Vad som kan hända när vävstolen åker ut

Den åkte ut! Vävstolen åkte ut ur arbetsrummet. Det är bara att inse att det blir ingen mer vävning för mig. Den har stått där nu i…  Vad är det? Fyra år. Och INGENTING har hänt. Nu har den fått komma till någon som både har fallenhet och tålamod att göra den glad; väva på den.

Men…

Arbetsrummet ser ut som ett kvalificerat takras. Så jag börjar städa. Och hittar både det ena och det andra.

Somt åker i sopen direkt och somt får mig att börja minnas och fundera. Annat ger mig dåligt samvete. Borde ha fixats för länge sen. Stickats klart. Lagats. Sytts färdigt.

Men så finns alla de där sakerna man bara har. Som man sparat av en eller annan anledning.

Som lådan med glaslock som innehåller femtisjutton olika monogramband.

Attiraljer för gammaldags blyertshantering. Plus ett vilsekommet kabelclips.

Kartongen till skinkskivaren som mor köpte på 70-talet. Bara kartongen… Tom.

23 mil garn i olika grovlek och färg.

Linjaler och gradskivor.

Och SaraNéas blandfärgskarta. Är det någon som minns SaraNéa? Finns hon kvar?

En etikett till min första sats fläderblomsvin.

Och…  Ja, det här är en lång historia från den tiden man var ung och bodde i kollektiv på Söder och somliga ville ha julgran och andra inte och de som ville vann och de som inte ville satte upp en etikett i granen. Som julgransprydnad liksom.

Den gamla bilden på Kajsa när hon lekte i en balja vatten på balkongen och sprätte ut så mycket vatten att grannarna under kom upp och undrade vad i h-e.

Ja. Och så ytterligare en etikett som suttit på en härva garn från Wåhlsteds i Dala-Floda.

Sådana här blogginlägg kan det bli när det redan är svartan natt när man kommer hem från jobbet.

Nu är det redan svarta natten

Himlen stjärnklar. Tilltagande månen som en kylslagen blank knapp där uppe i det svarta.

Nu följer mörkerdagar. Och mörkernätter. Och isande vind.

Om vad ska jag blogga? 

Blunda och se – Christer Strömholm på Fotografiska

Jag var och såg Christer Stömholms bilder på Fotografiska i Stockholm för några dar sen. Och det var länge sen jag blev så berörd av en utställning.

Inte bara det att hans bilder är helt suveräna, den väckte så mycket tankar och minnen från den tiden jag själv började fundera på att bli fotograf och allt jag tänkte och kände då; Vad vill jag? Vad vill jag berätta? Vem är jag? Vad vill jag bli? Hur ska jag förhålla mig till mina motiv? Vad är att se? Vad är att inte se? Vad är verkligt? Vad är fantasi?

Det fanns en tidsanda då, i början på 80-talet. Någon sorts ifrågasättande. Man var lite vänster, man skulle vara det. Det skulle plåtas svartvitt och kornigt och realistiskt. Jag gick lite vid sidan av. Då som nu. Jag plåtade annat. Då som nu. Jag blundade och såg.

Sen gick jag fotoskola, läste bildanalys, massmediaanalys. Analysanalys. Gick vid sidan av. Tittade på alla andras bilder och tyckte att mina inte dög. Fortsatte ändå.

Man gick till Galleri Gauss och Camera Obscura. Tittade på Planket i Vita Bergsparken. Försökte bli vuxen. Vara kvinna i ett mansdominerat yrke. Stå ut med killkollegornas ruffa skämt i tidningens mörkrum. Bet ifrån. Gick vid sidan av. Försökte se. Blundade och såg. 

Aldrig att jag ens kommit i närheten av Strömholms bildkvalitet eller kommer att göra det heller. Men kanske jag ändå hittat ett eget sätt att se. En egen form och identitet i mina bilder. Jag fotograferar av lust numer, inte av tvång. Och det gläder mig.

Förresten träffade jag Christer en gång. Det var vid Planket på Söder. Eller rättare sagt, han träffade mig.

Han placerade sin käpp rakt på min fot. Klofs!

–Ojdå, sa han när jag tjöt. -Det var också ett sätt att stöta på en kvinna.

Den käppen!

En annan tankekedja som utställningen på Fotografiska också satte igång är den om teknikhysterin inom fotografin. Somliga ska ha det största och dyraste i kameraväg, och diskuterar pixlar och upplösning och ljusstyrka till f-n kommer ur öronen på dom, men de glömmer bilden. BILDEN. Det som är kvintessensen, själva andemeningen med en kamera. Man tar en bild som man vill säga nånting med. Man blundar och ser. Annars kan man låta bli.

Strömholm struntade i tekniken, den skulle bara vara pålitlig och fungera i alla lägen. Han kopierade inte ens sina bilder själv. Han blundade och såg.

Mäster Strömholm.

Adjö, Frankrike. Vi ses snart igen!

Så kom vi då till sista natten i Frankrike för den här gången. Och ytterligare en lösning på nattplatsproblemet.

