Miras Mirakel

Bloggvännen Lisette efterlyste en karta över min Södervandring, och här kommer den. Klicka på den så blir det lättare att se.

1. Fjällgatan och Sista styvern
2. Stigberget
3. Åsöberget
4. Sofia folkskola
5. Vita bergen och Sofia kyrka
6. Faggens krog
7. Barnängen
8. Lumafabriken och Färgargården
9. Malmgårdsvägen och Werner Groens malmgård
10. Nytorget

Nytorget var den sista anhalten på vår Södervandring den här gången. Mycket spännande har jag fått se och många bilder har det blivit.



I tanken har morfar varit min följeslagare på min Södervandring. Vetskapen om att han vuxit upp i de här kvarteren har gjort det extra spännande att gå här.

"Mormor bodde på Söder på olika platser: Brännkyrkagatan, Åsögatan, Nytorgsgatan, Södermannagatan. Jag har bevarat några gamla kort från dessa platser. Astri påstår, att hon bott hos ”Mormors” redan på Åsögatan, men det har jag just inget minne av. Däremot har jag massor av minnen från Nytorgsgatan. Södermannagatan var ett senare skede."



Från morfars vykortssamling har jag också kunnat hämta flera gamla bilder från de här trakterna och det har givit ytterligare en dimension till mina inlägg.



Sajten Södermalm i tid och rum har också varit väldigt lärorik och jag har länkat till den flera gånger. Tack!



Gamla hus och arkitektur intresserar mig mycket och av den varan har jag verkligen få…

Solen sjunker och vår vandring börjar närma sig sitt slut för den här gången. Nu finns bara ett par delmål kvar på vår tre timmar långa Södervandring; Malmgårdsvägen med Werner Groens malmgård och Nytorget.



Här gick för länge sedan vägen ner till Vintertullen vid Hammarby sjö. Vägen som gick vidare över isen ut mot Värmdö. Gatans första namn var dessutom Vintertullsgatan. Här reste värmdöbönderna när de på vintern skulle till staden för sina ärenden.




Werner Groens malmgård ligger inbäddad i grönskan under Vita bergen och Sofia kyrka.




Här inne huserar numer en av Stockholms minsta handelsträdgårdar samt Stiftelsen Malmgården Vita Bergen som drivs av Antroposoferna.



Groens malmgård, Ehrenfried Wahlqvist, 1887

När vi kommit så här långt på vår vandring möter oss ytterligare två exempel på industrihistoria. Det ena är Lumafabriken i södra Hammarbyhamnen och det andra är den gamla färgargården bakom Gaveliusgatan.

Lumafabriken byggdes 1929-1930 av Kooperativa Förbundet för glödlampstillverkning. Området byggdes i ren funkisstil och arkitekter var Artur von Schmalensee och Eskil Sundahl.

Det fantasieggande glastornet användes för utprovning av glödlampor. Jag kan tänka mig att det såg rätt märkligt ut i tornet när alla lumalamporna lyste där uppe. Området är idag K-märkt. Kan vid närmare eftertanke vara värt ett eget besök så småningom.



Bilder från Tekniska museet

Ett stenkast från Luma fast på andra sidan Hammabyleden ligger den gamla färgargården. Den gård där Per Anders Fogelström lät Henning flytta in när han först kom till sina drömmars stad:

"Intill den gamla vintertullen låg färgeriets gröna och röda trähuslängor kring en gård som öppnade sig mot sjön. Färgarna hade bott och arbe…

Följer man Gaveliusgatan åt öster så kommer man fram till Barnängen, ett före detta fabriksområde längst österut på Södermalm. Morfar nämner det som hastigast i sina memoarer:

"Ibland utsträckte vi våra upptäcktsfärder ända ner till Barnängen och Hammarby sjö. Där fanns förnämliga berg att klättra i och där fanns bryggan för den lilla ångslup, som på den tiden gick till Nackanäs. Det var en förtjusande vacker tur dit."


Bild från Södermalm i tid och rum



Namnet Barnängen kommer från det barnhem som Danvikens Hospital anlade här i slutet av 1500-talet. I slutet av 1600-talet byggde handelsmannen Jacob Gavelius en klädesfabrik här.

1868 startade Johan Wilhelm Holmström en fabrik för tillverkning av bläck i den byggnad som kallas Tottieska malmgården. Fabriken kom senare att bli Barnängens Tekniska Fabrik.



