Miras Mirakel

Carl Friedrich Deiker, tysk djur- och jaktmålare, 1836 - 1892.

Genom Florens går floden Arno som ett levande band av vatten. Ibland med lite och ibland med väldigt mycket vatten. Innan floden fick rejäla och pålitliga fördämningar uppströms, svämmade hon över sina breddar alltsom oftast och ställde till med stor oreda och förstörelse.



Det senaste (sista?) förfärliga översvämningen skedde i november 1966 och vattnet steg som högst nästan 7 meter. Oersättliga konstkatter fördärvades och restaureringsarbete pågår än idag.





Vid tiden för vårt besök gick det på intet vis att förstå att den beskedliga lilla floden skulle kunna bli så vredgad. Inte desto mindre såg vi på flera ställen skyltar och markeringar som visade att så högt hade Arno stigit vid olika tillfällen.



Hursom. Besjungen är hon i alla fall. I Puccinis enda komiska opera Gianni Schicchi - som bygger på en sång ur Dantes Gudomliga komedi - bönfaller Lauretta sin pappa om att hon ska få gifta sig med sin älskade. Om inte, kastar hon sig i Arno.



O mio babbino caro,
mi piace è bello, bello;
vo'a…

Varje år sätts en julgran upp här på vår slottsgård och så även i år. Årets gran är slank, vacker och rakvuxen, men den har haft ett stort problem. Den har inte velat stå rakt.

Redan första dagen började den luta betänkligt åt nordost. Sedan kom blåsten. Flera rejält blåsiga dagar som fick den arme stackaren att luta än hit, än dit. Vi ringde till leverantören som kom hit och... fixade. Morgonen därpå lutade granen åt sydsydväst.

Blåsten hade inte avtagit och vi var rädda att någon förbipasserande skulle bli tvungen att fira jul med en oförglömlig buckla i hatten.

Leverantören skickade en bil med gubbs igen och senare på kvällen lutade granen åt... öster.

I förrgår kom gubbsen för tredje gången. Deras förehavanden fick som resultat en söderorienterad gran.

Så nu på morgonen kom stora kranbilen med ytterligare ett gäng gubbs i färgglada västar. Stadigt tag midskepps och än så länge står granen...

Rakt.

Uppdatering knapp timme senare:



Ha ha ha!

Uppdatering 11.55:



No more comments...

Basilica di San Lorenzo - Cappella dei Principi

Schubert, Ave Maria, Giorgio Baggiani, trumpet

Jag hade faktiskt aldrig flugit förut. Hade aldrig stigit ombord på ett plan. Så det var med en smula blandade känslor jag äntrade Alitalias flight på Kastrup den där oktobermorgonen för nästan exakt 23 år sedan. Men det gick, och storögd som ett barn bligade jag ner på det minilandskap som hittills varit min enda, kända värld.

Vi flög till Linate utanför Milano och sedan vidtog ytterligare resa med buss innan vi var framme vid målet. Firenze. Mörkret föll. Mams och jag snodde platserna längst bak i bussen och satt och kikade ut i sammetsnatten. Såg en bergstopp. Såg en dalgång. Såg en by, en stad, en slottsruin skymta förbi. Fnissiga, trötta, spända av förväntan. Och alldeles oss själva nog. När vi kom fram fick vi mat. En god, matig sallad med parmaskinka och olivbröd. Vi var hungriga och åt ordentligt. Tills vi förstod att det bara var förrätten. Sen kom pastan. Sen kom desserten. Sen storknade vi.Vi i det här fallet var inte bara mor och jag, utan ett antal kvinnor som för ett stud…

Skiss av nytt stationhus vid Gävle södra station. Fasad mot staden. 1914.

Jag har ju tidigare gjort ett inlägg om den gamla järnvägsstationen i Dingle. Stationshuset som ritades av arkitekten Folke Zettervall och som är likadant som i stort sett alla stationshus utefter Bohusbanan. Utom det i Strömstad.


Skiss av Krylbo stationhus. 1899.

Idag när jag sökte på fler gamla stationshus av Zettervall hittade jag de här ritningarna på Riksarkivets hemsida. Folke Zettervall var ju chefsarkitekt på SJ mellan åren 1895 och 1930, och åstadkom en hel del pampiga byggnader under den tiden. Från Boden i norr till Helsingborg i söder.


Krylbo station. Skiss av interiör i vänthall. 1899.


Krylbo station. Skiss av mittenpartiet. 1899.


Skiss till nytt centralstationshus i Malmö. Vy från hamnen. 1916.


Skiss till om- och tillbyggnad av Malmö stationshus. 1915.


Typritning.


Typritning.


Typritning.


Typritning.

En del av Folke Zettervalls skisser blev aldrig byggnader, men ritningarna finns kvar till min stora förtjusnin…

Äntligen har jag börjat scanna in mina diabilder och bland de viktigaste från mitt arkiv är bilderna från min och Mors resa till Florens i oktober 1987. Jag har skrivit lite om den resan förut i inlägget Mamsen var min reskamrat. Hur som helst återger jag delar av den texten igen, för nu tänker jag lägga ut dem.

