Inlägg

Visar inlägg från september, 2008

Sentinels of solitude

Bild

Vildvin

Bild

Tändkulemotor

Bild
Min barndoms sommarnätter. Ljusa, ljumma och fyllda av vattenbrus och vågskvalp. Att vakna i tretidsgryningen av bogserbåtarna med sina tändkulemotorer. Rytmiskt dunkande båtar med kilometerlånga massavedsflottar efter sej. Fullastade söderut, på tomme mot norr. Jag låg och lyssnade en stund i våningssängen. En kvart senare kom svallet. Sen kunde jag somna om. Trygghetsljud. Och om jag hade tur hade någon massavedsstock lossnat från släpet och flutit i land och jag hade fått en sjöhäst till vän på morgonen.

Eller de gnistrande vita båtarna i det salta. Tång och maneter. Doften av hav och fisk. Varvande tändkulemotorer. Dova, ekande, fantasieggande.

Om att bada i saltvatten tyckte jag inte. Ändå flängde vi med vår lilla Bohuseka med fyrahästars aktersparkare ut och in mellan öarna på sensomrarna. Varje gång en ny ö. Far och jag på upptäcksfärd över stenhällarna. Trift. Tång. Musselskal. Och matsäck i Violetta Hinken.

Om att segla tycker jag inte särskilt. Men jag har lärt mig att skilja p…

Mamsen var min reskamrat!

Bild
Ofta hände det, efter att Pappi dött, att vi packade bilen med husgerådskorgen, kylväskan, hundfilten och stormköket och drog dit näsan pekade. Bara hon och jag.

Vi bodde vandrarhem. Gick med i STF och reste efter de hem som tog emot hund. Oftast hamnade vi på Österlen. Någon gång dök vi upp i Värmland, men när vi märkte var vi hamnat åkte vi tillbaks till Österlen.

I Haväng fastnade vi. Säg ingenting till någon, men jag har snott två STF-tallrikar där. Dom bor på landet. Tillsammans med antika luktflaskan från Medevi. Fast den stal jag inte.

Haväng. Näktergalningen. Bukten där ån rann ut. Jag är övertygad om att vattnet låter på ett alldeles särskilt sätt där. Mams och jag i skymningen. Och voffsen sprang in i stutarnas elstängsel och fick sej ett nyp som hon sent glömde.

En gång flaxade vi till och hamnade i Italien. Firenze. Jag smög omkring, storögd och med huvet lätt på sned och söp atmosfär. Och fick en hängiven beundrare i vår italienske reseledare. Han köpte en antik sabel i Siena…

Vänta!

Bild
Jag vill gå runt ägorna
Jag vill titta till hästarna
Jag vill smyga runt fågelsjön
Jag vill älska

Innan vi somnar.

Du

Höst, hav, kullerstensstrand.
I flätstickad Arantröja går du.
Ljuden förvrängs av fukten
Kanske en mistlur.

Disträd

Bild
Luften tabar, nåbar.
Dallrande.
Inte av värme, men av fukt.Mättad, ångande.
Omger dej, mej, träden.
Ingriper, griper in.Lager på lager av löv,
kullriga trädtoppar.Luftperspektiv.En dager att glida i.
Slicka varje löv.
Dricka dess fuktiga gåvor.Och hela trakten.
Runtomkring i diset.Lugna, rivande diset.

Jag vaknade nyss

Sovrummet är varmt och ljuset silar in genom den halvöppna dörren.
Täcket är mjukt så mjukt och jag vill inte alls stiga upp. Gonar en liten stund till. Sträcker mej som en katt och ser mej försiktigt om. Tittar på väggarna, bilderna, skuggspelet. Vänjer ögonen långsamt vid dagsljuset.

Men vänta nu.
Var är jag?
Var i himlens namn är jag?

Jag far upp ur sängen och fram till fönstret. Tittar ner på gården. Solljuset är blekt, luften ser mild och lite mjölkig ut. Känner inte igen mej. Känner inte igen mej alls.

Går in i mej själv och känner efter. Bakfull?
Nej. Var inte på fest igår. Drack ingenting. Minns ingenting.

Mot allt förnuft blir jag inte rädd. Det känns snarare som en stor förundran.

Jag verkar vara ensam i lägenheten. Det känns tryggt och hemtamt samtidigt som jag vet att aldrig varit här tidigare.

Sakta, sakta går jag runt i rummen. Nosar, låter fingrarna glida över dörrkarmar och tavelramar. Naken, försvarslös men trygg. Trygg ändå som aldrig förr.

Det bor en man i rummen förstår jag. …

Bakom gränssnittet...

...finns jag.

För vad det nu kan vara värt.

Samlar höstfärger så länge...

Bild

Fot för fot...

Bild

Flickerbrus?

Och så var det det där med musiken.

Tar musiken vid där orden slutar? Fungerar musiken som en förstärkare eller ett dämpningsfilter? Eller både och?

Eller är den, som Peter Nilson sa, ett naturfenomen? En fortsättning av uratomernas dallrande rörelser, som finns i allt och alla och bara kan ges uttryck på detta sätt. Ett flickerbrus bland alla andra. En Mandelbrotmängd.

Låter både fascinerande och oändligt trist.

Valse Triste.

Glasreserven

Bild

Hösten är en lång, lång väg att gå...

Bild

Det här är stort...

Om stjärnor och äpplen som faller...

Bild

Arne In Memoriam

Bild
Så går Solen upp och så går Solen ner
- 20 år av svidande saknad...





Motorsågen -
ett arbetsredskap
och en kärleksaffär.
en produktionsfaktor
och en källa till upphetsning.

Varje kväll:
fila på spetsarna,
justera tändningen,
kontrollera kedjan.
Sökande

den rätta tonen
på din Stradivarius.

(Gunder Andersson)

Som åskan och havet

Du är stark som ett djur,
Kom alltid ihåg det!

När svagheten och rädslan
smyger sej på.

Minns känslan,
du har kraften.
Växandets
mullens doft
balsampoppelns

Urkraften finns i dej.

Gråten finns där.
Som en källa,
som ett läkande.

Och efteråt...

Jordbävningens
Åskans
Havets
orubbliga styrka.

Nocturne

Viskande vattnet vilar
gungar månskära, månbåt.

Slaknande, stumma segel
anar oändlig ro.

Borta från världens dunder
slöts horisontens båge.

Kupar gyllene handen
om strandens fransade våg.

Silversångarens stämma manar

Sov min älskade, sov.

Vandraren

Bild
Kännare av markens mylla
och backens buktning.
Storstöveltramp i höstklar rymd.

Lägger du händerna på trädens sammetsstammar
och kallar deras rätta namn.

Och träden känner din närvaro
och visar rätt den vindlande vägen.

Och nu...

tog

orden

slut

igen...

Alternativ sysselsättning

Bild
Idag ville jag strunta i jobbet och bara gå omkring i regnrusket och fotografera bär. Hela eftermiddagen!

Med en pic up i sydväst

Efter den första, ganska givna kvintetten av musikstycken i min essentiella-musiklista drullade tankegångarna på tämligen osorterade. Cd-skiva efter cd-skiva åkte fram ur hyllan: den, och den och den och den där… För att inte tala om hela min vinylsamling. Jag for på huvet in i skåpet och började dra i konvolut. Upp med skivspelarlocket och på med en skiva…. Crap! Det lät s-k-i-t! Jag måste ha en förförstärkare. Den nya stärkaren fick inte tillräckligt med mat.In med en för-stärkare och på med en platta igen… Crap! Det lät s-k-i-t! Igen!Nålmikrofonen pekade i sydväst. Och där står jag fortfarande. Med en pic up i sydväst och ett skåp fullt av vinyl som darrar av upphetsning för att åter få bli spelade. Det får, till att börja med, bli ett cd-urval. Även om jag jobbar på att ha dubbla versioner. Både cd och vinyl.Mycket går aldrig att ersätta. Badura-Skoda, Klemperer. Legendariska inspelningar.Men jag tar en bit i taget. Bygger min lista utan att göra några anspråk på vare sej kunnande…

Här skulle man kunna vara...

