Inlägg

Visar inlägg från november, 2014

November grå?

Bild
Visst kan november te sig grå…Men om du riktigt noga ser efter, så finns faktiskt en massa fina, varma färger titta på och glädjas åt.Och om du mot all förmodan inte hittar några varma färger, så finns det fullt av fina former att titta på.

Utmed Brunnsviken till Stallmästaregården

Bild
I söndags hade solen beslutat sig för att bättra på sin urusla novemberstatistik och strålade från en klarblå himmel. –Vi behöver en ljuskick! sa jag. Ska vi inte ta och knalla lite vid Brunnsviken? Inte bara klafsa i vår gamla, vanliga - om än helt ok - skog.Alltså. På med vandringsskorna, koppel på Emser och så iväg.Brunnsviken är ju en av mina favoritplatser i Stockholmstrakten, och jag återvänder gärna dit gång på gång.Bellvueparken är en nybliven bekantskap och dit for vi. När vi rundat udden utbrast Hussen –Titta där ligger ju Stallmästargården! Ska vi inte ta och gå dit. Vi kanske kan få en matbit.And off we went.Jaha! Tänkte jag. Ytterligare ett ställe jag aldrig varit på, trots att jag bott i stada med omnejd sen 1979.Stallmästaregården ja…Den ligger i utkanten av Hagaparken vid Brunnsvikens strand. Gården som sådan stammar från början av 1600-talet och var då säte för stallmästaren vid Karlbergs herresäte, Ebbe Håkansson.Här har varit utvärdshus sedan 1600-talets mitt, då Eb…

Så många år utan grammofon

Bild
I går flyttade den in. Vår nya skivspelare. Efter – jag vet inte hur många - år av total tystnad på vinylfronten och ett skåp fullt av välvårdade vinyl.Den gamla grammofonen har bara stått där. Tyst och död. Med en pic up i sydväst.Men så igår sa Hussen plötsligt, från djupet av tidningsfåtöljen: –Ska vi inte åka och köpa en skivspelare?Och det gjorde vi. (Den nya grammofonen hade förövrigt en crappig bruksanvisning, men vi fick till det till slut.)Dörren till skivsamlingen slogs upp. Och där står alla skivorna. Min essentiella musik…Beethovens pianosonater, Brahms, Bohuslav Martinů, Schubert, Mussorgskij och alla de andra klassikerna…Men också gamla förälskelser som Kate Bush, Alan Parsons Project, Big Country och Clannad.Jag som haft en nästan treårig ödesdiger musiklyssnartorka. Nu ljuder huset av toner igen.Och skivspelaren snurrar.

Bôdar

Bild

Kåseberga – slut i luren?

Bild
Längst ut på den östra bryggnocken i Kåseberga står en kur med en lur.Men eftersom fyrlyktan är bortmonterad misstänker jag att även luren kniper käft nu för tiden.Två mycket små fiskebåtar ligger för ankar och boj.Det som rör sig verkar vara sådant som har med upplevelsenäringen att göra. Surfa vinge och våg. Dylika fanns däremot tämligen gott om.Tiderna förändras…Men fiskrökeriet var öppet och sålde god fisk.

I fårhagen

Bild
Stor skylt vid färisten in till Ales stenar:Gå INTE emellan baggen och flocken!Hm…

Ales stenar

Bild
Goldondern Aniara stängs, sirenen ger signal för fältutstigning enligt känd rutin och gyrospinern börjar att bogsera goldondern uppåt emot zenits ljus,där magnetrinerna som häva fältens styrka snart signalera läge noll och fältavlösning sker. Och likt en jättepuppa utan vikt gyreras Aniara vibrationsfritt och utan varje störning bort från Jorden.En ren rutinstart utan äventyr, en vanlig gyromatisk fältavlösning. Vem kunde ana att just denna färd var dömd att bli en rymdfärd helt för sig som skulle skilja oss från sol och jord, från Mars och Venus och från Doris dal. Ur Aniara av Harry Martinsson.

Långsandastranden vid Sandhammaren

Bild
Det är något särskilt med badstränder vid fel årstid. När naturen får rå sig själv och bara leva med elementens krafter.Ljuden, vinden, regnet.Då kan ett grässtrå få rita sin omkrets ifred.Tuvorna böja sina graciösa sinuskurvor.Vattnet smeka sanden utan hundratals betraktare.Och sjöfågelsträcken forma sina fylkingar mot varmare vatten.Då kommer där en hund som gillar sand mellan tassarna. Som gillar att få sträcka ut längs kilometersanden för allt vad han är värd. Leva. Leka. Men ändå så tydligt en bit natur han också.Endast långsamt styr vi stegen tillbaka.

Mistluren vid Sandhammaren

Bild
Det finns en del ting i denna värld som ger mig riktig - ska vi kalla det ståpäls - och en av dem är mistlurar. Inte bara tjockan och de fartyg som kämpar i den, utan också ljudet, det ödsliga, av dimman förvrängda…   brölandet.För exakt 30 år sedan gjorde jag och P en resa till Österlen och Sandhammaren. Vi ville se dimma. Kanske höra mistluren.Inte ett endaste dimstråk på hela vägen ner. Men när vi kom i höjd med Tomelilla började det dra ihop sig. Luften blev disigare och disigare och när kusten närmade sig låg tjockan tät.(Någon gång ska man väl ha tur också.)Redan när vi klev ur bilen hörde vi den. Vågornas mäktiga andhämtning och så luren.Luren!P jobbade på radion och hade med sig inspelningsutrusning av bästa slag. En TC-D5:a och två stycken, tror jag, AKG-mikrofoner. Så luren blev vederbörligen inspelad i stereo. Det hade den uppenbarligen inget emot.SÅ mäktigt. Nästan så man fick hålla för öronen.Sandhammarens mistlur var en nautofon, vars ljud åstadkoms av ett membran som sa…