Bilderna från Resan till Firenze...

...En gång flaxade vi till och hamnade i Italien. Firenze. Jag smög omkring, storögd och med huvet lätt på sned och söp atmosfär. Och fick en hängiven beundrare i vår italienske reseledare. Han köpte en antik sabel i Siena och med den stod han och skyldrade när jag skulle stiga på bussen. De andra resetanterna blev sura.



Jag var 29 år och vacker. Jag hade en böljande vit klänning som jag älskade ihjäl. Det togs en bild av mej när jag stod och tittade ut över staden i nåt renässanspalatsfönster. Den bilden ville alla ha, speciellt den hängivne, italienske reseledaren. Jag fick namnet Beatrice - med italienskt uttal.

En natt när åskan g…

Att gå runt på en båtuppläggningsplats så här års försätter mig alltid i en alldeles särskild sinnestämning.Här ligger de allihopa. Båtarna. Sorgfälligt paketerade i väntan på öppet vatten och sjösättning.Vad jag inte kan låta bli att titta lite extra på när jag går här, är alla de mer eller mindre konstfärdiga sätt på vilka skepparna täckt sina ögonstenar.Presenningar av alla de slag. Från gedigna lastbilspressar till billigaste sortens japanpress som knappt håller säsongen ut.Skojsigast ändå är tamparna. Knutet hit och knutet dit. Förankrat här och förankrat där. Stekar, knopar och kärringknutar.
Uppfinningsrikedomen visar inga gränser.Allra vanligast är de här blå plastlinorna stadda i olika skeden av upplösning. Materialet tål inte solljus (!) utan fnasar sig och fransar. Efter bara ett par säsonger dammar linorna blå plastfnaber så fort man tar i dem.Tyngderna uppvisar också stor variation. Allra vanligast är nog vattenfyllda femlitersdunkar. Melankoliskt svängande i vinden.Medan …

Fontänlejon vid Näsby slott i Täby.

Det hände ganska ofta under min studenttid att jag köpte tidningen Blandaren, då för tiden Tekniska högskolans studentkårs tidning. Den utkom med två nummer per år; Vårblandaren och Gåsblandaren.Blandaren kommer fortfarande ut, men nu från föreningsbaserad redaktion och oftast bara en gång om året – i början av december.Det finns en hel del jag minns från dessa 80-talsnummer. Sentenser, bilder, tankegångar.Ett nummer – jag minns inte vilket – handlade om att det var dags att införa ett mjukare språk…Råggvagtmästaren drar av gadden sginned i garderoben! Igelgodden är alla småddingars vän och svambarna! För ett Mjugare språg! Danderyd!Vad är inte hjärnan fylld av…

Som medlem i Svenska Fyrsällskapet hade jag för några år sedan förmånen att få gå ombord på fyrskeppet Finngrundet som numer ligger förtöjd vid Jagarpiren utanför Vasamuseet i Stockholm.
Hon byggdes 1903 i Gävle och hennes ursprungliga arbetsplats var i södra Bottenhavet och hennes arbetsuppgift var att varna för just Finngrundet.



1969 pensionerades Finngrundet från sin fyrskeppstjänst och hon tjänstgör nu som museifartyg.

Först 1927 fick Finngrundet en AGA-fyr inmonterad. Dessförinnan drevs fyren med fotogen.



Ombord fanns också mistlur och radioutrustning.

Det måste ha varit ett hårt liv ombord många gånger. Sjögång, dåligt väder, dålig kontakt med yttervärlden och föga omväxlande utsikt. Vi sitter där vi sitter! Ändå valde människor att jobba här, så något måste det ha varit som lockade. Havet. Den fria rymden. Vindarna. Vad vet jag...

När isen la sig fick Finngrundet komma i hamn för att återvända till sin ensliga förtöjningsplats så fort isarna släppte igen och fyrhjälp behövdes för s…

Jag tyckte att det kunde passa så här i mitten på november, att visa lite bilder som jag tog vid vårt besök vid Skebo bruk i Norrtälje kommun i våras.Det var i mitten på maj, när allt det gröna, granna låg framför oss. Fåglarna höll på som bäst och vattnet sorlade i forsen.Här vid Skeboån, alldeles vid utloppet från sjön Närdingen, ligger en gammal smedja.

Vid mitten av 1800-talet gjordes den gamla smedjan om till gjuteri, för att Skebo bruks tillverkning av järntråd, rundjärn och plåt skulle kunna kompletteras med gjutna och smidda produkter, ofta för hushållsbruk.
Karta (troligtvis) av Åsa Kleberg.Dammluckorna reglerar fortfarande forsen, även om ingångstunneln till den gamla smedjan är igensatt.Det här valvet fanns utefter sidan på kanalen. Fantasieggande! vart leder det? Vad har det använts till?Den gamla smedjan/gjuteriet används i alla fall idag av Skebobruks Kulturförening.