Bild

Jaha, kan man tänka sådär också

Så infinner sej då frågan (den oundvikliga): Varför skriver jag? Och varför skriver jag i en blogg för alla och envar att läsa? Kunde jag inte skriva alldeles för mej själv och lägga i byrålådan?

Kanske ska jag fråga mej själv: Varför läser jag? Varför bär jag hem hyllmeter efter hyllmeter från biblioteket och ägnar nästan vareviga ledig stund med snoken i en bok?

Jag tror jag har kommit på, om inte svaret, så i alla fall en del av ett svar: Jag vill se om jag kan känna igen mej någonstans. Finns det någon där ute som upplever världen som jag? Som vet ett enda litet förhållningssätt till tillvaron som kan fungera? Finns denna någon som kanske kan le igenkännande, säja jaha, precis sådär har jag tänkt. Eller jaha, kan man tänka sådär också. Och då är man kanske inte så ensam mitt i vimlet.

Eller som min familj ropade i lingonskogen när jag var liten och vi tillfälligtvis inte såg varandra. (Det var för mycket granar ivägen!)

Här är jag, var är du?

Ord som vägrar

Jag skulle vilja veta varför orden sviker mej. Varför modet sviker. Vad återstår att tro, annat än att jag inget har att komma med. Varför har jag då begåvats med ett ständigt flöde av ord och tankar?

Om jag skalar bort alla varför och bara skriver, vad blir kvar då? Vad är det för ord som rasar i skallen?

Näe! Detta kan bara inte vara meningen. Inte när det är så satans svårt. Sitter så långt in.

Alla ord är redan skrivna.

Jag längtar efter enkelhet. Jag är så trött på känsloord. Ändå är det om känslor jag vill skriva.

Att se:
Fröjden att se. Ett öga som följer en linje. Ett öras form. Färgen på håret ovanför örat. Ett öga i profil.

Ska jag skapa ett nytt språk? Vem förstår då? Blir det bokstäver som går att tyda, eller blir det bara tecken? Kanske både och. Och hur ska jag hålla tecknen enkla och ge dom betydelse? Kan vara en bra tanke, men jag sätter den åt sidan ett tag.

Det finns så många viktiga ord som är förstörda. Varför känner jag förakt för dom som förstör orden? Far de alldeles fö…

Det regnar...

Bild

16 år och på väg till Thörners i Uddevalla

Tänk att det har tagit så lång tid för mig att komma fram till något av det allra viktigaste i mitt liv och min tillvaro. Musik…Musikervännen och jag talar ofta om musik. Vi har till och med kommit in på så gräsligt svåra saker som vad musik egentligen kan vara. Att få för sig att vi skulle kunna lösa den frågan verkar vara både pretentiöst och förmätet, så vi bryr oss inte riktigt om det. Vi bara spånar, är ömsom djupsinniga och ömsom lättsinniga. Och i de böljande resonemangen snubblar vi säkerligen understundom över både rimliga svar och fullständigt fnattiga påståenden. Han är yrkesman och jag en hängiven (läs svårligen beroende) musikfantast, men vi har i alla fall kul.Vi gav varandra en uppgift här för några år sedan: att ställa samman en lista med de stycken och låtar som betytt allra mest för oss under åren. Gissa om vi drog på det. Bångstyrade. Tjurade. Gömde oss. Vad som helst för att slippa denna övermäktiga uppgift.Tillslut slog jag mig ner framför cd-hyllan. Tänkte: jag b…

Vissa saker får man helt enkelt inte säga!

