Villa Lusthusporten

Villa Lusthusporten, som även kallas Wicanderska villan, är en unik grosshandlarvilla från 1800-talet på Djurgården i Stockholm.

En gång i tiden var Djurgården en inhägnad kunglig jaktmark med flera ingångar genom olika portar. Under 1600-talet fanns här ett lusthus som gav namn åt den port som låg just här.

År 1873 fick en grosshandlare Brink arrendera marken och han lät bygga ett bostadshus efter arkitekt Hjalmar Kumliens ritningar. Huset var i stram italienskt stil och utgör stommen till det hus som står här idag.



Under den stora Stockholmsutställningen 1897, användes villan som presskontor och häkte (!)



Byggnaden såldes till korkhandlaren Hjalmar Wicander, gemenligen kallad Korkwicander. Han lät arkitekten Carl Möller bygga om huset till sitt nuvarande utseende i nybarockstil med jugenddekor.



År 1940 donerades Villa Lusthusporten till stiftelsen Nordiska museet och Institutet för Folklivsforskning inrättades.

I det här huset, med sin fantastiska arkitektur, i sin fantastiska miljö, har jag studerat. I ett och ett halvt år hade jag förmånen att få vara i huset i stort sett varje dag. Det var när institutionen för folklivsforskning huserade här. Jag läste tre betyg och stortrivdes. Jag har älskat det här huset och jag älskar det fortfarande.

När vi besökte det idag, på väg från en trivsam liten tillställning på Rosendal, såg jag det med delvis andra ögon än då. Inte så att jag blev hemmablind när jag gick här en gång i tiden, men det var ändå som jag såg detaljerna på ett nytt sätt. -Var det verkligen så här utstuderat detaljrikt? Fönstren, burspråken, skorstenarna?

Här har jag suttit i biblioteket och tentaläst. Här har vi haft grupparbeten i källaren, trevliga fester, spännande föreläsningar och rysliga muntor direkt för professor Mats Rehnberg.

Som studenter på C-nivå hörde vi direkt till professorn, och gamle Rehnberg var en alldeles sjusärdeles professor. Både rolig och sträng.

Ovanför den här trappan låg (ligger?) biblioteket. Etnologiska institutionen ligger numer ute i Frescati, men av skylten på dörren att döma, har Lusthusporten fortfarande någonting med folklivsforskning att göra.

Någonstans i någon gömma har jag kvar diabilder som jag tagit inne i huset. Bland annat genom de här blyinfattade fönstren. Och en gång mellan två föreläsningar, klättrade jag ända upp i tornet. Där var fullt med duvlort och en hänförande utsikt.

En gång i världen var jag betrodd med egen nyckel till det här hemlighetsfulla huset!

Det gamla stallet låg lite vid sidan av, och hörde liksom inte riktigt till. Vad som finns där nu, vet jag inte.

Jag och bloggvännen Staffan, som var med mej på dagens utflykt, var i alla fall rörande överens om att en sådan här stuga, som den som byggdes till villans trädgårdsmästare, den skulle Slottstärdgårdsmästaren ha!

Mycket kunde jag om det här huset redan, men en del fakta har jag hämtat från Wikipedia.