Jag hade faktiskt aldrig flugit förut. Hade aldrig stigit ombord på ett plan. Så det var med en smula blandade känslor jag äntrade Alitalias flight på Kastrup den där oktobermorgonen för nästan exakt 23 år sedan. Men det gick, och storögd som ett barn bligade jag ner på det minilandskap som hittills varit min enda, kända värld.
Vi flög till Linate utanför Milano och sedan vidtog ytterligare resa med buss innan vi var framme vid målet. Firenze. Mörkret föll. Mams och jag snodde platserna längst bak i bussen och satt och kikade ut i sammetsnatten. Såg en bergstopp. Såg en dalgång. Såg en by, en stad, en slottsruin skymta förbi. Fnissiga, trötta, spända av förväntan. Och alldeles oss själva nog. När vi kom fram fick vi mat. En god, matig sallad med parmaskinka och olivbröd. Vi var hungriga och åt ordentligt. Tills vi förstod att det bara var förrätten. Sen kom pastan. Sen kom desserten. Sen storknade vi.Vi i det här fallet var inte bara mor och jag, utan ett antal kvinnor som för ett stud…