Inlägg

Visar inlägg från oktober, 2018

Le Petit Prince

Bild
.
Sovrum nr 2 i vårt franska hus har vi kallat för Le Petit Prince efter Antoine de Saint-Exupérys bok med samma namn. En bok som betytt mycket i Hussens familj.

Möblerna stod i huset när vi köpte det och passar i den lite mer lugna, sobra stil vi vill ha i det här rummet. Vägfärgen är idag solgul, men ska målas om till en mindre kulörstark färg, gärna åt det milda, varma hållet.

Övriga färger ska vara brunt som mahognyn i möblerna, varmt rött som golvet och blått.

Utanför de franska fönstren finns en balkong med ljuvliga gjutjärnsräcken och nedanför går gatan och bortanför den järnvägen.

Välkommen in och hälsa på hos Le Petit Prince.











Kanske någonting i den här stilen på väggarna. Ovanför sängen vill vi ha en affisch med Lille Prinsen, men vi har ännu inte hittat den. Den gamla Pariskartan som sitter där nu, får flytta till andra väggen.
.
.

La vie en Rose

Bild
.
Vi köpte vårt franska hus möblerat, vilket innebar en hel del skräp, men också en och annan riktig pärla. Bland annat i det sovrum som troligtvis är bevarat i originalskick. Detta sovrum tänker vi behålla som det är. Rakt av. Det enda som behöver göras är att laga lite i taket och limma en skåpdörr som släppt gångjärnet.

Detta rum som är så överväldigande att jag inte riktigt vet om det är roligt, hiskeligt eller vackert. Hursom tycker jag väldigt mycket om det.

Vi har namngivit våra tre sovrum. Dels för att slippa säga "rummet med balkongen åt gatan - du vet..." eller "rummet med balkongen åt gården - där vi sover..." eller "det BLOMMIGA rummet".

Det BLOMMIGA rummet har fått heta La vie en Rose, av tämligen naturliga skäl. Det. Är. Rosa. Till och med taket är rosa.

Kom med in och titta på vårt sovrum La vie en Rose! Vanligtvis kallat Rose.











Även gardinerna på övervåningen fanns i huset. Jag har tvättat och lagat och hängt upp igen.
.
.

En sann konstnär

Bild
.
Vi träffade vännen E i vår franska by för några veckor sedan och frågade var hon gjort av maken.

-Åh, han håller på hemma i trädgården hela tiden. Han har ett nytt projekt nu igen.

Ni kommer kanske ihåg den Occitanska trädgården som vi fick besöka för ett år sedan. Den fantastiskt vackra, fantasifulla, småfnattiga skapelsen på höjden i vår by, där G jobbar varenda ledig stund och där han lägger ner sin själ.

-Kom hem till oss klockan tre, så ska ni få se vad jag håller på med nu, sa G när vi träffade honom några dagar senare.

Något så fantastiskt...











Och allting gör han av gamla, kasserade takpannor som han skär till i passande storlek.

En sann konstnär...

Om man ändå kunde få en enda av de där underbara cirklarna på sin egen terass...
.
.

Nu händer det saker...

Bild
.
En halv plåtport, ett rangligt stängsel och en sorglig murstump är allt som funnits ut mot gatan utanför vårt franska hus. På gatan där det visserligen inte är så mycket trafik, men den som är, går FORT. Obehagligt fort.

En ny grind och en rejält hög mur ska det bli, så vi kan stänga om oss och åtminstone slipper se eländet.

Innanför ska det bli ställplats för husbilen och ny terass utanför det som vi vanvördigt kallar Glasburen.

Och det ska bli SÅ skönt. Slippa all sprucken betong. Snyggt och lätt att hålla rent.

Kan knappt vänta...




.
.

I Canigoumassivets kjortelfåll

Bild
Vi färdades från Spanien till Frankrike längs väg D115. Från Camprodor till Amelie-les-Bains utefter häftiga Massif Canigous sluttningar. Över de högsta punkterna på drygt 1000 meter gick vår färd bland molnen. Pic du Canigou har jag ju presenterat förut och den toppen är den högsta i Canigoumassivet, men hennes systrar skäms inte för sig heller:
Pic du Canigou (2 784 m)Pic Barbet (2 712 m)Puig Sec (2 665 m)Roc Nègre (2 714 m)Puig dels Tres Vents även kallad Tretzevents (2 731 m). Massivet ligger inte mer än cirka fem mil från Medelhavskusten, och topparna syns långt över slätterna både i norr och söder. Två gånger om året kan man till och med se Canigou ända från Marseille, och det är när solen går ner precis bakom berget.

Från Amelie-les-Bains svängde vi av västerut, fortfarande på Canigous sluttningar, och tog väg D618 via Taulis till Bouleternère.

Många hårnålskurvor och svindlande vyer blev det. Och vi fick båda vårt behov av berg tillgodosett för åtminstone en tid framöver.
.
.

Mitt livs första resa till Spanien

Bild
Ett ärende förde oss till den lilla spanska hamnstaden Palamos och på vägen därifrån tänkte vi ta oss via Pyrenéerna och släktingarna där tillbaka till vår sydfranska by.

I Palamos blev vi rekommenderade att resa till den catalanska staden Camprodón som ligger alldeles nära den franska gränsen, nästan hukande under Montagne Canigou. Perfekt. Mitt älskade berg från andra hållet liksom.

Vi kom fram på kvällen efter att ha snirklat och slingrat upp efter bergssidorna, och det slog oss båda under vägen att allt var väldigt grönt och frodigt. Trakten såg också välmående ut. Fina vägar och välhållna hus. Inte direkt någon fattig bygd.

Det hotell vi blivit rekommenderade tog inte emot hundar, så vi blev hänvisade till ett annat som faktiskt låg mera centralt. I det bortre tornrummet på bilden nedan fick vi husera, med badrummet i vindskupa.

En liten promenad hann vi med på kvällen. Vi var hungriga och hittade ett litet ställe på ett torg där vi med stor möda försöket förstå menyn. Personale…