tisdag 28 juli 2015

Akvedukten i Håverud

DSC_2516h

Det är märkligt. Trots att familjen säkerligen passerat avtagsvägen till Håverud tjogtals gånger, har jag aldrig sett akvedukten. Den här gången tyckte vi att det definitivt var dags.

DSC_2503h

Dalslands Kanal förbinder Vänern med de stora sjöarna i Dalsland vidare norrut ända till Töcksfors i Värmland och via bileder sjöarna östra och västra Silen, Ånimmen och Ärr. Stora Le sträcker sig in i Norge som således också går att nå via Dalslands kanal.

Kanalen färdigställdes under åren 1864-1868 och arbetet leddes av kanalbyggaren Nils Ericson.

DSC_2505h

Vid Håverud höll hela kanalen på att gå i stöpet. Forsen mellan Åklången och Upperudshöljen var strid och stark och stupen branta. Nils Ericson föreslog att en akvedukt vore den ultimata lösning. Och så blev det.

DSC_2524h

Här i Håverud korsar fyra leder varandra: längst ner forsen, därefter akvedukten som är en drygt 33 meter lång plåtränna fylld med vatten, sen järnvägsbron och allra överst svävar landsvägsbron.

Akvedukten tillverkades av Bergsunds Mekaniska Verkstad i Stockholm. Plåtarna sattes ihop vid sidan av forsen och rännan drogs sedan på trärullar till sin plats.

DSC_2526h

Alla nitar lär vara original.

DSC_2525h

Från början byggdes kanalen för yrkestrafiken, båtar med last från bruk och fabriker längs kanalens sträckning. Numer är det mest turister som guppar omkring på kanalens vatten. Men de är å andra sidan ganska många och tur är väl det, annars skulle väl Dalslands kanal inte kunna hållas i stånd.

DSC_2529h

Sista slussen glider sakta upp…

DSC_2530h

…och kanalbåten Nils Ericson af Håverud glider ut på akveduktens stilla yta.

DSC_2534h

Ur Läsebok för folkskolan. Nionde å nyo omarbetade och tillökade upplagan. P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG 1899.

“Sydvästra delen af Vänern kallas Dalbosjön. Vid dess strand ungefär midt emellan Vänersborg och Åmål ligger Köpmannebro. Där begynna vi vår resa på Dalslands kanal.

Vi gå genom slussarna vid Köpmannebro och Upperud och komma därefter in i en liten insjö, som kallas Upperudshöljen.

I denna nedstörtar en skummande fors från den ofvan liggande sjön Åklången. Höga, skogbeväxta berg omgifva forsen. Vi gå in i en kanal, som är gräfd på höger hand vid forsens sida. Genom vattnets brus tränger dånet från stångjärnssmedjorna vid Håfveruds järnbruk, som ligger på motsatta stranden, och högt öfver slussportarna, som äro framför oss, synes på afstånd en väldig rödbrun massa, som sträcker sig tvärs öfver den brusande forsen.

Vi gå uppför den ena slussen efter den andra. Sedan vi stigit uppför den fjärde, komma vi in i den röda massan. Det är en ofantligt stor, med vatten fylld järnränna, som är lagd öfver vattenfallet. Detta är den ryktbara akvedukten vid Håfverud.

Naturförhållandena vid Håfverud äro sådana, att man länge misströstade om möjligheten att här kunna åstadkomma en sammanhängande kanalled. Båda stränderna vid Håfverudsforsen bestå nämligen af höga berg. På ett ställe, där strandbergen tränga sig närmare till hvarandra än annanstädes, bildar forsen ett betydande vattenfall.

Från Åklången ned till vattenfallet är forsens högra strand mindre brant. Utmed denna strand var det möjligt att gräfva en kanal. Nedanför vattenfallet åter är den vänstra stranden mindre brant. Utmed denna kunde en kanal byggas från vattenfallet ned till Upperudshöljen.

Men huru skulle man komma tvärs öfver vattenfallet från den ena kanalen till den andra? Svaret på den frågan gaf öfverste Nils Ericson, som hade öfverinseendet vid byggnadsföretaget. Han lät gräfva de båda kanalerna, en på hvardera sidan om forsen: den ena från Åklången till vattenfallet och den andra från vattenfallet till Upperudshöljen.

Därjämte lät han förfärdiga en järnränna, som är nära 40 meter lång och 5 och en half meter bred. Denna lades tvärs öfver vattenfallet. Dess båda ändar stöddes på de byggda kanalbankarna och inmurades vattentätt i dessa. Under rännan brusar vattenfallet utan att nå dess botten. Vattnet från de båda kanalerna går in i järnrännan. Denna blir sålunda ett föreningsband dem emellan.

Vi gå genom akvedukten. Naturen rundt omkring är synnerligen vacker och rik på omväxling: här ser man branta berg och skogklädda sluttningar, där det brusande vattenfallet, som hvirflar under akvedukten, här två spegelklara sjöar, den ena ofvanför, den andra nedanför fallet, där konstgjorda stigar med täcka, inbjudande hviloställen och härliga utsikter.

Från akvedukten går ångbåten in i kanalen, som är dels sprängd genom berget, dels murad bredvid forsen, till Åklången. Denna vackra sjö är omgifven af höga, branta, skogrika stränder och så smal, att vi på dess midt förgäfves spana så väl efter det ställe, där vi kommo in, som efter det, där vi skola gå ut.”

söndag 26 juli 2015

Är det Klässbol?

DSC_2497k

Från Sunne, vår barndoms somrars lilla stad, hade vi att välja på två resmål. Antingen Rackstadmuseet i Arvika eller Klässbols linneväveri. Vi insåg att vi inte skulle hinna både och.

Vi valde Klässbol. Ingen av oss har varit där förut.

Det ligger inte alldeles vid vägen, väveriet, utan vi slingrade och svängde någon kilometer innan vi kom fram till den låga byggnaden i skogsbrynet.

Det var alldeles för varmt för att lämna hunden i bilen, så han fick sitta i skuggan utanför. Och så gick vi in.

Det luktade lin i den ljusa, luftiga lokalen.

Som vanligt bad jag om lov att fotografera och sedan hördes enbart spegel och slutare rassla, då och då avbrutet av Oh! och Åh så fin!

DSC_2472k

Kudde Gåsöga.

DSC_2474k

Löpare Gärdet.

DSC_2475k

Kudde Bolster.

DSC_2477k

Nobelduken (med Nobelservisen).

DSC_2479k

Löpare Knit och Skogsstjärna.

DSC_2480k

Duk Herr Ask.

DSC_2492k

Del av Klässbols gåva ur serien Ack Wärmeland till Prinsparet. Denna duk tyckte jag väldigt mycket om och skulle gärna ha några meter av, men den har ännu (i skrivande stund) inte kommit i produktion.

DSC_2488k

Vävstolarna stod stilla denna dag, och det innebar att jag kunde gå lite närmare och titta på varp, väft och detaljer.

DSC_2489k

DSC_2490k

DSC_2495k

DSC_2496k

Familjeföretaget i den lilla värmländska orten vid Glafsfjorden är väl värt ett besök. Här kan man gå i timmar och titta och nosa på allt det vackra. Och ja, både en kudde och tre löpare fick komma med hem.

Allting är av utmärkt kvalitet och de löpare som inte passerade nålsögat utan hamnade i 2:sortering, kunde jag inte ens hitta mistan på. 

DSC_2498k

Och när jag plockar fram en duk ur slottets linneskåp och får frågan: –Är det Klässbol? så kan jag svara: –Det är Klässbol!

lördag 25 juli 2015

Rötter djupare än vi trodde…

…om Östra Ämtervik, Selma och Lövens långa sjö.

DSC_2455e

Hur vi än bär oss åt, min syster och jag, hamnar vi alltid här. Vi säger Gävle och hamnar i Östra Ämtervik, vi säger Deje och hamnar i Östra Ämtervik. Vi säger Karlstad och hamnar i Östra Ämtervik. Vi har till och med sagt Forsbacka och hamnat i Östra Ämtervik.

Det är som om något drar.

Rötter.

Vi trodde kanske de var av, men de verkar växa sig än segare med åren.

DSC_2457e

Och när vi ändå är här måste vi förstås till kyrkan.

För att hälsa på farmor och farfar. Fast farfar har vi aldrig träffat. Han dog i maj 1945. Vi hälsar på honom i alla fall.

DSC_2466e

Vit och vacker ligger hon där på höjden. Selmas Lagerlöfs kyrka i Prästbol. Farmors och farfars kyrka. Mild som en vårmorgon inuti.

DSC_2460e

För här sover de, alla tre. Mest besökt naturligtvis Selma. Författarinnan, Östemtingskan, Nobelpristagerskan. –Fruarna först, Selma lilla!

Farmor och farfar får besök en gång om året. Vi är deras enda barnbarn. Kyrkorådet sköter graven. Vi har långt hit båda.

selma

Naturligtvis kände de varandra. Selma dog fem år före farfar. De bodde en kilometer från varandra. Mårbacka och Östagårn i Högberg.

