Miras Mirakel

Varenda liten by i regionen Centre, departementet Loire et Cher i mellersta Frankrike, har sådana här vattentorn eller Château d'eau som det heter på franska. Jag blev kär! De är så fina. Landskapet här är ganska flackt, så man såg dem på långt håll. Kyrka och vattentorn.Just det här vattenslottet finns i den lilla byn Salbris, där vi stannade för natten.Här har man dessutom ansträngt sig och målat sitt torn med himmel, moln och flygande fåglar.I mitt sökande efter fakta om franska vattentorn hittade jag sidan Les Château d'eau de France. En guldgruva för en nörd som jag.Efter att ha ägnat en lång stund åt sajten ovan är jag övertygad om att många fler fina torn finns att se i Frankrike. Och jag kommer definitiva att hålla utkik.

Jag hade läst om den spektakulära staden Rocamadour tidigare och från den lilla byn Vers skulle det inte vara så förfärligt långt dit. Visa av skadan från föregående dag, aktade vi oss noga för att ta alltför slingriga och smala vägar. Detta betydde att vi fick åka i en liten krok, men vad gjorde väl det? Inte ville vi riskera att fastna på någon timglashylla med stup till vänster och överhängande berg till höger.Den märkliga medeltidsstaden Rocamadour bjuder på  många intressanta upplevelser, där den klättrar uppför klippan i floden Alzous dalgång.Eftersom vi kom in så att säga från sidan, fick vi en makalös utsikt ut över staden och dalgången innan vi började traska nerför den mäktiga backen ner mot staden. Detta är definitivt inte en stad där man kör in med stor husbil. Det gick ett litet tåg ner, men vi tyckte det skulle vara skönt att röra lite på både oss och hunden.Bakom korset syns den väg vi skulle ha kommit om vi kört som fröken Lur ville. Det ville inte vi och tog det säkra…

I dag, den 16 november klockan 12.00, har EU utlyst en tyst minut för att hedra offren för fredagens terroristattacker i Paris.

Vi kom åkande norrut i kvällningen med nosen mot Paris. Strax innan Cahors tyckte vi att det var dags att se sig om efter natthamn och hittade den lilla byn Vers i campingförteckningen, som skulle ha både camping och ställplats.Alltså, in med Vers i gps:en (fröken Lur) och hon till att tjata om att vi skulle svänga av. Vi var väl inte helt nöjda med riktningen, men trodde att hon har väl koll och det har inte vi.Från den stora, breda D820 rakt in i undervegetationen gick det. Hm! tänkte vi.Vi körde och snirklade, eller rättare sagt, Hussen körde och snirklade. Mörkt var det och allt smalare blev vägen. Och jag, som skulle försöka agera kartläsare, var helt lost. Vägen fanns inte ens på kartan.Plötsligt börjar det bära av uppåt. Vägen blir enfilig och det verkar liksom vara stup på ena sidan och bergvägg på den andra. Knogarna vitnade. Möte? My God! Den vägen vi åkte mot Vers i natten var det gräsligaste jag någonsin åkt tror jag. Dessutom var där överhäng i bergssidan. Bara så att.När…

Jag lovade ju i förra inlägget att ni skulle få följa med in i den lilla katedralen i Mirepoix.Och nu kommer en fullständigt andlös kavalkad av färg, form och mönster. Jag var i stort sett ensam under det vida valvet och spegelreflexkamerans rasslande ekade mellan väggarna. Men jag kunde inte sluta. Vart jag än såg, fanns vinklar att rikta objektivet mot. Glasfönstren, takmålningarna, dekorationerna på pelarna, solens lek genom fönstren på golv och väggar. Vilken färgskala! Vilken dröm! Jag hade svårt att gå ut. Och aldrig hade jag väl trott att fuktskador skulle vara så vackra.Så. Då går vi väl in då.Som en mönsterbok. En jublande färginspiration.Makalöst.Och då har jag långtifrån tagit med allt.