Från Prinsens galleri i Stockholms stadshus kommer man, via den lilla Ovalen - det rum som används som vigselrum - till ett rum... Nej en hall... Nej... En... Jag vet inte vad jag ska säga. Det utrymme (?) som vi sedan kom in (ut) i tog fullständigt andan ur mig. Jag gick runt, baklänges, i sidled. Och runt igen.
Hallen sjunger. En dov ton som berättar om tyngd och rymd. Om röster och rötter. Om tankars och drömmars himlasträvande, armuppstäckande - jubel?
De hundrades valv. 31 (trettioen) meter i takhöjd. Ovanför oss finns Stora Tornet. 106 meter från fot till topp. Och den lysande sexkanten högst där uppe i toppen av valvet är bara ett lock. Det går att flytta så man ser upp i museet. I museets tak finns också ett lock som går att skjuta åt sidan, och ovanför det, i taket på nästa tornrum finns ännu ett lock, som... Flyttar man på alla locken i taken på tornrummen så kan man till slut se ända upp i klocktornet. Här är det inte bara tanken som svindlar...
Den mäktiga skapelse som utgör Stadshusets torn vilar på åtta betongpelare, fem meter i diameter, som i sin tur står på bergrunden som befinner sig 11 meter under markplanet. Inte undra på att tornet sjunger.
En bit upp på den norra väggen gapar ett stort svart hål. Fantasieggande som alla svarta hål. Det är mynningen till en ventilationstrumma. Men jag skulle inte förvånas ett ögonblick om där inne vilade en - om än aldrig så liten - singularitet.
Det södra fönstret vetter mot Riddarfjärden och kolonnen med Christian Erikssons Engelbrektsstaty, som kom på plats först 1932.
In igenom den här hallen skulle de folkvalda komma på sin väg till Rådssalen. