Ferdinand Boberg - Gävle brandstation

Ung och i stort sett oprövad fick Ferdinand Boberg 1889 uppdraget att rita en brandstation till det några årtionden tidigare av eldsvåda svårt härjade Gävle.

Fast det var nästan att han inte fick göra det. Gävle stadsarkitekt, E.A. Hedin, hade också kommit in med en ritning, som med sina många nygotiska torn och tinnar skulle bli för dyrt att bygga. Och trots att Bobergs förslag var enklare och renare i linjerna, kom byggmästaren på att förslaget nog skulle bli väl dyrt i alla fall.

-Då får det vara! sa Boberg. –Antingen bygger ni som jag har ritat eller så låter ni bli! Kaxig som få.

Dock fick han justera sin ritning något, innan beredningsutskottet var nöjda.

Att passera Gävle utan att få se Ferdinand Bobergs första stora byggnad skulle vara en fadäs. Byggnaden som genom sin avsaknad av historisk stilimitation skulle inleda något alldeles nytt inom svensk arkitektur.

Så när vi kom från Axmar, som ligger några mil norr om Gävle, knappade vi in Hamntorget 8 på GPS:en och åkte dit.

När vi stannat till på parkeringsplatsen framför brandstationen och jag äntligen fick syn på den, föll jag i gråt. Det är sant!

-Vad ÄR det med Boberg? undrade jag genom mina glädjetårar.

Ja, vad är det med Boberg? Jag kan faktiskt inte riktigt sätta fingret på det. Något alldeles eget. Något orubbligt och ett klart och tydligt brott mot alla de, för den tiden, så pastischartade stilimitationerna; nygotiken, krimskramset, de oäkta materialen.

Klart att Boberg hade sina inspirationskällor. Han hade varit i USA och sett Henry Hobson Richardsons byggnader, i England och inspirerats av John Ruskin och William Morris och i Frankrike och tittat på Viollet-le-Duc, men han gjorde inga kopior. Det var Boberg själv.

Han inspirerades också av medeltida arkitektur, så tillvida att han gärna använde sig av slagna, rundbågiga valv och att byggnadens inre fick bestämma dess yttre, hellre än att en symmetrisk fasad bestämde hur rummen skulle ligga.

Detta skulle bli en brandstation och då skulle det också synas. Som här i trappan till slangtornet. Den ser ut att växa upp ur marken. Som en fortsättning på berggrunden den står på.

Vackert!

Den Röda Hanen pryder tornet på det som en gång var brandmännens logement och kontor. Längre ner på detta torn satt också en klocka, antagligen avsedd att ringas i vid brand. Den verkar vara borta nu. På ritningen längst ner finns det även ett ur på slangtornet, men det finns inte nu och jag har inte sett det på några gamla bilder heller. Frågan är om det någonsin blev gjort. Kanske var det en av de de detaljer han blev tvingad att skala bort.

Den här typen av valv, som nästan är hästskoformat, var något som Boberg gärna använde även i senare byggnader. Här innanför fanns brandvagnarna, och på baksidan – nu rivet – fanns stall och höskulle för hästarna.

Vilken makalös omsorg om detaljerna!

Ovanför stora porten finns också något typiskt Bobergskt - han lekte gärna med byggnadens funktion i sina dekorationer; Centralposthuset i Stockholm har brevduvor, hans elverk har elledningar och lampor och hans brandstation har…  brandslangar!

Bobergs rejäla brandstation skulle skydda staden från fler förödande bränder, och han tolkar det symboliskt som så att brandslangarna pekar mot stadens rådhus. Mellan slangar och sprutmunstycken sitter något som jag tycker ser ut som en vädurspump.

Den massiva brandstationen är totalrenoverad inuti. Ur de vackra valven kör inte längre några brandvagnar, utan där finns matsal och dagrum. Brandbilarna finns i nybyggda garage på baksidan. Men vaktar dygnet runt, det gör brandmännen fortfarande.

Nu har det blivit många bilder, men Ferdinand Boberg är min favoritarkitekt, så så får det bli.