DSC_2463e

De heter så gårdarna i Östra Ämtervik: Där Väst, Där Fram, Där Opp, Där Ner, Mellastôga, Systôga, Oppi Gårn eller När Carlsson. Antingen platsbeskrivande, verksamhetsbeskrivande eller efter vem som bodde där. Farmors far kom från Där Väst i Högberg.

dv

Bilden från Där Väst kommer från pappas kusin.

Troligtvis har vi avlägsna släktingar överallt här oppe. Rötter. Och grenar. I Östra Ämtervik.

När pappa gick på Ultuna började varje blivande agronomkull med att ge varandra smeknamn. Smeknamn som sedan hängde med resten av livet. Och sammanhållningen mellan kurskamraterna var stor. Far fick heta Löven. Efter Lövens långa sjö i Selmas Gösta Berlings saga. Fryken. Mellanfryken den fagra. Den djupa. Den kalla.

rr

Definitivt rötter.

söndag 19 juli 2015

Gamla Kraftstationen - Kultur & café i Deje

DSC_2423d

Vi damp ner vid gamla kraftstationen i Deje tio minuter före stängningsdags, så det var inte mycket tid vi hade att vifta på för att se det vi ville se, och att hinna titta på utställningarna gavs knappt någon tid alls.

En vägbom till området skulle också stängas så det blev till att prioritera om vi inte ville bli instängda.

Vi valde exteriören. Vi får helt enkelt åka hit igen och se vad som finns inuti.

DSC_2416d

Vad jag förstår finns här mycket spännande att se.

DSC_2411d

Endast tre av från början sju generatorer står kvar inne i hallen, ofta som en del av utställningar och installationer.

DSC_2417d

DSC_2418d

DSC_2419d

DSC_2415d

Något som var riktigt trevligt däremot var att jag äntligen fick veta vem som gjort den tuffa mopsen som jag såg i ett skyltfönster på Götgatan för några år sedan. Konstnären heter Christina Rosén och här har du länk till hennes hemsida.

Dylik jycke skulle jag inte alls ha något emot att äga.

lördag 18 juli 2015

Gamla kraftverket vid Dejeforsen

DSC_2425d

När vi passerade Deje förra sommaren hann jag i ögonvrån se en alldeles fantastisk kraftverksbyggnad nere vid Klarälven, men det var inte läge att stanna till och titta den gången. Däremot satte jag vattenkraftverket vid Dejeforsen högt upp på min “Att besöka-lista”.

DSC_2423d

Därför hade jag satt mig i sinnet att stanna till här nu, när syster Ninna och jag ändå åkte förbi. Kraftverket är sedan länge stängt och ersatt av andra, men huset lever vidare som café, konst- och kulturhus.

DSC_2429d

Kraftstationen byggdes 1906 och byggdes till 1913.

Klarälvens fallhöjd här i Dejeforsen är 11 meter och det var självklart att denna brusande energi skulle tas tillvara.

DSC_2433d

DSC_2426d

Från början installerades fem francisturbiner och 1914 installeras ytterligare två aggregat.

DSC_2434d

DSC_2409d

Idag står endast tre av de sju ursprungliga generatorerna och regulatorerna kvar inne i maskinhallen. De får samsas med konst och kultur av allehanda slag, och det klarar de alldeles utmärkt.

En minirapport från insidan kommer senare. Vi hade ju så kort om tid.

DSC_2436d

Jag har inte lyckats få reda på vem som varit arkitekt till byggnaden, men huset utstrålar all den potens och stadiga stolthet som var kännetecknande för vattenkraftsarkitekturen vid tiden för förra sekelskiftet. Elektricitet var nytt, viktigt och kraftfullt och de byggnader som producerade den skulle leva upp till detta.

DSC_2438d

DSC_2421d

Jag fastnade särskilt för den här trappan. En utanpåhängande, svängd trappa från ena byggnaden till den andra. Fick den inte plats inomhus, eller tillkom den vid utbyggnaden?

DSC_2439d

DSC_2442d

DSC_2448d

DSC_2454d

En av de pensionerade, dubbla francisturbinerna. Vackert.

DSC_2422d

Hydraulisk turbinregulator från Finshyttans bruk. Fast här tycker jag rostromantiken gått lite för långt. Snart kommer ingenting att finnas kvar av regulatorn.

DSC_2449d

Vi kom hit precis när Kulturhuset skulle stänga och hann knappt med insidan alls. Viktigast för oss var vattenkraftverket men nog hade vi kunnat ägna någon timme eller två åt att se resten också.

DSC_2452d

Kontentan av detta är väl att det får bli ett besök till. Någon annan gång.