lördag 25 oktober 2014

Brösarps backar

_DSC0514bb

Brösarps backar.

Vad ska jag säga?

Att det namnet och den platsen för alltid kommer att ha en särskild klang i mina öron. Alltsedan jag första gången kom hit någon gång på 70-talet surrar det i mitt hjärta av förväntan och glädje.

_DSC0490bb

Den här platsen inger mig samma typ av känsla som när jag hör årets första koltrast eller tornseglarnas vemodsjubel om sommaren.

_DSC0492bb

Jag är snubblande nära att kalla känslan lycka. Fast med en ton av vemod.

Längtan hem?

_DSC0503bb

Och allt detta för några hektar istidstopografi i sydöstra Skåne.

_DSC0504bb

Jag tror ändå att det är denna speciella topografi som också får mig att så älska delar av England.

Böljeriet.

Upp och ner och stenmurar, slånbär och mulbetad mark.

_DSC0506bb

Sådan är jag.

_DSC0516bb

Eller ska jag vara så förmäten att jag säger…  Detta är jag.

Upp och ner och stenmurar, slånbär och mulbetad mark.

Lite kargt, lite taggigt, lite ödsligt. Men vackert. Haha.

_DSC0517bb

Och allra bäst tar det sig ut i oktober, i regnet.

_DSC0494bb

Någon som också var lycklig över att få springa loss var Emser i sin finkostym.

_DSC0519bb

Alltid. All tid.

Längtar jag hit.

_DSC0488bb

Prins-Eugen-Gröna-kullar-II-1932

Någon som också älskade Brösarps backar var prins Eugen.

Prins Eugen tycker jag också om.

onsdag 22 oktober 2014

Brösarps Gästgifveri

_DSC0469bg

Vi hade tänkt oss till Österlen. SMHI:s årstidskarta hävdade att det fortfarande var sommar i Skåne och det kunde vi bara inte motstå. Inte desto mindre ösregnade det och vi hade lång väg att åka. Som dagens slutmål hade vi tänkt oss en god middag på Brösarps Gästgifveri.

Vi åkte och åkte och åkte. Det regnade och regnade och regnade. Gästgiveriet skulle stänga 20.30 och när klockan var halv sju och det var blivet mörkt ute, ringde jag dit för att fråga om det fanns bord och för att säga att vi var på väg.

-Inga problem, ni är så välkomna!

_DSC0473bg

När vi kom på E22:an söder om Kristianstad tog det stopp. Klockan var då 19.40 och framför oss gick två…  gräsklippare! Det var 1+2-väg och inga planer i luften att köra om. Lugnt och makligt i en hastighet av 5 km/tim klipptes vägkanten i ösregnet. Köerna efter gräsklipparna växte och växte och växte. Men Hallå!

_DSC0474bg

En halvtimme före stängningsdags svängde vi in på gästgiveriets gård, och skyndade in för att höra om det överhuvudtaget fanns något kvar åt oss att äta. Jag passade då också på att fråga om det fanns en möjlighet att få stå på deras parkering under natten.

-Du kan fråga själv, sa den vänliga hovmästaren, krögaren sitter där inne. Och inne i det trivsamma spisrummet satt krögaren och hans tax Sally. –Åh, en vovve! sa jag och klappade på taxen. Det har vi också en ute i bilen.

-Låt den komma in! sa krögaren. Ni får sitta här med mig. Vi har hundmeny också.

_DSC0476bg

Så jag gick ut och hämtade Emser, som genast blev kär i den förtjusande Sally. Vi beställde mat och fick specialgjord förrätt på stolt fjällskivling, ett glas Gammeldansk att lukta på och gott samspråk med krögaren.

_DSC0479bg

Maten var riktigt, riktigt god, det var varmt och gott vid brasan och ställets atmosfär var som balsam för trötta resenärer.

