Mor lilla mor

Syrenerna blommar, liljekonvaljerna börjar sticka upp sina skira strutar i skogen och grönskan är precis så där ljuvligt späd och grön som den bara kan vara i maj. Och då, sista söndagen i maj, firar vi Mors dag.

Nu var det inte min avsikt att berätta om Mors dag utan om den visa som spelas och sjungs både här och där just sista söndagen i maj. Jag har skrivit om den förut, och jag märker att inlägget alltid, någon vecka i förväg, åker upp bland topp 10 på min lista.

Mor lilla mor. Skriven av Astrid Gullstrand och med musik av Ellen Heijkorn.

Jag har vuxit upp med den här visan. Tja, det har väl kanske många i min generation, men jag och min syster har liksom vuxit upp med den mer än andra. Ellen Heijkorn som skrev musiken var mormors och morfars moster. Dubbel släktskap. Mormor spelade den ofta på flygeln hemma och jag satt under och hörde på. Flygelmusik blir liksom allra häftigast när man sitter under flygeln. 

Ellen föddes 12 maj 1869 på Morängs gård i Överjärna i Södermanland och dog 16 december 1950 i Stockholm. Jag har sett andra datum, men dessa är vad mormor skrivit på baksidan av fotografiet nedan.

Familjen Heijkorn flyttade från gården Moräng till Stockholm 1874. Föräldrarna hette Josefina Heijkorn, född Engström, (född 27/7 1828, död 1920) och Johan Fredrik Heijkorn, (död 27/7 1878). Johan Fredrik dog alltså bara några år efter flytten och Josefina stod ensam med 11 döttrar. Ändå lyckades Josefina låta flera av sina döttrar få utbildning och alla klarade sig bra i livet.

Ellen genomgick musikutbildning vid Kungliga Musikkonservatoriet och avlade där organist- och musiklärarexamen och blev lärarinna i sång och musik vid Gustav Vasa folkskola och Adolf Fredriks folkskola. Förutom Mor lilla mor skrev hon också musiken till Nu så kommer julen. Den där i Karl Bertil Jonssons julafton, ni vet. Och varje gång de spelas i radio eller tv får min kära syssling (också hon musiker) STIM-pengar. Musiken - ska ni veta - löper som en röd tråd bland ättlingarna till Josefina och Johan Fredrik.

Ellen och Astrid Gullstrand var väninnor och jag hoppas att någon annan, som står Astrid nära, skriver om henne.

Här sitter Josefina Heijkorn i sin våning på Hornsgatan i Stockholm omgiven av tio av sina elva (tolv från början, Theresia Charlotta dog i späd ålder) döttrar. Ellen sitter till höger om Josefina. Morfars mor sitter som nr två från vänster och mormors mor sitter som nr tre, till vänster om Josefina.

I det här tidningsklippet (tyvärr vet jag inte vilken tidning eller när, jag har bara den här bilden) berättar min gudmor om sin gammelmoster Ellen. Om du klickar på bilden kan du (kanske) läsa texten.

Näs borgruin

De av er som brukar följa mig vet ju att jag gillar slott. Jag arbetar på ett slott och tycker det är roligt att besöka andra för att se hur det ser ut där. Vad är då mer naturligt än att jag besöker Sveriges äldsta kungaborg?

Näst längst ut på Visingsö södra udde ligger det. Eller det som är kvar av det. Det som inte eldats opp eller rasat i sjön, för Vättern den grymma knaprar ständigt på strandkanten.

Strandkanten har skotts med grov sten för att om möjligt hindra vidare erosion.

Borgen invid den lilla byn Näs byggdes redan på 1100-talet och var en av de viktigaste i striderna mellan den Sverkerska och Erikska ätten. Tre kungar har dött här och den siste var faktiskt Magnus Ladulås som dog 1290.

Idag står bara murar kvar och tittar ut över Södra Vätterbygden och så har de gjort sedan 1300-talet då borgen helt sonika brändes ner av en fientlig här. Ett valv finns kvar under det som en gång var det kvadratiska tornet.

Och inåt land ligger gårdar och jordbruksbygd.

Och som sagt. Vättern kräver fortfarande sin årliga tribut av Visingsö. Vättern är ingen snäll sjö. Bara ibland.

Fakta från Länsstyrelsen Jönköpings län.

