Skansen - gårdar, torn och alla "vilda" djuren

Det var mycket mera jag ville hinna se på Skansen, så jag dröjde inte alltför länge på Delsbogården. Jag passerade bara Moragården på min väg mot djuren. Jag hoppades få hälsa på en rödkulla eller kanske en fjällko. Dessa rara, i ordets rätta bemärkelse, nötkreatur.

I en hage bland en eller annan get stod två små kritter. Den ena rödblommig och den andra svartblommig och båda två fullkomligt blasé.

Jag blev snopen. Eller - jag hade kunnat räkna ut det. De har sett för mycket folk. De har stängt av. Kossors vanliga, vänliga nyfikenhet hade gått och gömt sig och uttråkade och väldigt värdiga vände de rumpan till och ignorerade mig fullkomligt. Det hjälpte inte ett smack att jag berättade att jag vuxit upp på en lantbruksskola.

Jag insåg dessutom ganska snart att jag, trots att jag arbetat här på Skansen en sommar, aldrig varit i avdelningen för vilda, svenska djur. Glodjur. Jag stod en bra stund och tittade ner i det här plurret för att möjligtvis förstå vad som fanns däri. Förutom nate. Intet.

Däremot gillar jag gamla tegelkåkar. Och torn. Så hit till Bredablick tänker jag gå igen. Och ta mig in. Och upp.

Ekshäradsgården hade jag velat gå in i, men den var stängd. Det hade varit roligt att se hur den såg ut inuti. Farfar kom från Värmland och jag tror att hans Östagår'n lite påminde om det här huset.



Det är inte så mycket vi vet om farfar. Utom att han satt i kommunfullmäktige tillsammans med Selma, dog ganska ung och hade humör.