Inlägg

Alagnondalen

Bild
Avstickare längs den vanliga, invanda rutten brukar ofta betala sig. Från Clermont Ferrand brukar vi ta gratismotorvägen A75 över Centralmassivet ner mot Medelhavet, men den här gången hade vi ingen tid att passa och tyckte att det skulle vara roligt att se någonting annat.

Jag hade läst någonstans om La route de vallée de l'Alagnon, den natursköna vägen längs den lilla floden Alagnon mellan departementen Haute-Loire och Cantal.

Vi svängde av A75 vid Lempdes-sur-Allagnon och tog väg D909 mot sydväst. Snart befann vi oss i en otroligt vacker miljö, där vägen slingrade längs den lilla floden. Grönt, frodigt och med ett underbart ljus genom det höstliga lövverket.

Det finns mycket att se längs den krokiga vägen: ruiner, slott, pittoreska byar, djupa raviner och höga berg. Här finns också gott om trevliga rastplatser längs floden, som gjorda för att stanna till med husbilen.










Vi svängde tillbaka till A75 vid den fina lilla staden Massiac, men väg D122 fortsätter att följa floden ända fr…

Trädgårdsportaler

Bild
Det vännen GG använder i sin fantastiska trädgård i södra Frankrike är nästan genomgående återbruk. Här har han svetsat ihop portaler av de järnstöd som en gång stagat upp vinrankor på vinfälten.

Enkelt, vackert, genialiskt.






Järnvägsstationen i Polch

Bild
Familjen gjorde många utflykter när jag var barn och vi hade alltid matsäck med oss. Denna skulle helst avnjutas vid en gammal nedlagd järnväg och allra bäst var det om det fanns vidhängande, nedlagt stationshus.

Far var tokig i nedlagda järnvägar. Han kunde följa spåret åt än det ena, än det andra hållet och filosofera över hur det än gång varit på platsen med trafik, liv och rörelse.

Jag vet inte om det är därför jag alltid har älskat gamla stationshus. Men det är nog inte bara därför, tror jag. Jag gillar också arkitekturen, företrädesvis den från förra sekelskiftet. Och sen är det också det där med stämningen vid järnvägsstationer. Alla känslor. Ankomst. Avfärd. Avsked. Men också återseendets glädje och spänningen vid färden ut i vida världen. Svårmodsfröjd.

Så...

Hittar jag en gammal järnvägsstation kan jag inte låta bli att traska runt den och dokumentera. Denna gamla pärla vid järnvägslinjen Koblenz-Lützel-Mayen Ost var en enspårig, icke-elektrifierad linje i Rheinland-Pfalz i …

Årets första besök på Slottsträdgården Ulriksdal

Bild
Vi åkte till Slottsträdgården Ulriksdal för att äta lunch, få lite växthusluft, bekämpa gråvädret samt för att fira att vi klarat av januari. Det är märkligt vad växthusluft och färg kan göra för humöret.










Att sedan Emser får följa med är ju inte heller fel. Det känns inte rätt att lämna honom i bilen.





En ljuvlig bukett egenplockade tulpaner fick följa med hem.

Rörstrands Snökristall

Bild
Jag är så lycklig som fått ärva mors och fars finservis Rörstrands Snökristall. I min barndom plockades den fram enbart till riktigt, riktigt fint och det var inte alltför många gånger jag verkligen fick äta på dessa tallrikar. För det mesta stod servisen bara undangömd i Dalaskåpet med sin mer eller mindre outslitliga kvalitet.

- Jag vill ha den till vardags, sa jag och skrev till Rörstrand för att fråga om hållbarhet i diskmaskin.

Så här löd svaret jag fick:

"Hej! Lyckliga du som fått en så fin servis !
Snökristall fanns i produktion under åren 1951-1966 då Rörstrands fabrik låg i Lidköping.


Snökristall är till formen Louise Adelborgs ”Nationalservisen” som hon formgav redan 1930. Inspiration till reliefmönstret av veteax fick hon från den kungliga Wasaättens vapen där en vetekärve, en vase ingår. Nationalservisen har sedan dess funnits i produktion oavbrutet med c:a 200 olika dekorer. Idag produceras den under namnet ”Swedish Grace”.


Dekoren ”Snökristall” är gjord av Hertha Bengt…

Dortmund-Ems-kanalen

Bild
På lagom strategiskt avstånd mellan opp och ner i Tyskland ligger den lilla orten Greven mellan Osnabrück och Münster. Alldeles utanför Greven ligger en välordnad ställplats som vi ofta utnyttjar när vi åker husbil.

Ställplatsen ligger i anslutning till en marina vid Dortmund-Ems kanal, och har man tur och får en plats vid vattnet, kan man få se stora pråmar passera mitt framför nosen på husbilen.

I slutet av oktober hamnade vi här igen och fick se en stor flispråm glida från dimma till sol.

Det är något så fascinerande med dessa vattenvägar med dess slussar. Inte nog med att de korsar sitt land som blodådror i en kropp, de erbjuder dessutom ett stilla, vackert alternativ till alla dessa eländiga långtradare som väsnas och bär sig åt.






Dortmund-Ems-kanalen är en 265 kilometer lång kanal som förbinder Ruhrområdet med Nordsjön. Kanalen öppnades 1899 och går från flodhamnen Dortmund i söder till Emden i norr. Den byggdes främst för att transportera gods från Ruhrområdet och för att avlast…