Miras Mirakel

Jag lovade ju att jag skulle komplettera inlägget om Djursholms vattentorn med lite interiörbilder och här kommer de. Bilderna togs för sex år sedan med en betydligt beskedligare kamera än den jag har nu. Utsiktsbilderna är dessutom tagna genom smutsiga fönsterglas, fönstren gick inte att öppna. Och tur var väl det, på den höjden.



Jag lider av en ganska svårartad svindel. En svindel som är av den typen att jag vill opp och ut över kanten. Kanske därför jag tycker så mycket om torn och flygbilder...



Djursholms slott skymtar och bakom det stora Värtan.



Hursom, jag avstod från att börja klänga i de här trapporna och stegarna i reservoarrummet. Ett visst mått av självbevarelsedrift besitter jag i alla fall...




Rakt opp. Den tornhuv som nu blivit nymålad. Jag älskar att kika på hur saker och ting är konstruerade och hur det ser ut på insidan. Mer än en gång har jag pillrat sönder saker för att se hur de fungerar. Och fått dem att fungera igen efteråt...



Jag måste försöka ta mej in här igen. Här …

Inte kan vi sitta hemma en dag som den här! Sol från klarblå himmel och 27 grader - vi gör en utflykt! Vi kavlade taket av bilen och for till Sigtuna.

Ute på fjärden låg en vikingabåt och i parken vid strandpromenaden hade en vikingaby byggts upp. Två gånger om dagen kunde man, om man så ville, få åka ut med den här båten eller någon av de andra vikingabåtarna som låg förtöjda här och där.

Vi köpte glass och sällade oss till strömmen av flanörer. Utspridda på gräsmattorna vid vattnet satt folk i alla storlekar och former och njöt eller picnicade.



Centrala Sigtuna är en charmig trästad med massor av intressanta byggnader, roliga detaljer och diverse vingslag - både historiska och sådana av betydligt nyare och mindre slag. Men det charmigaste är nog alla dessa små gårdar som finns innanför plank, grindar och häckar.



Lunch på stadshotellet? Nej - det var stängt just idag. Månne de firade sin 100-årsdag? Hotellet invigdes just 1909.



Längs Stora gatan strosade en hel del glassätande människor i…

Precis när man kommer till den lilla strandpromenaden i Sigtuna så står där ett parasoll. Ett vitt parasoll fullhängt med små gnistrande, surrande tingestar. När jag kommer närmare så ser jag att det är en massa små djur i glada färger, upphängda i trådar, den ena ovanför den andra. Som små kolibrier på tråd.

De har alla varsin propeller i stjärten. Vindarna kommer och går, och alla de små propellrarna propellrar i luften.

I skuggan under parasollet sitter en vacker liten thailändska. Hon ler vänligt när jag fascinerad stannar för att titta på de glittrande djuren. - Pappa snidar, säger hon, och jag målar.

Jag blir så glad! Jag köper strax tre stycken och måste välja länge för att hitta mina djur. Det finns inte två som är lika. Det blir en pegas, en vingad kanin och en svart gris med orange vingar. Och alla har de propeller i stjärten...

Pegasus ville inte stanna hos mej, utan flög vidare västeut...

Djursholms vattentorn får sej ett nymålat tak och även dess vindflöjel får tänderna borstade.

För mej, som lider av outhärdlig svindel, ter sej den här typen av jobb imponerande men föga avundsvärda. Hoppas de har stort höghöjdstillägg! Man får också hoppas att det fläktar en smula däruppe, annars blir väl karlstackrarna stekta mot den svarta plåten i solgasset.

Djursholms vattentorn började uppföras 1898 och vattnet pumpades då upp från Ösbysjön. Kapaciteten blev dock för liten när invånarantalet växte. 1907 byggdes tornet på, samtidigt som en ny vattenledning från Norrviken togs i bruk.

1960 torrlades vattentornet och och här finns nu, sedan 1974, hembygdsföreningen Samfundet Djursholms Forntid och Framtids samlingar.

Jag har varit inne i tornet, och tagit lite bilder som jag kan komplettera med senare... Måste erkänna att jag har god lust att ta mej dit igen...

Jag tog mej före att gå ut mitt i natten. Färden gick till ett av mina andnigshål, Sätra ängar i Danderyd. Med kamera - givet. Med hund - tokigt. Och utan stativ - ännu tokigare.



Jag jagade en månskärenagel som försvann. Myggorna bet oss. Fåglarna var tysta. Och Nattsvartan var på fri fot.



När jag sedan tittade igenom mina bilder hade någonting fastnat. Färgerna var fel. Grynet var legio. Men känslan fanns där. Och jag tycker om mina bilder. Från Svartrama äng...

På min väg mellan Kräftriket, första torpet bortom Kattrumpstullen - och Bergianska trädgården passerade jag både vild och tuktad natur. Både storslagna och pompösa lärdomssäten och små och puttriga kolonistugor.

När jag lämnade stigen utmed vattnet och tog mej upp på berget ovanför, fick jag se en vy som lika gärna kunde ha varit var som helst i Roslagen eller Stockholms skärgård. Inte mitt inne i en stånkande och pustande storstad.

En vresig tall har skruvat fast sej i marken. Den stod på en grundmur av något slag, och jordmånen kan inte ha varit särdeles djup, men ändå - här skulle den växa. Tallar är envetna och ihärdiga djur.



Bakom Botanicum hade en flock anarkistiska vallmoer (vallmoar?) brutit sej ut och stod och vaggade med sina rispapperskronblad. De lyste som hjärtskott ibland sly och högt gräs och mitt objektiv hittade dit alldeles själv.



Vid Naturens hus blommade Iris och Löjtnantshjärta och jag vandrade sakta hemåt, nöjd med dagens utflykt.

Många gånger har jag funderat över namnet Kräftriket när jag åkt förbi ute på E18. Men först nu fick jag en anledning att ta reda på varför det heter så. Att blogga är lärorikt!



På 1700-talet låg det ett värdshus här som hette Kräftriket. Ett värdshus som bland annat serverade kräftor som fångats i Brunnsviken och som C M Bellman diktar om i sin Fredmans epistel nr 80, Liksom en herdinna...



Så höljde min Nymph på Floras Fest,
Et enkelt och skiftat flor;
Då hon utaf Mollberg buden til gäst
Ut til Första Torpet for.

Det Torpet lilla, straxt utom tulln,
Där kräftan ljustras röd i Kastrulln,
Och dit Brunsvikens bölja klar
I vatrade vågor sig drar.



Värdshuset är också känt som första torpet utanför Roslagstull, Kattrumpstullen. Torpet är numer rivet, men ett lusthus och en kägelbana som hörde till, har flyttats till Djurgården. Men Bellman sitter kvar här än och spelar på sin luta. Statyn är utförd av Alfred Nyström 1869, och det sägs att Strindberg satt modell för den.



1907-1912 uppfördes ett antal …

När jag gått förbi Brunnsvikens badplats och närmar mej Kräftriket får jag syn på två saker som får mina ögonbryn att fara upp i hårfästet;

Någon tycker att Brunnsviken är en väldigt bra branddamm (den lär inte sina i första taget) och här ligger ett par alldeles ljuvliga små koloniträdgårdar. En gammal farbror, som tydligen brukar den ena, hälsar vänligt på mej när jag går förbi.




Alldeles i skogskanten nedanför universitetsområdet och med Brunnsviken alldeles framför sej ligger de små oaserna. Tänk, här skulle jag inte alls ha någonting emot att sitta och filosofera dagarna i ända den ljusa årstiden...