Den gamla vattentuben till Kråkholmens kraftstation i Norrköping finns kvar.
I alla fall delar av den.
Den ritades av chefen för Trollhätte kanals ombyggnad, Gösta Malm.
Och togs ur bruk när Kråkholmens vattenkraftverk revs 1945, men fick ligga kvar och gjordes iordning 1998.
Nu får den göra tjänst som gångbro parallellt med vattenfallet i strömmen. Lätt duschad blir man när man går här.
Gillar!
Under uppbyggnaden.
Motala ström genom Norrköping, med sin fallhöjd på 18 meter, utnyttjades tidigt som kraftkälla för de fabriker som låg där. Först genom vattenhjul, senare genom turbiner och regelrätta vattenkraftverk.
Klicka på kartan för större bild. (Länk till hela kartan)
Här fanns bland andra Drags, Gryts övre och nedre, Långåsen, Kråkholmen och senare också Bergsbron-Havet och Holmen. Jag läste någonstans att här fanns inte mindre än 23 kraftverk, vart och ett kopplat till sin verksamhet.
Utskovet från Drags.
Vattenkraftverket Bergsbron-Havet nedströms Bergsbron stod klart 1923, och när det byggdes ändrade Strömmen för alltid sitt utseende. Kanaler och dammar byggdes, gamla strömfåran fylldes upp och igen och schaktmassorna kom att bilda en helt ny park nedanför kraftverket; Strömparken. Byggnaden ritades av Ivar Tengbom, arkitekten som även ritade konserthuset i Stockholm.
Dammen och kanalen vid Bergsbron-Havet.
Numer finns bara Bergsbron-Havet och Holmen kvar.
Jag skulle nog kunna tänka mig att Industrilandskapets mest fotograferade hus måste vara Strykjärnet, det märkliga huset som tycks flyta på vattnet mitt i Motala ström.
Det var ont om plats runt den eftertraktade strömmen, därför såg man till att bebygga varenda millimeter som gick att bebygga. Laxholmen, mitt i bild ovan, hade en smal och spetsig form och huset byggdes – i armerad betong, hypermodernt vid tiden - ända ut i kanterna. Formen blev därefter. (Klicka på bilden för att se hela kartan.)
Arkitekt var Folke Bensow och Strykjärnet stod klart 1916.
Huset byggdes av Holmens Bruks och Fabriks AB och användes till en början som väveri och efter det för bland annat tvinning, spolning och varpning.
Idag finns här Arbetets museum, en passande användning för detta textilarbetets hus.
Det är lätt att drabbas av nackspärr när man går här och tittar uppåt väggarna. Det känns som här knappt finns en enda rät vinkel.
Strykjärnet hänger samman med den långsmala Strykbrädan, huset längs strömmen som byggdes som klädesfabrik.
Skulptören Carl Milles lär ha utnämnt Strykjärnet till Sveriges vackraste industribyggnad. Jag är beredd att hålla med…
Och nej… det är inte en sjunkande fabrik vars skorsten sticker upp mitt i strömmen, utan ett konstverk. Eller? Är det en sjunkande fabrik?
Fram och tillbaka över Motala ström. Broar, dammar, forsar, kraftverk. Fallhöjden från ovanför Drags och ner mot gamla Järnbron lär ska vara 18 meter.
Inte konstigt att man sedan länge sökt utnyttja kraften i det strömmande vattnet. Och gör fortfarande.
Vattnet löper ut och in under byggnaderna. Överallt finns det svarta vattnet.
Av alla de märkliga byggnadskomplexen i Industrilandskapet här i Norrköping, är väl denna en av de mest iögonfallande. Ströms Aktiebolag i kvarteret Kopparhammaren.
Den här lampan! Någon sorts jugend, fast förvrängd, utstuderad, som i en skrattspegel. Är den vacker? Eller anskrämlig? Eller fascinerande? Eller alltihop på en gång?
Jag finner på något sätt hela detta område så svårt att beskriva. Det är ett sådant myller av hus, och jag som bara varit på ett kort besök, har problem med att veta vad som är vad. När det gäller Industrilandskapet får jag nog till stor del enbart bjuda på mina bilder och försöka förmedla de känslor jag fick när jag gick här. Och överlåta till andra att berätta historien.
Hur som helst verkar allt nu vara en modern, levande stadsdel. Tiden då dessa hus innehöll slamrande, dammig verksamhet är över. Tiden då dessa hus stod och förföll är också över. Textilstad har blivit kunskap och företagande och vi som går här och tittar, kan bara förundras.
I det gamla ullspinneriet med sin fantastiska arkitektur finns numer bland annat Visualiseringscenter C, en mötesplats som i sig verkar nog så spännande.
Men, raden av fantastiska hus är inte slut än. Jag har en bra bit kvar att gå. Ett antal broar till att korsa. Mer arkitektur, mer vatten, fler dammar.
Jag går vidare…
Mitt emot Drags vid Motala ström i Norrköping låg Norrköpings Bomullsväfveri AB i området som kallas Gryts.
Här fanns inte mindre än två vattenkraftstationer; Gryts övre och Gryts nedre. Kraften behövdes för att driva de energikrävande verksamheterna inne i spinneriet och vävsalarna.