Byggnaden vid Barnängsgatan 21 uppfördes 1916-1917 med Cyrillus Johansson som arkitekt. Huset byggdes ut för tryckeriverksamhet 1958-1968. Fastigheten var från början he…

Alldeles nedanför Vitabergsparken ligger Gaveliusgatan och det första man ser när man kommer nerför berget, är två höga fladderstakar och en gulputsad gavel.

Här låg en gång i tiden Faggens krog, som Bellman gärna besökte. Han berättar härom i Fredmans epistel n:o 55Rörande Movitz kägelspel hos Faggens vid Hammarby-tull en sommarafton 1770.





Här har också bott trädgårdsmästare; Faggens pappa Petter Fagge, trädgårdsmästarålderman Rydman och "Ulla Winblads" svärfar Eric Nordström.



När man, som vi hade förmånen att göra, kommer innanför planket öppnar sig en gård och bakom den en trädgård där man fortfarande kan ana en rufsig rest av gamla odlingar.

Tänk att sitta här om sommarkvällarna, mitt i den gormande staden, och njuta av stillheten och det avlägsna stadsbruset. Om det inte är konsert i Vitabergsparken förstås. Då sitter man på första parkett. Eller vad man nu ska kalla det.




Husen är renoverade och välhållna och här finns idag fyra lägenheter. Och en förfallen gammal dasselän…

Jag har hört olika förklaringar till varför Vita bergen kom att kallas Vita bergen. Den ena är att berggrunden skulle vara särdeles ljus just här och den andra att det här på bergssluttningarna lades ut tyger för blekning i solskenet. Det må vara hur det vill med den saken, Vita bergen var i alla fall den fattigaste av det fattiga Stockholms utkanter från början.



Efter att Sofia kyrka byggdes 1902-1906 började villkoren sakta förbättras och nu är Vitabergsparken ytterligare en av söderbornas grönskande lungor. Ett fåtal av de gamla kåkarna finns kvar, upprustade och med kulturfolk i. Just i huset nedan - alldeles intill parken - bor Carl-Anton.



När vi gick trapporna ner mot Gaveliusgatan satt den här mannen och spelade på sin gitarr. Mitt i parken. Lyriskt.



Morfar nämner i memoarerna Vita bergen bara i förbifarten:

"Från 8:an var det helt nära till Vita Bergen med dess myller av de sötaste gamla täppor och 1700-talshus. Dit gingo vi ofta, ty där var en sådan underbar utsikt ut över…

När man går ner från Åsöberget via Kvastmakartrappan och viker runt hörnet vid Duvnäsgatan får man syn på två anslående byggnader. Det ena är Globen långt i söder och det andra är det gräddgula tornet till Sofia folkskola.



Inflyttningen från landsbygden till Stockholm var stor vid förra sekelskiftet, och antalet barnfamiljer växte så till den milda grad att det inte fanns plats för alla ungar att gå i skola.



Man började då bygga det jättekomplex som skulle bli Sofia folkskola med plats för nästan 2500 elever. Konrad Elméus var arkitekt och på hösten 1910 ringde det in för första gången.



Sofia folkskola fyller alltså hundra år i år, och jubileumsförberedelserna pågår för fullt.



Hon är en bländande skönhet till lärdomstempel. Putsen lyser i solnedgångsljuset och kakelmosaiken glänser. Men så är hon också tämligen nyrenoverad. I början och mitten av 1990-talet genomgick skolan en genomgripande renovering.



Och visst är Sofia ett bra namn på en skola. Sofia som betyder den visa eller den kloka.



…

Från Stigberget gick färden österut längs Folkungagatan och sedan upp på en liten gata åt söder, Sågaregatan.

Morfar nämner inte Sågaregatan i sina memoarer, men väl Åsögatan där hans mormor, min mormor och min mormors mormor bodde ett tag.



Jag känner att jag måste reda ut begreppen! Mormor och morfar var kusiner och hade således samma morföräldrar, Josefina och Johan Fredrik. Mormors och morfars mammor var systrar. Det är därför släktbeskrivningarna kan tyckas gå lite i krok ibland...



Det är intressant att jämföra de gamla bilderna från morfars arkiv med de jag tagit nu. De gamla bilderna bör vara tagna någon gång runt förra sekelskiftet så det skiljer ganska exakt hundra år mellan dem.Då var de här krokiga husen en realitet för dem som bodde här. Sneda, vinda, dåligt isolerade, svåra att värma, utedass. Gator som var branta och hala på vintern och lervälling på sommaren.



Nu är här pittoreskt, charmigt, idyll och välskött. Kultureliten slåss om att få bo här och borta är utedass och rått…