Balsampoppeln

På den tiden jag jobbade på det stora möbelföretaget bodde jag i Ä-hult i veckorna. Eftersom det inte fanns mycket annat att göra på kvällarna (och det var mycket att göra) jobbade jag. Och när jag gick hem frampå småtimmarna kunde jag, redan på flera hundra meters håll känna doften - den omisskännliga doften - av balsampoppel. Speciellt i småkyliga vårkvällar. Det doftade underbart.

Därför, när jag lämnade Ä-hult för gott, (och inte saknade mycket annat än en handfull vänner, balsampoppeln och skrattmåsarna på våren) ville jag gärna ha en balsampoppel i trädgården. Vi köpte en hos den lokala plantskolan. Den ville inte alls. Vi fick en ny planta, och den ville minsann, men jag måste såhär i efterhand säga att den med största sannolikhet INTE var någon balsampoppel. Den rakade i höjden snabbt som ögat och DOFTADE INTE ETT DUGG.

Den åkte i backen för några år sedan med motorsågens hjälp och drog med sig grannens telefonledning i fallet.

När vi nu var på Visingsö i början på maj och besökte Wisingsö slottsträdgård kände jag den igen. Den omisskännliga doften av balsampoppel.

-Var är den? undrade jag. Jag måste få se den. Det doftar ju jättemycket, men jag ser den inte.

-Det rasade omkull en poppel i stormen häromdan, sa trädgårdsmästaren. Den ligger därborta, hon pekade bakom det lilla huset.

Jag gick dit. Jag bröt en kvist från den slagna hjälten och bar den i triumf mot husbilen. Väl där fick den stå i ett glas vatten och det doftade gott i hela bilen.

Sedan dess har den stått i ett söderfönster här hemma i sitt vattenglas och till min stora förtjusning började den ganska snart sätta rötter. Doftat har den gjort hela tiden.

I helgen planterade jag den lilla telningen.

Håll tummarna!

Torka tvätten ute

Det finns någonting som jag går och längtar efter hela långa vintern och det är att få börja torka tvätten ute. Slippa stå i källaren.

Tyvärr går det inte att börja med det så fort vårsolen tittar fram. Inte när man bor i tättbebyggt område.

Nej. Vi måste vänta till man sopat upp sanden på gatorna. Och det kan ta tid. I år skedde det inte förrän i mitten av april. Och där går jag och fingrar på verandaräcken och stolar. Tjockt lager sand på allting. Nermald och uppsliten av dubbdäck fullkomligt yr sand omkring i luften och omintetgör alla tankar på utetvättorkning. Lyckan kommer med sandsoparbilarna. Efter det bör det komma en eller två rejäla rensköljarstörtskurar.

Sen kan man plocka fram torkvindan.

Vår gamla torkvinda ärvde vi efter husets förra ägare. Den har hållit länge. Ända till förra sensommaren, då en kastvind fick den att fara överända och bryta en arm.

I början av april åkte vi och köpte en ny. Stadig fin sak. Jag monterade den, väntade och gladdes.

När den stått på sin plats en vecka, släppte grannens tall en enorm gren rakt på vindan. SPLASK! Inte en metalldel var hel eller ens rak.

Jag förfasades och sörjde… Det är bara att vara glad över att inte Emser var ute, vindan står på hans rastgård.

När den värsta chocken lagt sig, åkte vi och köpte en ny vinda. Och nu kan jag njuta av att få hänga ut min tvätt. Doften, mjukheten, känslan av att sedan ta in den soltorkade tvätten. Sommarfröjd i det lilla.

Och så var det det där med nyporna. Klädnyporna. I mitt barndomshem sa vi alltid klykor. Och det var väl precis det så var från början. Träklykor som fick grensla linan med tvätten emellan. Sedan dess har jag hört många olika benämningar på de finurliga små tingestarna. Jag har till och med hör någon säga klypor. Vad säger du?

Mina favoriter är i alla fall de röda nyporna ovan. Eagle Sweden. De är bara bäst. Jag hittade ett tiotal i en liten handsydd påse på en loppis för många år sedan. Alla andra nypor går sönder men Eagle Sweden håller och håller. Månne det finns något litet lager kvar i nån gudsförgäten butik någonstans. Som jag kan hitta och köpa.

Nu.

Ska jag gå och ta in tvätten.

Pingstlilja

När jag var barn såg man den överallt, Pingstliljan. Jag älskade den för de vita, formfulländade kalkbladen och den glada lilla pipen som en sol mitt i. Vårrusiga humlor dunsade runt bland blommorna och de förebådade verkligen sommar. 

