Skansen - Järnhandeln

En alldeles ny upplevelse för mig här på Skansen var järnhandeln. Huset är nybyggt. Det byggdes för fyra år sedan med ett hus i Hudiksvall som förebild. Tiden i det här huset, och i den bostad som ligger i anslutning till butiken, har stannat på 1930-talet.

Men precis så här kunde en butik se ut när jag var liten. Man kunde hitta den i vilken liten stad som helst, som hade något hörn kvar som inte drabbats av rivningsraseri; Uddevalla, Sunne, Eksjö... Det enda som skiljde var kanske, kanske ettiketterna på spikförpackningarna och att plasten gjort sitt intåg.

Jag älskar järnaffärer. Fortfarande. Och att då få hitta en sådan här reminicens var helt förtrollande.

Barndomsbyns lilla järnaffär var obetalbar. Den innehades av paret Schwartz. Honom minns jag inte så mycket av men henne däremot... En liten krum gumma som, när hon inte stod bakom disk, kutade runtomkring i sina ärenden med ett blommigt huckle på huvet. Eller en liten hattskrålla.

Farbror Schwartz gick bort före henne, och hon drev affären ensam efter hans död. Hon räknade spikarna eller märlorna man skulle köpa, även om man skulle ha hundrafem, och förpackade dem i gamla begagnade kuvert som hon sparat.

Fru Schwartz gick ett tragiskt öde till mötes. Hon knatade på i ett av sina eviga ärenden, såg sig inte för och blev överkörd av tåget. En epok gick i graven med henne och järnhandeln slumpades bort.

Inför såbaljan nedan föll jag nästan i gråt. Jag såg framför mig min store, starke far med baljan på magen. Storstöveltramp över gräsmatta eller äng. Taktfasta steg. Omväxlande höger och vänster hand ner i baljan och så en vid, svepande rörelse med armen ut över grödan. Swosch, swosch och ut for fröna eller konstgödseln eller vad det nu var som skulle spridas. Det var som dans. Det småskaliga lantbrukets koreografi.