Jag har gjort det igen… bara suttit och virkat och virkat och virkat. Lärt mig ett nytt mönster bara för att se om jag kunde. Det var roligt. En och en halv meter lång och 60 centimeter bred. Ganska fin. Men jag vet inte vad jag ska ha den till.
Men jag kunde…
Mönstret hittar du hos Drops Design.
Det kom ett paket i brevlådan igår. Ett alldeles väldigt spännande paket som jag inte väntat mig, och när jag fått av det bruna omslagspapperet kom ytterligare ett omslagspapper fram, det allra som tunnaste rispapper med fina fisken på.
Fram ur rispapperet prasslade en bok; Lettres Enluminées av Margaret Morgan. Illuminerade bokstäver.
Och det kan man verkligen säga. Den finaste bokstavskonsten från flera århundraden; Keltisk, Romansk, Gotisk, Renässansisk och ett antal exempel från nutida bokstavskonst. Och noggranna beskrivningar på hur man kan göra själv.
Verktyg, färger och penslar.
Tillvägagångssätt.
Exempel.
Och även om jag själv kanske inte tänker börja pensla färg och lägga på bladguld, så kanske – med tanke på vad jag ägnat mig åt tidigare – tar jag fram nål och tråd igen…
Tack snälla, snälla Monet!
Dessa bilder måste bara klickas på!
Mor lilla mor, vem är väl som du?
Ingen i hela världen.
Du är mig nära i bön, i dröm,
vart jag så ställer färden.
Än kan jag höra fast åren flytt
hastiga steg som vandra
flitens och arbetets offerväg
alltid till hjälp för andra.
Mor lilla mor, vem är väl som du?
Ingen i hela världen!
(Text: Astrid Gullstrand, Musik: Ellen Heijkorn)
Jo, nog är hon mig nära, alltid. All tid. Och nog var hon flitig. Men offerväg? Nej, det vill jag nog inte säga. Hon skulle ha gjort precis vad som helst för mig och min syster, men hon var knappast självutplånande. Hon var snarare livfull, utåtriktad, färgstark och stolt.
Mor hade nog lite svårt att passa in i vanliga ramar. Hon var inte tillräckligt lagom. Hon skrattade, vevade med armarna och talade om konst och kultur. Emellanåt blev hon allvarsam och skrev dikter och målade akvarell. Hon förstod. Både hur det kunde vara att ha räven som vän och hur det var att ha ett brinnande hjärta.
Hennes älsklingsfärg var den röda och det lyste om henne. Även sedan sjukdomen berövat hennes hy sin glans, lyste det om henne. Kom nog inifrån.
Inte mor lilla mor. Mor stora mor. Mor älskade mor.
Mammi.
Och Ellen Heijkorn var hennes mormors syster.
Denna skira, iögonenfallande skönhet. En av min barndoms favoriter jämsides med Ängsbräsma, Humleblomster och Gökärt.
Jag kröp under stängslet till kalvhagen och därute i solskenet vaggade de i sommarvinden.
Jag plockade, lycklig.
Jag var på festlig invigning i eftermiddags. Avtäckning av skulptur.
Där var Per Wästberg, som höll ett fantastiskt tal…
Helge Skoog som läste dagsedlar och Johan Fransén som spelade klarinett...
Lo Dagerman som invigde…
En massa människor som tittade, lyssnade och var glada…
Åt skulpturen Manuskript.
Utförd av Lars Kleen till minne av Stig Dagerman, som från 1951 bodde och 1954 dog i Enebyberg. För 60 år sedan.
I Enebyberg har Stig Dagerman en park. Och nu har han en skulptur.
Jag tycker om den.
Och jag tycker om hans verser, som finns att läsa på skyltar runt om i den lilla parken.
Idag är det hundra år sedan Baltiska utställningen öppnade i Malmö.
Se mer om Baltiska utställningen hos:
Vem som var utställningsarkitekt? Ferdinand Boberg förstås.
Engelbrektskyrkan på Östermalm i Stockholm är en byggnad jag gärna återvänder till gång på gång och varje gång jag kommer dit, upptäcker jag nya vinklar, nya detaljer.
Den är ritad av en av mina favoritarkitekter, Lars Israel Wahlman, och just i år är det 100 år sedan den invigdes. Lars Israel var allkonstnär. Han ritade inte bara kyrkobyggnaden utan även församlingshuset, inredningen, textilierna, armaturerna, kyrksilvret och trädgården runtomkring. Han kom till och med med förslag på vilka växter som skulle planteras.
Wahlman ville att det skulle se ut som om kyrkan växte direkt ur berget den ligger på, och så blev också Engelbrektskyrkan Bergspredikans kyrka. De massiva valven i kyrkan vilar på åtta pelare i granit som bär saligprisningarna från Matteus 5:3-10 ristade direkt i stenen.
Både kyrkobyggnaden och församlingshuset har sockel i natursten, linjemejslad granit och ovan den handslaget, rödbrunt tegel. Församlingshuset stod färdigt redan 1911.
Koret med målningar av Olle Hjortzberg, stuckreliefer av Tore Strindberg, altaruppsats i silver av Olga Lanner samt bonader av Handarbetets vänner efter instruktioner av Wahlman.
Sex av silversköldarna hade ursprungligen varsin alabasterstjärna i toppen som belystes av en bakomliggande lampa. De ser märkligt moderna ut. Eller så är de helt enkelt tidlösa.
På varsin sida av koret står fyra nioarmade kandelabrar av svart smide med detaljer av mässing och glas, ritade av Olga Lanner och tillverkade av konstsmeden Petter Andersson.
Adam, Eva, ormen, äpplet och det bistra resultatet av den nyfikenheten.
Upprättelsen och uppståndelsen.
En av de ljusstakar Lars Israel Wahlman ritade för altaret.
Till jubileet utgavs boken ovan, “Den vill vara ny och stark” Engelbrektskyrkan 100 år, Statens centrum för arkitektur och design. Detta är en bok jag varmt rekommenderar om man vill läsa mer om arkitekten, kyrkan och tidsandan då den ritades och byggdes. Här finns, förutom initierade texter och fantastiska nya och gamla bilder även ritningar och skisser av hus och interiörer. En guldgruva.
Beställ boken här http://www.arkdes.se/articles/den-vill-vara-ny-och-stark
Precis som Lars Israel Wahlman själv säger “Engelbrektskyrkan vill icke se gammal och ärevördig ut, den vill vara ny och stark.”
Se inlägg från mina övriga besök i Engelbrektskyrkan:
