söndag 21 maj 2017

Villa Lusthusporten – arbetsrummet

DSC_7224a

Till höger i hallen ligger det som en gång var Hjalmar Wicanders arbetsrum. Men när jag studerade här var detta rum kansliet. Här sköttes all administration och det var hit jag smög in på småtimmarna när jag suttit skrivningsvakt ute i Frescati eller inne i stan i någon av universitetets skrivningssalar. Eftersom jag redan been there, done that så kunde jag tjäna en liten slant på att vakta andra som skulle genomgå ekluten. Det var…   speciellt.

Huset var mörkt och tomt, parken utanför var mörk och tom, och ofta slutade skrivningarna sent och ännu senare blev det innan jag tagit mig ut på Djurgården med min väska med mina medstudenters samlade vånda på papper. Skrivningarna skulle läggas i ett särskilt skåp, och jag tror att det skulle låsas med en nyckel som sen skulle gömmas på ett särskilt ställe.

Men det är märkligt, jag var aldrig rädd när jag rörde mig på stan sena kvällar på den tiden. Jag traskade gladeligen hit och dit i mörkret och det hände aldrig någonting. Idag skulle jag vara betydligt skrajare.

DSC_7222a

Det är något så obeskrivligt ödsligt över rum och hus som man varit i när de varit fulla av liv och rörelse. Ödsligt och melankoliskt.

DSC_7226a

DSC_7225a

Hur som helst. Jag är ändå mycket glad över att jag fick möjlighet att se detta igen. Men... Den här lampan minns jag inte. Fast tittar man noga i taket, ser det också ut som här suttit någonting annat.

DSC_7229a

Påminner om något…

Läs mer om Villa Lusthusporten

fredag 19 maj 2017

Villa Lusthusporten – nu går vi in!

DSC_7221nh

Det var nästan så jag var lite skakis när dörren in till min gamla institution öppnades. Jag trodde väl aldrig att jag skulle få komma in här igen. Och trots att här var tomt idag, kunde jag fortfarande inom mig höra prasslet av papper och ringande telefoner inifrån kansliet, skrapandet av stolar i biblioteket och mumlet från föreläsningen i gula salongen.

Detta var min institution, här hörde jag hemma så som jag aldrig gjort på någon skola varken förr eller senare.

Och visst lyssnade jag på guiden när hon pratade om paret Wicander och om ekboaseringar, hypermoderna nakna glödlampor och mathissar. Men mest av allt var jag på MIN institution.

Tillbaka.

DSC_7227nh

DSC_7242nh

DSC_7243nh

DSC_7289nh

DSC_7290nh

Men det skadar ju inte att ni får njuta lite av den otroliga miljön. Att jag får visa…

Läs mer om Villa Lusthusporten

tisdag 16 maj 2017

Miras Mirakel - nio år

IMGr_0004

Kan ni tänka er! Jag har hållit på med min blogg i nio år. Kanske något mer sporadiskt på senare år, men ändå.

Och eftersom bloggen betyder så mycket för mig har jag ingen avsikt att sluta. Jag ska åtminstone hålla på i tio år. Eller mer.

Hoppas ni vill fortsätta att följa med!

Villa Lusthusporten – trynen och maskaroner

DSC_7181t

DSC_7191t

DSC_7192t

DSC_7205t

DSC_7212t

DSC_7213t

DSC_7218t

Och dessa är långt ifrån alla…

Läs mer om Villa Lusthusporten.

måndag 15 maj 2017

Villa Lusthusporten

DSC_7307e

Jag har skrivit om den förut. Den fantastiska villan mitt emot Nordiska museet på Djurgården i Stockholm. Villa Lusthusporten eller Wicanderska villan som den också kallas.

DSC_7185e

“Villa Lusthusporten ligger på platsen för det nedbrunna värdshuset Blå Porten.

Efter ritningar av arkitekterna Axel och Hjalmar Kumlien uppfördes en villa för grosshandlare Alfred Brinck. Villan inköptes av Stockholms stad och användes år 1897 till press och polishögkvarter vid konst- och Industriutställningen på Djurgården.

Därefter köptes villan av konsul Hjalmar Wicander, som lät arkitekt Carl Möller utföra ritningar för ombyggnad och nyinredning av huvudbyggnaden samt för nybyggnad av stall och trädgårdmästarbostad. Dessa byggnadsarbeten var avslutade år 1900.

Nordiska museet erhöll villan som testamentsgåva år 1939 och sedan år 1941 har villan använts av institutionen för folklivsforskning vid Stockholms universitet.”

Fakta: Riksantikvarieämbetet.

DSC_7187e

DSC_7190e

Institutet för folklivsforskning huserade här fram till cirka år 2000 och fram till 2015 användes lokalerna av Nordiska museets ledning.

DSC_7193e

Just nu står här tomt och det ska bli spännande att se vad huset kommer att användas till. Byggnaden är ett statligt byggnadsminne sedan 1971 och det innebär att man inte kan göra vad som helst här.

DSC_7195e

I ett och ett halvt år gick jag ut och in i det här huset nästan varje vardag. Ja, jag har läst etnologi här. Tre betyg. Den sista terminen direkt under professor Rehnberg.

DSC_7198e

DSC_7200e

Och därför var det extra spännande att idag, över 30 år senare, åter få komma in och titta på rummen och salarna där jag studerat.

DSC_7207e

DSC_7211e

DSC_7216e

DSC_7217e

Jag kan gå runt det här huset hur många gånger som helst och ständigt hitta nya vinklar och detaljer som jag inte lagt märke till tidigare.

DSC_7308e

DSC_7309e

Som de här två imponerande vaktdoggarna på var sida av tourellen. Eller de kopparklädda skorstenarna.

DSC_7314e

Kunde de bygga förr eller?

söndag 14 maj 2017

Lugnet före stormen…

halo1

Några timmar efter detta halofenomen med vidhängande kondensstrimma med skugga vräkte snön ner. I maj…

lördag 6 maj 2017

Ovanför dörrarna och fönstren

2

Det finns så fina dekorationer i glaserat tegel och relief ovanför dörrarna och fönstren i vår franska huslänga. Den länga som en gång varit tjänstelägenheter för franska järnvägens anställda. Varje hus bestod av två lägenheter med varsin ingång, varav den ena numer är igensatt på de flesta husen.

När vi nu skulle bygga på badrum hittade vi den gamla ingången innanför badrumsdörren på bottenvåningen. Tydligt syns betongreliefen ovanför dörren.

DSC_7132d

Och bakom den nyinsatta isoleringen i nya badrummet på ovanvåningen syns fortsättningen på dörröverstycket, bågen med det glaserade teglet.

DSC_7133d

DSC_7134d

Så fint om det kunde gått att spara på något sätt. Men även här – precis som med det gamla klinkergolvet på bottenvåningen – får jag nöja mig med att dokumentera. Det är bara halva bågen kvar. Resten förstördes när nya badrumsdörren togs upp.

fredag 5 maj 2017

Vad man finner vid vägkanten, och ser vid horisonten – i Sydfrankrike i april

DSC_7153p

Det var utefter den här vinfältsvägen jag plockade blommor på nyårsafton. Den allestädes närvarande vilda ruccolan som fyller de Sydfranska vinfälten på “vintern.”

När jag nu åter gick här i april, var det helt andra blomster som frodades i vägkanterna.

Gurkörten (Borago officinalis) finns överallt. Blå, frodig och hårig kan den nästan mäta sig med ett ogräs i spridning. Ett vackert ogräs.

DSC_7155p

DSC_7158p

Någon sorts vallmo (Papaver) stack upp sina papperstunna kronblad. Men plocka den gick inte. Den kroknade så snart stjälken förlorat kontakten med roten. Den får avnjutas på plats.

Här växer även många olika sorters gräs, den ena sorten sirligare än den andra.

DSC_7163p

Vår by med bergen i bakgrunden. Bergen som vi besökte under en utflykt. Där finns toppar på över 1000 meter.

DSC_7164p

DSC_7167p

Det är i april som den mesta blomningen tycks försiggå. Alla vilda blommor, syrener, kastanjer, blåregn, rosor, irisar. Vilken njutning!

Senare blir det för varmt och allt blir torrt och brunt.

Något som faktiskt gjorde mig väldigt lycklig, var att jag en morgon upptäckte att man vid klar luft faktiskt ser Pyrenéerna rakt i söder även från vår lilla by. Min älskade Pic du Canigou syntes klart och tydligt vid horisonten ända hit. O fröjd! Med snö på mössan och allting.

Tyvärr hade jag ju inte Nikonen med mig den morgonen. Jag var totalt oförberedd på att jag skulle få se en Pyrené. Så bilden nedan tog jag med telefonen och mörkade ner för att bergen skulle synas. Det är inte moln. Det är nästan tre kilometer högt berg. 15 mil bort.

pic

måndag 1 maj 2017

Maj

Mai_jh3895

Alphons Mucha – Mai 1899.