovanför det andra: Saint-Sauveur, Saint-Amadours krypta, St Anne, St Blaise, Saint-Jean-Baptiste, Saint Louis, Saint-Michel samt Notre-Dame (där Vierge noire, Svarta Madonnan som dyrkats i 1000 år, finns). Allra högst upp tronar biskoparnas av Tulle slott.
Från den långa gatan (som egentligen är den enda gata som finns i staden) leder en trappa med 216 steg, Grand Escalier, hela vägen upp till den kompakta plats som innehåller alla helgedomar. Uppför denna trappa gick och kröp en gång i tiden pilgrimer sida vid sida med sjuklingar som ville bli helade och brottslingar som ville får sina synder förlåtna.
Vi gick aldrig uppför det 216 stegen och fick således aldrig se de fantastiska helgedomarna. Vi valde bort det, mest med tanke på hunden som troligtvis inte fått följa med in.
Istället kikade vi i butikerna, somliga vanvettigt turistiga, andra välsorterade och med hög kvalitet.
Bland annat hittade vi det här porslinet, som definitivt skulle pryda sin plats på vårt matbord. Vi väljer dock att söka det på annat håll, eftersom priserna var minst sagt… turistiga.
Efter en bra stunds nackspärrsvridande på huvudet åt vi vår lunch på en liten restaurang som serverade galetter, vikta pannkakor fyllda med matigt innehåll. Det fanns den ena efter den andra mångstjärniga restaurangen, men galetteriet passade oss utmärkt för tillfället.
Mätta i magarna strävade vi åter uppför den långa, branta backen upp mot L’Hospitalet, där vi parkerat vår bil. Här uppe, bakom den lilla campingen, finns en jätteyta för parkering av husbilar.
Rocamadour besöks varje år av 1,5 miljoner människor, och jag är glad att vi valde att komma hit sent i september. Här var nog mycket folk ändå.
Men vilket fantastiskt ställe.