_DSC0481bg

Och inte ett ord om att klockan blev både halv nio och mer. Vi satt kvar och åt i lugn och ro, och kunde därefter gå raka vägen ut och knyta oss i vår medhavda sängkammare.

_DSC0482bg

Brösarps Gästgivferi kan jag därför rekommendera å det varmaste. Fler ställen av den kalibern behövs i vårt stressade, ytfixerade samhälle. Fler sådana guldgruvor.

_DSC0484bg

_DSC0485bg

_DSC0486bg

_DSC0487bg

En ros (två) till krögaren och personalen på Brösarps Gästgivferi!

måndag 20 oktober 2014

Upptäcktsfärd i oktober

_DSC0460n

Några dagars höstsemester. Husbilsfärd i oktober. Så sent har vi aldrig varit ute förr. Men det är varmt, även om regnet hänger i luften. Vi vill söderut, men hinner inte sådär vansinnigt långt på fem dagar. Första stopp blir Norsholms sluss i Göta kanal mellan Norrköping och Linköping.

Ställplatsen var stängd för säsongen, så vi ställde oss helt sonika bara vid kanalkanten, och där fick vi stå ifred.

På natten hörde vi ett fasligt dundrande med mer eller mindre jämna mellanrum, och först på morgonen förstod jag vad det var. Stambanan går över kanalen på en bro, som inte var alltför tystlåten vid överfart. Att folk som bor här står ut?

_DSC0458n

Emser och jag tog en morgonpromenad. Omgivningen gick i grönt och silvergrått, och jag upptäckte att jag glömt vantar. Det var bara sju grader så här på morgonkröken.

_DSC0461n

Jag vet inte vad det är med Tollare och pollare, men han lyckas alltid leta upp en eller ett par stycken.

_DSC0462n

För övrigt blev bildskörden denna morgon nästan bara skyltar.

_DSC0463n

Det är något visst med skyltar.

_DSC0464n

Någon vill berätta något, men det är inte alltid det går så bra.

Förresten…  Bondromantik! Haha! Varför inte rörmokarromantik, prästromantik eller tandläkarromantik? Nåväl. Den lilla butiken vid kanalen var stängd, så jag fick inte reda på hur romantiska bönder de har i Norsholm.

Nu åker vi vidare!

söndag 12 oktober 2014

Stadsgårdshissen

_DSC0259sh

Hus på ben?

_DSC0260sh

Nej, det är faktiskt en hiss som byggdes 1907 för att i första hand forsla hamnarbetare från Stadsgården i Stockholm upp till Söders höjder.

_DSC0261sh

Hissen ligger precis där Katarinavägen klättrat klart uppför branten och tvärt viker av söderut.

2207-345-9
Bild från Stockholmskällan. Fotograf okänd. Klicka på bilden för källa.

Enda möjligheten att ta sig upp här innan hissen byggdes, var att kämpa uppför Söderbergs trappor, och där de slutade bodde morfar några år som barn. Så här skriver han i sina memoarer:

“På den här tiden räckte den utsprängda delen av stadsgårdshamnen inte längre än till Söderbergs trappor. Dessa trappor voro vår vanligaste förbindelse med stadens centrala delar. Hundratals gånger har jag räknat de många trappstegen där.”

När hissen väl byggdes hade morfar och hans familj redan flyttat härifrån.

Efter att Katarinavägen byggts och Stadsgården blivit utbyggd och hårt trafikerad, sjönk antalet åkande efterhand och hissen stängdes helt i oktober 1971.

_DSC0325kh

Förresten verkar det som om den sorgligt nedlagda Katarinahissen håller på att vakna till liv igen. Låt oss verkligen hoppas detta. Här haver man haft årskort och farit upp och ner åtskilliga gånger.

torsdag 9 oktober 2014

Stängt för säsongen

_DSC0425c

_DSC0426c

_DSC0428c

_DSC0429c

_DSC0430c

_DSC0431c

Bellvuevägen 10, Stockholm.