Rätt vad det är när man går där och stolpar i sina vanliga, gråa novembertankar så kan det hända att man höjer blicken och får syn på något. Något som man väl egentligen sett hela tiden men som man ändå inte har… sett. Om ni förstår hur jag menar.
Konsten i Stockholms tunnelbana kan vara en sådan sak. Den finns, men den syns inte. Eller man tänker inte på den. Man skyndar.
I gången mellan tunnelbanestationen Danderyds sjukhus och Danderyds sjukhus finns fantastiska keramikreliefer av Hertha Hillfon.
Hertha Hillfon studerade vid Konstfack 1953-1957, och har företagit studieresor till Frankrike, Italien och Japan. Hennes ansiktsmasker är mycket suggestiva. Bland hennes offentliga arbeten kan nämnas hotellen Portalen i Jönköping och Park Aveny i Göteborg. Hon har även formgivit teaterpriset Guldmasken.
Bilder av växterna och deras namn är inristade i guldskimrande lertavlor som murats in i gångtunnelns väggar.
En duva flyger bland örterna. Ett kvinnohuvud blickar hemlighetsfullt från sin upphöjda position ned på läkekonstens orm som slingrar i golvets cementmosaik.
Ett annat kvinnoansikte erbjuder värme och tröst; det är solen som generöst öppnar sin famn.
Stationen och konsten invigdes 1978.
Så se upp när ni går...
Så här ser hon ut!
Fröken Emmy Biberg, som jag så länge undrat över. Hon som gjort så många omslag och vinjetter till Svenska Turistföreningens Årsskrift.
Tack vare bloggvännen em hittade jag en länk som gav mig något mera kött på benen.
En artikel i tidningen Idun från 1907 gav ännu lite mera.
Klicka på bilden så blir den större!
Hon var anställd vid Centraltryckeriet i Stockholm och gjorde omslag och vinjetter även till flera andra böcker från Centraltryckeriet.
![2[3]](http://lh6.ggpht.com/-O_0GDtMDQV8/TslPXIrEBXI/AAAAAAAAUew/t95vmFoUrTg/s1600-h/2%25255B3%25255D%25255B3%25255D.jpg "2[3]")
Men så mycket mer än så vet jag ännu inte. Kanske är det någon annan som gör?
Visst är det märkligt att det finns så lite fakta om just illustratörer…
Så har åter den årstid kommit, då inspirationen till fotografering utomhus tryter. Då passar jag på att fortsätta min påbörjade kavalkad från Svenska Turistföreningen, som jag påbörjade förra året, då föreningen fyllde 125 år.
Den här gången har jag kommit till året 1907 och föreningens trogna illustratör “Fröken Emmy Biberg” har överträffat sig själv. Jag kan inte låta bli att visa en hel radda av hennes ljuvliga vinjetter tillsammans med ett eller annat litet nedslag bland kapitlen.
Vad passar väl bättre att börja med än “Från Onsalalandet”, eftersom syster Ninna och jag var där i somras?
Bland annat besökte vi ju Tjolöholm, som naturligtvis finns medtaget i det här reportaget.
Så här skriver Cecilia Bååt-Holmberg om Hallandskusten:
“Det gömmer sig en hemlighetsfull sägenvärld bakom dessa mörka granitmassiv, ofvan hvilka stundom någon väderkvarn sträcker upp sina vingarmar som en ropare i stenöknen. Det förgångna, ofta bemängt med vildt vikingalynne, med minnen från blodiga fejder mellan svensk, dansk och norsk, från äfventyrliga och listiga smugglar- och kaparbragder, ger en så att säga tung bakgrund, därifrån man liksom hör en aflägsen brännings hotfulla dån, emot hvilken den nutida hallandsbygden ligger ljus och vänlig, trots den tysta kamp, som står emellan den magra, envisa ljungheden och den bärande åkern, trots de kala hällarnas skuggor, som dock icke förmå beröva solen dess seger. – Så är det, kargt, men skönt, landet längs västervattnet.”
Nästa lilla vinjett kommer från Kalmar slott. I Kalmar var vi, Hussen och jag, för ett år sedan, men den gången hann vi inte med slottet och har därför det besöket kvar att göra. Ett husbilsresemål att se fram emot.
Så här skriver Birger Fahlborg om Mälardalens Geografiska Utveckling: “Sannolikt hade redan under denna tid stenålderns människor börjat taga vårt land i besittning och det torde ej hava dröjt länge efter den första invandringen, förrän de trängt fram ända till stränderna af den stora hafsvik, som mellan Kolmården, Kilsbergen och norra Västmanlands höjdsträckningar utbredde sig öfver det område, som nu upptages af Mälardalen.”
Och denna text har Fröken Emmy illustrerat med flitiga bin i ett leende landskap. Är det sådana de är, mälardalingarna?
Jag vet inte vad det är som gör att jag är så förtjust i de här vinjetterna? Eller vignetter som det stavades då. Om dem tycker jag i alla fall och Fröken Emmys skicklighet tål att visas upp ordentligt även idag. Undrar hur hon såg ut? Hurdan hon var? Fröken? Ung? Gammal? Färgstark? Grå liten mus? Det roar mig att fundera…
Svenska Turistföreningens syfte var, och är väl fortfarande i viss mån, att få ut folk att se sig om i landets alla hörn och deras motto "Känn ditt land". Man vurmade dessutom för det oförstörda och pittoreska och fotvandrade gärna; en sund själ i en sund kropp.
I sin iver att se Frostviken som turistort skriver Adolf Hassler sålunda: “Frostviken, det undanskjutna jämtlandshörnet, äger utan tvifvel många förutsättningar för att blifva en turistort af rang; dess afskilda läge har dock gjort, att hittills endast få verkliga turister sökt sig dit, men dessas enstämmiga omdöme går obetingat i nämnda riktning.”
“Reser man till Fjällbacka i afsikt att tillbringa några veckor på platsen, bör man icke underlåta att göra en tripp ut till den fågelvägen omkring 15 kilometer aflägsna Väderögruppen. De tvenne bebodda öar, som tillhöra denna grupp, äro Storön, hvares lotsar äro stationerade, samt den 5 kilometer söder om denna liggande Väderöbod, utgörande fyrplats. […] Folket är välvilligt och gästfritt och lämnar gärna alla de upplysningar, man önskar om förhållandena på deras ögrupp.”
Och jag skäms en smula. Jag är uppvuxen i Bohuslän och så länge vattnet var farbart och vädret välvilligt, kajkade vi runt i vattnen kring varenda ö utanför Fjällbacka. Men till Väderöarna kom vi aldrig…
“Det var en regnig junimorgon, då vi började vår färd vid den mångbesjungna Frykensjöns södra ända…”
Lars Larsson från Långflon i norra Värmland, 39 björnars baneman… Påminner om en vän till mig… Ja…
“…de mellanliggande dalstråken Sällsjön – Hottösjön – Ånsjön och den väg vi ärnade vandra locka ej många. Ej underligt, ty de äro långgångna vildmarksvägar, med få eller inga bekvämligheter, men i dess ställe med så mycket mera af verklig okränkt naturstämning.”
Så.
Mitt exemplar av Svenska Turistföreningens Årsskrift 1907 är så trasigt och välläst att det fallit i flera delar, och överallt ser jag morfars understrykningar och noteringar. Han skrev till exempel alltid datum efter varje kapitel, så han skulle veta när han läst det. Läste han om, skrev han nytt datum. Det känns rörande att se hans lärdomsiver.
Glöm inte att klicka på Fröken Emmys vignetter! De är väl värda ett närmare studium!
Jag förstår inte vad det är med mig. Jag kan bestämt inte göra något riktigt dessa dagar.
Se ett betydligt vettigare inlägg om Wira bruk här!
(Musik: Jan Johansson, Sinclairsvisan)
Den där ljuvliga majkvällen då jag besökte Biologiska museet och inte kom in, fortsatte jag mitt strosande mellan husen på Djurgården. Mitt egentliga mål var Waldemarsudde, men jag var ute i god tid och kunde inte förmå mig att åka buss eller ens gå raka vägen.
Resultatet blev en radda bilder utan annan gemensam nämnare än att de råkade dyka upp längs min väg och bad om att få fastna i min kamera. Lite här, lite där vartefter de kom för min syn. Sådana där typiska Mirabilder; ögonblicksbilder, speglingar, udda vinklar. Små mirakel mitt i vardagen...
Eller bara ett resultat av den rena, skära lyckan att strosa på Djurgården en majkväll.
Den här betänkligt lutande lyktan på Östra Varvsgatans gränd får mig genast att tänka på Albert Engströms lindrigt nyktre Koling, som i en rejäl armkrok med en minst lika ostadig lykta, upplyser omgivningarna om att; –Nu gir ja faen, nu låter jag världen ramla.
Och nej, fråga mig inte om perspektivet! Jag var nykter!
Ett… bräkande? jellon? Mäh!
Och vem plockar en vitsippsbukett i de blomstrande djurgårdsbackarna och lägger sedan upp den på en busshållplatsbiljettautomat för att låta den vissna tillsammans med en glasspinne? Inte ett barn, ty jag nådde själv inte upp att se den. Bilden är tagen med armarna och kameran högt uppsträckta i luften.
För övrigt…
Det är bara sex månader kvar till vi har maj igen!
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.
Nils Ferlin