Bild
Som till exempel att säga till en stressad, datorberoende, friluftslängtande kvinna att man borde befinna sig i Vermont, bland lysande höstfärger, doftande jord och fuktig, mättad luft. Timmerstuga, brasa, skinnfällar och färska skaldjur. Äckligt!



Man kan ju få för sig saker!

Som att det skulle gå att genomföra. Som om man inte alls borde sitta på ett kontor och svettas med trycksaker.

Som att man borde säga: Att va fan, nu skiter jag i det här, vi lever bara en gång. Let’s go to Vermont!

.......

Istället får jag väl åka till landet och titta in i min ägandes Vermont Castings Intrepid II. Tänka mig skinnfällen, skaldjuren går nog att få tag i (västkusten gudbevars) och sedan med andan i halsen återvända till jobbet på måndag igen, medborgarna väntar!



Men, tänk ändå...

...lysande höstfärger, doftande jord och fuktig, mättad luft. Timmerstuga, brasa, skinnfällar och färska skaldjur. Vandra i skogen och utefter strandkanten i timmar. Och så hem till stugan, glödgat vin och högläsning.

Mästaren

Det finns en källa. Ett innersta väsen. En plats så hemlig att nästan bara jag själv har tillträde dit. Den källan är oändlig, ömsom spegelblank, ömsom upprörd och alltid bottenlös. Längst inne i min heliga park ligger den. Luften är mild, färgerna gyllene. Där finns förlåtelse, förståelse, upprättelse och styrka. Den finns där för mej att ösa ur, dricka mej otörstig ur, vila vid. Men det finns ett aber: parken är omgiven av en tät och taggig häck. Jag river mej oftast blodig på vägen dit. Senast jag var där inne såg jag på avstånd Örtagårdsmästaren. Han hade sin korg på armen och han var på väg åt mitt håll.

Det finns en strand. Där är luften ren och klar. Där brusar dyningar mot sand, snäckor och tång. Där doftar sälta. Att gå barfota i sanden och vända ansiktet ut mot vinden och horisonten är det mest läkande som finns. Måsar fyller rymden med sina längtansrop. Längtan finns där. Men det finns ett aber: vid min strand reser sej hundra meter höga klippor. Jag ramlar ofta och slår mej…

Det brinner redan i slottsparken

Bild

Spegling

Bild

Så här års

Så här års längtar jag till Österlen.

havet
diset
dofterna

Hur en backe övergår i en annan. Hur land övergår i hav. Sand och sten.

Gården under träden och det vidsträckta runtomkringet. Skuggsida, solsida och himlens vida tak.

Grått

Det finns ett tillfälle
när grått är en vacker färg.

Den vackraste.

Det är när den skimrar i ditt hår...

Soluppgångsmorgon för sju millioner år sedan

Det lyser nu i alla fönstren. Som ögon som ser ut över gården ner på frostig sten och kalfrusna träd. Ljuset är varmt kantänka, och innanför vart och ett av fönstren pågår ett alldeles eget liv. Oberoende av varandra lever dess innevånare sina små, ynkliga liv. En del tror sig storhet, värme och kärlek och en del sitter i sina sängar, ensamma på sina täcken med övergivenhet glimmande i ögonen.

Jultiden gick mej förbi i år. Passerade med alla sina dagar och aftnar och nätter utan att jag kunde eller ville vara med. Troligtvis spjärnade jag väl emot. Gick på Drottninggatan med skygglappar och ville inte se julskyltningen och alla människor med kassarna fulla.

Fanns det då någon fristad? Ett café i Gamla stan med borden fulla av svettiga bråttommänniskor. Fnissande, fundersamma på väg från ett måste till ett annat. Stolar fulla med mössor och halsdukar och allehanda tingestar som skulle bäras hem och delas ut under förväntan.

En fristad?

Där utspelades dramor i det tysta. Möttes blickar, utk…

Magical Mystery Tour

Bild