Så har då tiden kommit för skörd. Tomatplantorna i växthuset har frodats denna varma sommar och även om Brandywine inte ger så många frukter, så blir de stora.
Många tomatsallader med olivolja, mozzarella, färsk basilika och balsamico har det blivit. Ändå kunde jag skörda ett och ett halvt kilo till tomatsås.
Gott att ha lite koncentrerad solsmak i vinterkylan.
Och två plåtar fulla ligger och torkar i varmluftsugnen.
Skördelycka!
De fick inte någon utkomst under vinterhalvåret, dalfolket förr i tiden. Därför vandrade de mot Stockholm för att tjäna herrar med pengar. De gick på herrarbete. De arbetade i fabriker, som roddarmadammer, som mursmäckor, i trädgårdar, i hamnar, på byggen och på sågverk.
På våren vandrade de hem igen, då de behövdes i jordbruket, till sådd och slåtter. För att till hösten traska hela den långa vägen tillbaka till storstaden.
Ofta gick de i sina folkdräkter under vandringarna och utgjorde säkerligen ett färgglatt inslag i den grå vardagen. Och de höll ihop.
1902 bildades Dalaföreningen i Stockholm. Det rådde brist på föda och man sökte därför efter en plats att odla på.
1918 fick Dalaföreningen arrendera 8 hektar mark av Lidingö villastad på östra delen av Bosön för att anlägga koloniträdgårdar.
På 1920-talet började stugor byggas härute. Rödmålade stugor på cirka 15 kvadratmeter med vitmålade knutar, snickarglädje och fönsterluckor.
1953 fanns här ett fyrtiotal stugor och då fick det vara nock. Inga fler stugor byggdes.
Den ljumma septemberkväll som jag – som av en händelse – hittade hit, pågick fortfarande en del aktiviteter i stugor och trädgårdar.
Någon räfsade, någon annan bar in trädgårdsmöbler och i bastun nedan pågick bad.
Rakt i norr ligger Askrikefjärden och den typiska Roslagsnaturen tycks skilja sig ganska väsentligt från vad dalfolk är vana.
Möjligtvis kan blåbärsris, lingonris och barrträd kännas en smula hemtamt.
Hela området är, jag kan inte säga annat än, förtjusande. De små stugorna, trädgårdarna, stämningen och den välskötta ordningen.
Och naturligtvis står en typisk dalamidsommarstång på ängen utanför bystugan.
Tydligen fordras än idag anknytning till Dalarna för att man ska kunna få tillgång till en stuga här.
Undras om det räcker med att det nu och för all framtid kommer att stå födelseort Aspeboda i mitt pass?
Vilka dagar! Morgnarna med dimma så tjock att allting bara flyter ihop och sen lättar dimman och följs av de allra som klaraste krispiga eftermiddagar med värme och solsken.
Den här dimman gör mig så lycklig! Och långt där ute i farleden brölar fartygens mistsignaler. Gång på gång.
Uppe på Fjällgatan på Söder i Stockholm ligger ett litet museum. Det är väl inte ett av stadens mest kända eller välbesökta museer, ändå måste man nog kalla det tämligen unikt.
Anna Lindhagen, som levde mellan 1870 och 1941, var dotter till Albert Lindhagen, han med stadsplanen.
Anna hade bland mycket annat tre stora intressen i livet, stadens skönhet och särart, barns och kvinnors väl och ve samt koloniträdgårdar.
Hon ivrade för att de småskaliga miljöerna på Söder skulle bevaras och i den andan såg hon till att skapa ett museum av ett borgerligt hem, som det fanns rätt många av på just Fjällgatan. Här kunde till exempel en enkel borgare, en lägre ämbetsman eller en handelsman ha bott i 1800-talets Stockholm.
Igår besökte jag då detta lilla hemtrevliga museum, Stigbergets Borgarrum, och fick en fin visning av en av medlemmarna i föreningen Stigberget.
1929 hyrde Anna Lindhagen andra våningen på Fjällgatan 34, och kunde där börja inreda det museum hon länge drömt om att förverkliga. Med hjälp av gåvor, donationer och egna möbler började borgarvåningen växa fram. Samtidigt bildades föreningen Stigberget som vårdar och sköter om våningen. Huset ägs av staden och har ett antal andra hyresgäster.
Men Anna ville inte att detta skulle vara ett stelt museum enbart, utan att här skulle vara liv och rörelse. Därför anordnades (och anordnas fortfarande) musikaftnar, föredrag och samkväm. Våningen går numer också att hyra för mindre fester och föreningen anordnar, som igår, visningar.
Det vilar någon sorts stillhet och ro över de här rummen. Utanför fönstren breder Stockholms mest spektakulära utsikt ut sig, på sommaren rör sig turisterna i en strid ström nedanför på Fjällgatan och nere i Stadsgården morrar stressade bilister fram och tillbaka.
Men på något sätt är det som om det inte når hit. Ögonen och sinnet går över detta storstadslarm och landar i de gamla tingen, de vackra rummen och den stillsamma atmosfären.
När jag gick omkring här, slog det mig plötsligt att detta skulle kunnat vara mormors mormors och morfars hem. Mormors morfar hade burskap i staden, och var således en av de enkla borgare som bodde just här på Söders höjder, om än inte på Fjällgatan. Till Fjällgatan flyttade först senare morfar med sin familj.
Helt plötsligt fick de här rummen och de här tingen en helt annan innebörd.
Min egen historia.
På gården bakom huset ligger den lilla oas som numer kallas Anna Lindhagens täppa. Dock lite mer åt höger än vad som syns på den här bilden.
Till och med en sådan här docka finns efter mormor. Dockan Karin, som man bara fick ta fram och titta på då man var sjuk och stillsammare än vanligt.
Sovrummet. Det vita skåpet.
Fylld av en stillsam och nöjd melankoli traskade jag Fjällgatan och Katarinavägen hemåt i skymningen och tänkte… Ja, Stockholm är min stad. Det som är Stockholms innersta kärna. Stadens vilande själ. Inte hetsen, stressen och ytan.
Bronsen av Anna Lindhagen på första bilden är gjord av Kerstin Kjellberg-Jacobsson.