Norrköpings Bomullsväfveri AB:s varumärke hette Tuppen, och nog är det något även jag minns. Tuppens lakansväv. Jodå.
Den färdiga väven kördes till fabriksbyggnaderna vid Garvaregatan där den bland annat kunde färgas eller blekas. Denna fabrik revs dock i slutet på 60-talet, innan staden förstått att de gamla byggnaderna var värda att bevara.
Tittar man riktigt noga går det faktiskt att se vinflöjeln i form av en tupp på tornet.
Den gamla textilfabriken är fint renoverad och inrymmer idag företag.
Här, uppströms Motala ström, börjar min andlösa vandring genom Industrilandskapet i Norrköping. Jag börjar med Norrköpings yllefabriksaktiebolag eller kort och gott Drags.
Jag låter mina bilder tala. Det finns så många sajter som har bra fakta och det känns nästan förmätet att skriva om något jag – än så länge – vet så lite om.
Jag har sett skylten länge.
“Industrilandskapet” står det vid motorvägen när man seglar förbi utanför Norrköping. Jaha. Jag har inte reflekterat särskilt mycket över det, utan trott att det är väl något industri- och företagsområde utanför stan, som det ligger tjyvtjockt med företag och industrier i.
Samtidigt har jag vetat att det mitt inne i Norrköping finns något alldeles särskilt utefter Motala ström. Gamla fabriker, kraftverk, dammar och dammluckor. Men jag har inte kopplat ihop det med skylten vid motorvägen.
Och det märkliga är att jag varit i Norrköping flera gånger. Hälsat på vänner. Till och med sovit över. Men jag har inte hittat detta tidigare. Ingen har tänkt på att visa mig.
Vad det var som fick mig att vilja kolla upp det här just nu, det vet jag faktiskt inte. Någon nedskribblad uppgift om ett vattenkraftverk vid Motala ström, bilder av det märkliga huset som tycks flyta på vattnet mitt i Strömmen, nån artikel som jag sett nånstans, jag minns inte. Men nu skulle det i alla fall ske. Vi skulle kolla på Industrilandskapet i Norrköping.
Jag började min vandring uppströms och gick från söder till norr över älven. Fortsatte längs strömriktningen. Oh-ade och Ah-ade oavbrutet och det blev bara mer och mer. Den ena häftiga gamla fabriksbyggnaden efter den andra. Strömmande vatten överallt och så en häftig gammal fabriksbyggnad till. Och en till.
Kameran riktades hit och dit hela tiden, solen stod lågt och ibland blev förutsättningarna för välexponerade bilder lite väl uschliga. Men jag rasslade på ändå. Det blev väldigt många bilder och jag vill så gärna visa de flesta, men vet inte hur jag riktigt ska bära mig åt. Alla i ett inlägg blir bara för mycket.
Jag får göra så att jag delar upp en smula. Mycket fakta finns också om detta välbevarade industriområde från förra sekelskiftet-början av 1900-talet. Detta som en gång var textil- och pappersmecka i Norrköping.
Och jag hoppas att jag på så sätt kan förmedla min version av detta säkerligen välfotograferade industrihistoriaeldorado. Så. Får det bli.
Vi körde av från väg 23 ett par mil söder om Linköping i den strålande eftermiddagssolen för att titta på slussar. Det är något alldeles särskilt med slussar; utnyttjandet av vattenvägar, den gamla tekniken, det strömmande vattnet och så – om det är säsong förstås – båtarna.
Och nog fick vi se sluss och strömmande vatten.
Men det som blev en riktig bonus var att alldeles invid slussen låg en gammal herrgård och gonade i solen. Brokind.
Brokind ingick i Bo Jonsson Grips omfattande östgötadomäner. Sedan ett medeltida stenhus brunnit 1726 lät fältmarskalken Axel Sparre 1727 uppföra den nuvarande huvudbyggnaden, ett tre våningars stenhus. Det genomgick på 1830-talet en genomgripande renovering, troligen under ledning av byggmästaren Abraham Nyström, varvid exteriören fick sin empirekaraktär. Vid denna tid tillkom stora delar av den nuvarande inredningen samt det brutna taket med valmat övre fall. Taket skadades svårt vid en brand 1949 men har återställts.
Brokind ägs idag av familjen Falkenberg.
Gården är byggnadsminnesmärkt, och till byggnadsminnet hör två flyglar, ett antal ekonomibyggnader, en vattenkvarn samt ett parkområde med lusthus.
(Fakta Riksantikvarieämbetet)
Herrgården ligger på en holme just där sjön Järnlunden rinner ut i Lilla Rängen. Troligtvis var här från början ett alldeles ypperligt ställe för en kvarn och på senare tid tillkom även vattenvägen Kinda kanal på 1860-talet. Bättre läge går väl knappast att tänka sig.
Just den här dagen vilade en stämning av slumrande idyll över platsen. Kanalen verkade stängd för säsongen och vi såg inga andra besökare. Herrgården är privat, men man får gå den raka gårdsgatan fram och tillbaka och titta så mycket man orkar. Jo förresten, det satt en dogg i en bil och skällde ut oss när vi passerade.
För övrigt var här bara vattenrassel, lövprassel och ett gyllene sken över hela landskapet. Lägg särskilt märke till det tokroliga trädgårdsparaplyet i bilden ovan. Klicka på bilden så syns det bättre.
