Skansen - Artur hade en dröm

Artur Hazelius föddes i Stockholm 1833 och han växte upp med en far som vurmade för Sveriges land och folk. Unge Artur fick därför en något okonventionell uppfostran i det han skickades runt på resor kors och tvärs i landet för att se och lära om seder och bruk.

Industrialismen var på framväxt och det gamla Sverige höll allt mer på att försvinna. Folk flyttade från landet och in till städerna och Artur befarade att kunskaper och föremål skulle falla i glömska.

När han blev äldre började han samla in redskap, husgeråd, möbler och dräkter och kunde 1873 öppna sitt första museum på Drottninggatan i Stockholm.

Dessa lokaler blev ganska snart för små, och 1888 började han bygga ett nytt stort museum, det som skulle komma att bli Nordiska museet

Men Hazelius fick inte plats med sina insamlade byggnader på Nordiska museet, och drömmen om ett friluftsmuseum med hus, växter och djur från landets olika delar tog form.

1891 köpte han mark uppe på Skansenberget ovanför Nordiska museet och redan senare samma år kunde hans dröm förverkligas och det som nu är världens äldsta friluftsmuseum öppnas.



Stugor, gårdar och miljöer fylldes snart av kvinnor och män i folkdräkter, gammalsvenska djur och allt det som ingått i det bondesamhälle han hoppades kunna bevara.

Till slut flyttade även Artur in på sitt älskade Skansen, och bodde där till sin död 1901. Han ligger till och med begravd där.

Och Arturs Skansen lever kvar. Det dunkas på vävstolar, blåses i glas, tröskas, dansas folkdans, knypplas mellanspets och klipps gutefår. (Get! sa en ung mor till sitt lilla barn när jag gick förbi fårhagen. Dessa behornade bäsingar av vilka jag hade elva stycken då det begav sig. Får med handtag.)

Det är med blandade känslor jag går omkring häruppe på Skansenberget. Jag tycker det är en fantastisk plats för dagens unga storstadsbor att kunna få se hur det såg ut förr. Kunna få se kor, hästar och getter och gubevars även älgar och björnar, men i stugorna och gårdarna ser man inte så många barnfamiljer. Där går istället turisterna och pekar och tittar på det pittoreska Sverige.

Det känns så - konstruerat. Men jag antar att det är så det måste vara. Ja, det är nog så det måste vara om man ska kunna visa det gamla. Det finns ju inte kvar där ute. Det är Skansen.