Sen var det på något sätt som om de försvann. Mer och mer sällan kunde man se Pingstliljor guppa i rabatterna. Påskliljor däremot har brett ut sig som kanelen på fettisdagsgröten. Fina naturligtvis, men liksom mer…  på. Tar för sig. Som trumpeter jämfört med tvärflöjter. Så.

Men så ibland springer man på en tofs Pingstliljor någonstans. Snudd på förvildade i nån gammal trädgård. Och jag blir så glad.

Den vita liljan, Narcissus poëticus, kopplas väl för alltid samman med den egenkäre ynglingen Narcissus som så till den grad förälskade sig i sin egen spegelbild i sjön att han förvandlades till en Pingstlilja.

John William Waterhouse tolkning av den grekiske ynglingen. (Detalj ur målningen Echo och Narcissus.)

Miras Mirakel – sju år

Jag kan inte riktigt fatta det! Jag har bloggat i sju år. Kanske är det så att antalet inlägg sjunkit lite under åren, men faktum kvarstår, jag bloggar fortfarande och Miras Mirakel är i högsta grad levande. Ett Mirakel bara det.

Den här helgen har varit kall och regnig. Och jag har varit förkyld, så inga utflykter eller upptäcktsfärder har det blivit. Bara ett litet, stillsamt bloggfödelsedagsfirande i all enkelhet.

Och jag vill, som vanligt, tacka mina kära följare som orkat hänga med så här långt. Vi kör ett år till va?

Wisingsborgs Trädgård

På Visingsö, mellan Visingsborg och kyrkan, ligger en reminiscens av det som en gång var Per Brahes slottsträdgård. Den gamla, lätt vanskötta örtagården har nu öppnat i ny regi, och det är bara att önska de nya ägarna lycka till med arbetet att få igång den här rufsiga trädgården igen. De har ett jättejobb framför sig, men det skulle kunna bli fint och läget är perfekt.

Länk

Helgen 2-3 maj hade trädgården smygöppet och det var faktiskt en eller annan som hittade dit, trots kylan och regnstänken.

Fem vildrosplantor fick följa med hem. Vildrosor är det enda som trivs på vår tallbacketomt, och det ska bli intressant att se hur just de här plantorna artar sig.

Fågelskrämma eller varning för giftiga tulpaner?

Hyresledigt, som Arnefar skulle sagt.

Visingsborg

Visingsö. Jo, jag har varit där förut. Jag bodde ju ett tag i Jönköping, och då är det ofrånkomligt att då och då besöka Visingsö. Ett oförglömligt minne är, då jag som pressfotograf besökte ön för att göra reportage från något evenemang och glömde sätta film i kameran. Det var första och enda gången det hände.



Vid det här besöket användes inte film överhuvud taget. Och minneskortet satt där det skulle. Tänk om jag vetat, då när jag stod i mörkrummet på tidningen och slaskade, att mörkrumsarbete i framtiden skulle ske vid dator. Undras om tidningen ens hade någon dator?



Nå, vid det där tillfället då jag skulle göra reportage, var det i alla fall en Per Brahe som skulle komma till ön i båt och åka häst och vagn upp till sitt slott. Var något jippo. Eller minnesdag. Minns inte. Kostymer var där i alla fall. Utklätt. Pompa och ståt. Mycket folk. Ingen film.



Det fanns en d.ä. och en d.y. av Per Braharna. D.ä började bygga slottet och hans ättlingar fortsatte, blev omåttligt rika och utvidgade domänerna väldeliga. Grevskapet Grenna – Visingsö, som även omfattade delar av Småland, Västergötland och Östergötland. Hur allt det där gick till kan du läsa om här.



Och allting styrdes härifrån Visingsborg.



På 1700-talet härjades slottet av en våldsam brand som, enligt sägnen, anlades av de ryska krigsfångar som då satt internerade på slottet.



Det mesta gick till spillo. Kvar står bara delar av den södra längan och minner om fornstora dar.



Kvar står också murarna och delar av vallgraven. Imponerande arbete.



Och vad är det för spännande sten som är inmurad i den gamla brunnen?
Enligt Erik Dahlberg och hans Suecia Antiqua et Hodierna såg Visingsborg ut som nedan:



Men när det gäller honom kan man aldrig så noga veta…