Sista kvällen ville vi äta riktigt gott, och det gjorde vi på ett fint gammalt chateau i norra Frankrike. Och efteråt var vi välkomna att ställa husbilen på deras parkeringsplats över natten. Så kan man också göra.

Merci, au revoir et à bientôt!

France passion i Äppelland

Det kan ha både för- och nackdelar att resa runt med husbil “off season”. Fördelen är att det är mycket bättre med plats överallt. Nackdelen är att många campingplatser har stängt för säsongen. Den enda nackdelen när jag tänker efter…

Men då finns det andra lösningar på det problemet och en av dem heter France Passion – i stort sett "bo på bondgård". Vinbönder, äppelodlare och andra lantbrukare ställer parkeringsplats till förfogande på sin gård och ser kanske gärna att man handlar något i deras gårdsbutik, men det är inget tvång. Ofta är dessa ställplatser på bondgård mycket välhållna.

På jakt efter nattplats hamnade vi i den här lilla byn mitt i Pays d'Auge, det Normandiska område som är så känt för sina mejeriprodukter och äppelodlingar. Dessa produkter kan i stort sett, om man vill göra det enkelt för sig, uttalas Camembert och Calvados. Nå, cider då också, förstås…

-Men kolla på kyrktornet! hojtade jag då vi körde in i byn. Det LUTAR!

Och det gjorde det verkligen. Inte så att det givit upp och satt sig, det fanns inga sprickor någonstans, utan de måste helt enkelt ha byggt det snett. Men jösses! Lod har väl varit känt så länge man kunnat tvinna ett snöre och knyta i en tyngd.

Men jag måste ändå tillstå att byn – med sitt lutande kyrktorn – var oerhört charmig.

Hursomhaver, vi var på jakt efter sovplats när vi plötsligt körde förbi den här skylten alldeles utanför byn. France Passion, gårdsbutik, cider och calvados. perfekt.

Vi sov mitt i äppelodlingen.

Och på morgonen traskade vi över till gårdsbutiken och botaniserade bland gårdens produkter. Det blev cider, kvittengelé och pommeau, en blandning av calvados och äppelmust. Calvan och musten hade vi redan köpt på ett annat ställe.

Frukost åt vi på det lilla torget i den lilla byn. Efter att – som vanligt – besökt boulangeriet.

Åk ut på Cap de la Hague istället!

I det sydvästra hörnet av Normandie ligger halvön Cotentin, som skjuter i stort sett rakt norrut i Engelska kanalen. Vi körde utefter kusten och tänkte oss till Cherbourg, men blev tvungna att stanna till i en liten stad för att besöka en veterinär.

-Inte ska ni till Cherbourg, sa han. Nej, åk ut på Cap de la Hague istället. Där är vilt och vackert, det kommer ni att gilla.

Och då gjorde vi det.

Och det ångrar vi inte.

Nästan längst ut på udden finns en liten ställplats med enbart små åkrar runtomkring, inramade av häckar av murgröna och björnbär.

Nedanför åkerlapparna låg en by med fötterna i tidvattnet och där utanför: Det rytande havet och där utanför igen: Alderney, kanalön som faktiskt gick att skymta mellan regnridåerna. Våra mobiltelefoner hälsade oss välkomna till Storbritannien.

Det vilar faktisk något omisskännligt engelskt över det här landskapet.

Vädret var uruselt. Det blåste småspik, minst kuling, och regnet kom i piskande byar.

Passade omgivningarna perfekt.

800 meter utanför den vindpinade kusten står Phare de Goury eller som den också kallas; Phare de la Hague, på klippan le Gros du Raz. Fyren stod klar 1837 efter att många skepp blivit vrak här utanför, och den gav oss fortfarande ljus genom natten, då regnet piskade husbilssidan så hela bilen ruskade.

Regnstorm. Jag bara väntade att blixtar skulle klyva himlen, men det slapp vi.

Mellan två skurar gav jag mig ut på en liten promenad med kameran. Jag hann 50 meter innan himlen öppnade sig igen.

Till den här trakten skulle jag mycket gärna återvända. Vackert, vackert.

Och mycket mer i vår smak är de flådiga, tillrättalagda badorterna längre norrut.

Tack snälla veterinären!

Visa större karta

Katedralen i Bayeux

Högt över den Normandiska staden Bayeux svävar en tornspira som allra mest liknar en hederlig, svensk spettekaka. Det kan kanske verka en smula hädiskt att likna en medeltida tornspira vid ett bakverk, men på något sätt har det liksom blivit lite för mycket av det goda just här. 

Biskop Odo, som var halvbror till Wilhelm Erövraren, tog initiativet till uppbyggnaden och kyrkan invigdes 1077 i närvaro av Wilhelm och hans hustru Matilda.

Det var troligtvis också Odo som beställde Bayeuxtapeten och med den smyckades kyrkan vid högtidliga tillfällen. 

Under århundradenas lopp har kyrkan fått stå ut med både det ena och det andra…

Bränder och krig…

Ombyggnader och tillbyggnader. Hitbyggnader och ditbyggnader.

Men man kan i alla fall inte säga annat än att här finns allt som kännetecknar en gotisk katedral; gargoyler, helgonstatyer, krabbor, fialer och strävbågar.

Och lite till.

-Vi tittar hit och vi tittar dit…  Gah!

Och under den stora mammagoylen sitter en liten en och säger…  Fnäh!

Närmar man sig katedralen från ena hållet, ser hon ut så här…

Men kommer man från andra hållet ser hon ut så här…

Vilket får mig att tänka på mormor som en gång, på sjungande värmländska, beskrev en ko på följande vis:

Bak va ho fram
och vit va ho svart
och mitt på va ho i bägge änner…

Men visst är hon ändå vacker på sitt lite egendomliga vis, katedralen i Bayeux. Och Bayeusarna är stolta över sin kyrka, det är då ett som är säkert.

På tapeten i Bayeux

Så fick vi då äntligen se den, Bayeuxtapeten som den kallas här i Sverige.

La Tapisserie de Bayeux, som syddes omkring 1070-1080, är ju egentligen ett broderi med ullgarn på oblekt linne och inte det vi idag menar med en tapet.

Broderiet i sin helhet är 70 meter (!) långt och cirka 50 centimeter brett och tekniken är stjälksöm och dubbel läggsöm i klara färger.

Bayeuxbroderiet visar i 58 scener normandernas och Wilhelm Erövrarens (Guillaume de Normandie) erövring av England år 1066 plus de händelser som föregick det stora slaget.

I över- och underkant flankeras den dramatiska berättelsen av latinska sentenser och bilder ur både medeltida vardagsliv och antika fabler. Och dessa små figurer i kanterna är inte det minst intressanta. Här finns drakar och gripar, underliga träd, kameler, fåglar, huvudlösa män, män med stora…  pittar, män som plöjer, stupade hästar, stupade soldater, vildsvin, obegripliga djur, män som jagar obegripliga djur och ännu mycket, mycket mer som man kan titta på i all oändlighet.  

Många är de öden och äventyr det mäktiga broderiet har råkat ut för under åren; det har räddats från eldsvådor, från nitiska calvinister och undan  diverse krig. Förvånansvärt nog ser den ut att ha klarat allt detta tummelduns väldigt väl.

Det var ganska högtidligt att stiga in i det gamla prästseminariet där broderiet visas idag, sätta på sig ett par hörlurar (med svensk berättare!) och gå in i det långa, dunkla rum där den hänger.

“Visningen” var föredömligt kort (20 minuter) och trots att där var mycket folk, blev det aldrig trängsel eller stockningar.

Det rådde fotograferingsförbud där inne, men för ovanlighetens skull trotsade jag det. På ett alldeles särskilt ställe. Bayeuxbroderiet visar nämligen en flygande stjärna.

Och detta järtecken, när det visade sig 1066, sades förebåda det förskräckliga nederlaget. Omen. Ond bråd död. Svek. Och för somliga seger.

Men för sentida astronomer var detta ovärderligt; den första kända avbildningen av det som skulle komma att kallas Halleys komet.

(De övriga broderibilderna är hämtade från Wikimedia Commons)

Att broderiet har kommit att kallas tapet är egentligen en sentida “språkförbistring”. Ursprungligen kommer ordet tapet från det grekiska tapetion som betydde matta. Franskans tapis betyder både matta och tapet.

Tapeter var heller inte gjorda av papper från början, utan egentligen vävda bonader. Det är bara vi som numer förknippar ordet tapet med pappersvåder som klistras upp på väggarna. (Förklaringen delvis lånad från Ordbruket.)

Som vanligt när man surfar runt på nätet för att hitta fakta, stöter man på intressanta saker. Som den här animerade animationen av David Newton och Marc Sylvan.

Och här kan du scrolla dig igenom hela Bayeuxtapeten.

Bayeux

Egentligen hade vi från början bara en anledning att åkta till Bayeux, som ligger en mil från kusten, och det var naturligtvis för att få se den berömda tapeten.

Vi sov på en ställplats i utkanten av staden och började på morgonen vår färd mot Centre Guillaume-le-Conquérant där härligheten förvaras.

Det skulle visa sig att Bayeux var en riktigt trevlig liten stad, och i Gamla stan fanns en hel del fint att se.

Vad vi strax skulle märka var att på måndagar håller många butiker och restauranger stängt, men vi hittade till slut ett ställe att äta vår lunch på. Personalen försökte nog ta betalt av oss enligt turisttaxa (vi såg väl sådana ut) men hade inte räknat med att Hussen, som är halvfransos, talar flytande franska. –Åh, hoppsan, sa servitrisen när han påpekade att det blivit lite för dyrt. –Jag debiterade nog fel meny!

Högt över den lilla staden strävar tornet till en spettekaka…

Och nere på backen fanns gatubrunnslock av ett alldeles särskilt slag…