Inlägg

Puddingsten

Bild
Puddingsten kallas uti England Pudingstone och äfven uti Frankrike Poudingue: är en art breccia, eller sammangyttrad sten, af smärre, merendels runda, eller kulrige stenar, oftast bestående uti kislar och jaspisarter, af allehanda färgor, såsom bruna, röda, gula, hvita och svarta, af flere förändringar, eller nüancer; hårdt sammanhäftade med et järnhaltigt gluten, eller stenämne, som är antingen af lika hårdhet med kiselarten, då stenen öfveralt tager skön politur; eller ock består detta gluten af sandigt, stundom äfven af kalkartadt gry, då sammanfogningarne ej taga politur. Puddingsten finnes ofta här i riket uti lösa jordstenar; äfven på några orter i Tyskland, såsom vid Rudigsdorf, samt, til stort öfverflöd, uti Frankrike, i synnerhet uti Normandie, vid Chartres, Rennes m.m. Uti England sågas och slipas denne stenart til åtskillige vackra arbeten. Den har ock fått namn af Botulithus och i Tyskland Wurststein, samt är densamma som af några Nagelflübe kallas. Uti Schweiz, och i

Chez Camille i Arnay-le-Duc

Bild
Fortfarande är det så att man kan resa runt på den franska landsbygden och i den allra mest avlägsna lilla stad eller by hitta utmärkta restauranger och matställen. Vi brukar göra så när vi reser runt med husbilen i Frankrike, att vi äter lunch ute och kvällsmat, oftast något lättare och enklare, ombord. Lunch - déjeuner - brukar serveras mellan 12.00 och 14.00 och kommer man efter det göre man sig icke besvär. Maten är för det allra mesta mycket god och prisvärd. Ett antal små pärlor har vi stött på under våra många mil på franska landsbygden. Ett av de ställen som lämnat lite mer bestående avtryck på lunchkartan är Chez Camille i Arnay-le-Duc . Arnay-le-Duc är en liten stad utefter väg D981 i departementet Côte-d'Or i regionen Bourgogne-Franche-Comté i östra Frankrike. En fin liten stad som så många andra. Lunchdags! sa Hussen när vi passerade det vackra lilla hotellet. Och in gick vi. Och fick en upplevelse vi inte väntat oss. Och vovven fick - som vanligt - följa med. Här st

Route D973 mellan Moulins och Beaune

Bild
Mellan fyra departement: Allier , Saône-et-Loire , Nièvre och Côte-d'Or , slingrar den sig, väg D973 mellan Moulins och Beaune i mittersta nordöstra delen av Frankrike. Eftersom vi inte vill åka betalväg med husbilen, blir det till att åka landsbygd och just D973 har visat sig vara en väldigt bra och trevlig väg. Vacker är den också. Jag älskar det här böljande landskapet som är lika mycket Frankrike som Medelhavets torra, solbrända kuster. Bilderna ovan är tagna på sträckan mellan Cressy-sur-Somme och Luzy. Och vad som är roligt när man färdas såhär i det innersta av Frankrike, är att man kan få se många av de stora floderna som små, beskedliga, ringlande telningar.

Rose byter kläder

Bild
Ett av våra tre sovrum i vårt franska hus har fått namnet La vie en Rose. Alla sovrummen har namn förresten, Simone efter tanten vi köpte av samt Le Petit Prince, vanligtvis kallat Prinsen. Sovrummet Rose, som fått sitt namn efter den fullständigt förhärskande färgen på väggarna - och i taket - hade vi tänkt behålla som det var, med ursprungliga möbler och allt, se här . Men det visade sig tyvärr att möblerna var fulla med vriletter - trämask - och att tapeten vid närmare betraktande var väldigt sjaskig, gulnad och smutsig. Dessutom (1) började en underliggande, märklig målning tränga igenom. Dessutom (2) luktade det starkt av rök i rummet. Troligtvis hade en tidigare invånare puffat hejdlöst på tobaksvaror. Sagt och gjort. Möblerna åkte ut och tapeterna åkte ner. Men innan alla tapeter försvann passade jag på att dokumentera klorofyllan. På något sätt gillar jag den sanslösa tapeten. När tapeten åkt ner framträdde något som vi inte riktigt kunde säga vad det var. Ett handmålat rutmöns

Det hemlighetsfulla huset

Bild
Det verkar ligga något helt fantastiskt därinne. Något stort för att vara mitt i byn. Det verkar vara övergivet men ändå inte. Vanskött men ändå inte. Bor det någon därinne? Någon som går omkring i sina stora salar bakom sina stängda fönsterluckor och minns de tider då porten stod öppen och då lyktor glimmade mellan träden och vattnet porlade i fontänen. Jag väntar på tecken på liv...

Den stora fyren i Sète

Bild
Längst ut på den gamla, 650 meter långa stenpiren i hamnstaden Sète i södra Frankrike...  ligger en fyr. Eller eh...  fyrar står ju i all sin dar...  står en fyr. Man kan tillbringa nyårsdagar på många olika sätt, exempelvis lojt i soffan tittandes på Ivanhoe. Vi befann oss på piren i Sète, le Môle Saint Louis. Innanför le Môle Saint Louis ligger den stora marinan för fritidsbåtar, port de plaisance. Fyren Saint-Louis b yggdes omkring 1680, raserades 1944 och återuppbyggdes 1948 och det var många som passade på att ta sin nyårspromenad längs den kullerstensbelagda piren för att titta på havet och fyren. På fundamentet till höger om dörren sitter en platta med en inskription av författaren Paul Valery , (1871-1945) bördig från Sète. Det är en strof ur hans dikt Naissance de Vénus från samlingen Album de vers anciens. De sa profonde mère, encor froide et fumante, Voici qu’au seuil battu de tempêtes, la chair Amèrement vomie au soleil par la mer, Se délivre des diamants de la tourm

Ruinromantik

Bild
Ibland när man är ute på walk about kan det hända att man stöter på spännande, till synes övergivna, gamla hus. Detta uråldriga, märkliga gamla bygge lär dock inte vara övergivet utan ska sedermera, med hjälp av pengar galore och massor av ömsint kärlek och omsorg, återuppstå i något av sin forna glans. Ska bli intressant att se...