Ritning till brandstation i Gefle – Teknisk tidskrift 1890

När jag sökte fakta till det här inlägget, snubblade jag över SVT Play och ett inslag “Arkitekturens pärlor” som sändes den 6 maj i Go’kväll. Jag såg det inte då och visste inte att det skulle sändas, men har tittat på det i efterhand. Klippet ligger kvar till den 6 maj 2014. Se filmen här

Övriga huvudsakliga fakta har jag hämtat från Ferdinand Boberg – Arkitekten som konstnär av Ulf Sörenson. Förlags AB Wiken, 1992.

Vill du ha en än mer detaljerad skildring om turerna kring bygget av Gävle brandstation kan du läsa här och här.

Axmar bruk - smedjan

Bortanför lusthuset på Axmar bruk, mot kvarndammen till, ligger den gamla spiksmedjan.

Den blev kvar mitt emot kvarnen när hyttan flyttades närmare havet, och är väl mest att betrakta som en ruin. Kvarnen däremot, står kvar hel och i ett stycke.

Smedjan är byggd av det vackra slaggteglet, som var en biprodukt från järnhanteringen.

Vad som är mycket glädjande att se, är att det renoveras här också. Trasiga valv och tegelförstärkningar byts ut. Månne det tar tid, men vad gör väl det när förfallet stoppas. Heder åt Föreningen Hyttan!

Axmar bruk – det lustiga lusthuset

Mitt ute på en liten holme, i det som innan ombyggnaden 1860 var sågdammen, ligger ett märkligt lusthus.

Den numer rivna herrgården stod klar 1866 och rimligtvis borde lusthuset tillkommit ungefär samtidigt.

Johan Fredrik Åbom var den arkitekt som ritade herrgården, och möjligtvis kan det vara han som även ritat det lilla lusthuset, även om de på intet vis påminner om varandra rent stilmässigt. Dock har inte Åbom verkat helt främmande för nygotik om man ser till en del andra byggnader han ritat.

Lusthuset är byggt av tegel i två färger i någon sorts fantasigotik.

Ljuset här inne är fantastiskt, och jag kan tänka mig att det skulle vara alldeles rysligt trevligt att äta en romantisk middag för två under de höga fönstren med det brusande vattnet utanför. Vem vet…  kanske är det möjligt.

Kanske ska man istället kalla lusthuset för hundhuset? I några av gavelmedaljongerna sticker hundar ut sina nyfikna nosar. Och det är olika hundar. Brukspatrons trogna favoritvoffsar?

Hur som helst var det här märkliga lilla huset en bonus vid vårt besök på Axmar bruk. En riktig liten pärla.

Axmar bruk – den engelska parken

Några hundra meter från hyttan i Axmar ligger en engelsk park.

Det är den gamla “slottsparken” som vittnar om de fornstora dagar, då platsen sjöd av liv.

1860 flyttades hela hyttan närmare havet, till den plats där den ligger idag, och det gamla området gjordes om till park med spegeldammar, promenadvägar och trädgård. 

Här skulle brukspatron Berndt von Schinkel spatsera med sina gäster och sin hustru, den gamle patrons enda dotter.

1866 stod bruksherrgården klar, och då var den ståndsmässiga miljön fullbordad. Huset hade blivit så stiligt att det allmänt kallades slottet. Gamla fotografier från herrgården kan du se här.

Den här teckningen finns på en informationsskylt på området. Jag tycker mig kunna tyda signaturen till “Martin Holmer -90”.

Jag är övertygad om att det är otroligt vackert här när gräset är grönare och ljuset silar ner mellan de höga träden. En brusande lövsal med virvlande vatten.

Runt parken löper en en kilometer lång stenmur. Hade tiden funnits, hade jag följt den hela vägen runt. Vägen ser spännande ut. “Den väg jag vandrar går och går…”

1890 sålde dåvarande ägaren bruket till ett bolag som bara var intresserat av den tillhörande skogen, och hyttan arrenderades ut. Slottet lämnades åt sitt öde, förföll svårligen och revs till slut 1970.

På den öppna ytan där det en gång låg, har dess hörnstenar markerats, så att man ska kunna få sig ett hum om hur det förhöll sig till omgivningarna.

Men vänta nu…  Vad är det för märkligt hus som står där borta?