Nej, se det snöar…

Ulmus carpinifolia suberosa

Jag gjorde ett försök att läsa på den skylt som står under vår slottsparks korkalm, men den är – vad ska vi säga – inte helt lätt att tyda. Jag lyckas i alla fall få fram så mycket som att det nog står ulmus carpinifolia suberosa som latinskt namn. När jag fotograferade korkalmen i förra veckan, var skylten helt översnöad.

En ny, något mer lättläst skylt vore nog önskvärt.

Visst är almen häftig med sin korkiga bark! Jag återkommer med nya bilder då den fått sina löv.

Korkalm

I vår slottspark växer en buske av det lite lustigare slaget. På håll ser den väl inte så märkvärdig ut, men går man nära inpå, så ser man att den är speciell.

En korkalm.

Främst är det barken som är märklig. Korvig, åsig, räfflig.

För några år sedan trodde jag att den drabbats av almsjuka, den som så många andra almar. Den gulnade, vissnade och beskars jäms med fotknölarna. Men nu har den kommit tillbaka, frisk och fin med sin konstiga bark.

Extra tydligt syns den nu när den saknar löv. Den är grafisk i sitt växtsätt. Graciös i all sin knölighet.

Det har varit en smula svårt att hitta dess latinska namn på nätet, men det som dykt upp flest gånger är Ulmus mi­nor suberósa. Jag vet inte om det är exakt den sorten som finns här hos oss, men dens ursprung och rot torde i alla fall vara rejält gammal.

Förresten ska jag nog gå ut och titta under den i sommar. Kanske sitter det där någon liten Ferdinand och luktar på blommorna. Likaväl som under en korkek.

Lil - 22 januari 2007

Julen åkte ut i helgen. När jag skulle plocka fram en ny bordsduk ur linneskåpet, fick jag fram en som du stått och strukit åt mig. Plötsligt såg jag. I botten på varje dukstapel ligger en duk som du strukit. Oombedd.

I goddoften vid strykbrädan stod du och strök, långsamt och omsorgsfullt. Länge. Vek ihop och la in i linneskåpet. Jag kunde sticka in nosen i skåpet i veckor efteråt och fortfarande känna den där goda, nystrukna doften. Långt efter att du hade åkt.

Nu får jag stryka mina dukar själv. Om jag gör det överhuvudtaget.

Jag tänkte, när jag stod där med den välstrukna duken i famnen, att vad gör jag när alla Lil-strukna dukar är slut? Använda, tillskrynklade och tvättade? Finns det något kvar då? Av dig?

Jag la in den strukna duken i skåpet igen och tog en annan. Jag vill i alla fall inbilla mig att jag fortfarande ska kunna sticka in nosen i linneskåpet och känna den där goda, nystrukna doften. Lil-doften.

Telefontorn

Kommer ni ihåg de där konstiga apparaterna som satt med ett jack i väggen och hade en lur som i sin tur satt fast i apparaten med en korvig, spiralformad sladd? Den brukade stå i hallen bredvid en stol och när man pratade i den brukade man korva till spiralsladden etter värre. Sen fick man sitta där och försöka korva ut sladden igen.

Telefonen. Av bakelit från början, sen av plast i alla upptänkliga former, färger och namn: Kobra, Dialog, Diavox och jag vet inte allt.

Jag jobbade på Televerket ett tag. (Jo, det hette så då.) Då fick man gratis abonnemang och fick välja telefon. Jag valde en grå Diavox med svart lur. Sobert.

Idag har mobiltelefonin vunnit över den fasta telefonin. Och har man händelsevis fortfarande fast telefoni, så sitter väl knappast apparaten fast i ett jack i väggen, utan snarare har man en bärbar som alltid befinner sig på okänd plats när det ringer. Om den inte laddat ur sig.

I mobiltelefonens barndom på 1980-talet fick mor och jag en gång låna Hussens (avlagda) mobiltelefon när vi skulle ut och resa. Den var en KOMMOD! Först en rejäl box med ett handtag på toppen. Ovanpå det en stadig lur förbunden med boxen med en korvig, spiralformad sladd. Den vägde minst ett par kilo. NMT. Nordisk Mobil Telefon. Alla nummer började med 010.

Jag har också ett annat dråplig minne från mobiltelefonens barndom. Det var en tidig sommarmorgon i Stockholm och jag var ute på promenad. I snedsolen på Engelbrektsgatan kom en yuppie (om nu nån minns vad det var…) cyklande på en gammaldags flakcykel. På flaket stod en mobiltelefon med tvåkiloskommod, korvig, spiralformad sladd och hela härligheten. Yuppienalle var den kommodens barnbarn. Kameran låg hemma.

Men i telefonins barndom var det telefontråd som gällde, och i tätbebyggda områden var det MYCKET telefontråd det handlade om. Och upp i luften skulle de. Det var först på 1890-talet man kom på att man kunde gräva ner dem, och inte ens då grävdes allt ner.

Från de stora telefonväxlarna krävdes att man fick upp trådarna i luften, alltså byggdes telefontorn. Och det var inte bara i Stockholm de fantasifulla tornen fanns.

Telefontorn i Göteborg cirka 1890. Jag tycker synd om tornuret.

Telefontorn på Centralplatsen i Gefle, 1901.

Malmö telefontorn 1890.

Telefontorn i Tidaholm i början av 1890-talet.

Telefontorn i Uppsala 1892. (Och i tornet klättrar det tjyvtjockt med monitörer.)

Telegrafhuset i Örebro med vidhängande torn, 1901. Eller ska man säga påstående? En minivariant av det stockholmska.

Telefontornet i Stockholm satt på Allmänna Telefonaktiebolagets hus vid Malmskillnadsgatan 32. Det uppfördes 1887 och revs 1953 efter en brand.

Jag hade givit en hel del för att få se denna fantastiska skapelse i fackverkskonstruktion, och brukar ofta – om jag befinner mig i trakterna – kika upp mot takåsarna och fantisera om hur det skulle sett ut om det varit kvar.

Samtliga bilder från Tekniska museets/Telehistoriska photostream på Flickr. Klicka på bilderna för att komma till källan.

Egon i vitögat

Vi skulle åkt till Bohuslän över trettonhelgen, men avstod på grund av den utfärdade klass 2-varningen. Det skulle ju bli storm över Västra Götaland, och vi hade inte lust att ligga på vägarna när träden yrde omkring. Istället åkte vi helgen som var. Hm.

Trettonhelgsstormen blev det inte mycket med. Men den 10 januari kom Egon.

Det började vid lunch med att regnet öste ner, när jag var ute och rensade hängrännor. Efter ett tag upphörde regnet och det började dåna i trädtopparna. På ett kick hade molnen sopats bort och vindsnurrorna på åsen gjorde skäl för sina namn.

Vi började tala om att tidigarelägga kvällens middag. Alltför många gånger har vi stått med gådd ström och grytorna i högsta hugg.

I skymningen började det knaka i väggarna. Lammsteken stod i ugnen. Vattnet på den sluttande gårdsplanen började rinna uppför.

När vi satt oss till bords började ljuset blinka. Vi hade tappat upp vatten, tänt ljus och tagit fram reservljus.

Syster Ninna och jag drog oss till minnes (som alltid när strömmen hotar att gå) den artikel i tidningen som skulle ge tips inför strömavbrott. En av punkterna, bland upptappat vatten och reservbatterier, var uppmaningen –Skräm inte barnen! Efter den gången skrämmer vi alltid barnen när strömmen går. (Nå, barnen är vuxna nu, men gillar ändå att bli skrämda.)

Medan vi satt där riste väggarna, det knakade i yttertaket och söderfönstren verkade bukta inåt. Vi väntade när som helst att strömmen skulle gå eller att en takplåt skulle slitas loss och komma brakande över gården.

Vi är vana vid blåst. I norra Bohuslän måste man vara van vid blåst. Vart och ett av våra tre hus har en eldstad, i två av husen finns stormkök och T-röd, ved finns alltid intagen, extra tändstickor ett måste, ljus och värmeljus, batterier i ficklamporna och vi försöker se till att ha mobilerna laddade inför klass 2-varning. I källaren på storhuset finns en vattenkran direktkopplad till brunnen, så vi kan hämta vatten när hydroforen stannat. Sen kan det få börja blåsa. Sen skrämmer vi barnen.

På natten sov jag inte mycket. Egon satte bredsidan mot västerväggen och tog i. Det dånade i träden. Takplåtarna jämrade sig. En vindskiva började vibrera. På radion meddelades det 40 sekundmeter på Väderöarna utanför Fjällbacka. Jag höll andan. Det gjorde inte Egon.

Lite senare på natten hörde jag hur vinden vred. Blev mer västnordväst. För nordvästan, nordan och nordostan ligger vi skyddade av berget. Välsignade berg.

Vi fick behålla strömmen. För några år sedan grävdes våra luftledningar ner. Sedan dess är vi i alla fall skyddade från strömavbrott på grund av träd som trillar i närheten. Men den kan ju fortfarande gå längre bort.

På morgonen gick vi inspektionsrunda. Inga takplåtar bortblåsta, inga trillade träd – i alla fall inte på tomten – vi gick inte längre bort längs berget och tittade. Inte ens de enkupiga takpannorna på storhuset hade flyttat på sig, trots att de ligger sämre än tvåkupiga. Det enda som hänt var att ett par rader pannor på gethuset hade hasat en bit.

Jag tror att Egon var en av de värsta stormar jag upplevt på vår gård. Att vi klarade oss utan skador är faktiskt häpnadsväckande. Värst var nog höststormen 1969, då vi just flyttat dit.

Januari

  
Skogsvårdsföreningens :•: Tidskrift :•: 16:e årg. :•: Januari 1918

“Den Widénska kulturplogen, färdig att användas. Vid bortre skackeln synes den låda, i vilken hästskyddare m. m. förvaras.”

“Risrikt granbestånd, som efter avverkning blivit bredbränt och besått. Försöksytan 400, avd. II, å Åsele kyrkoherdeboställe, Västra Åsele revir. Bilden ger en föreställning om, hur hinderlig ifrågavarande mark var för markberedningsredskap. Widénska kulturplogen kunde dock användas även här, varemot försök med finn-plog misslyckades.”

Så varför inte skaffa en Widénsk kulturplog i år!

(Källa: Internet Archive Book Images.)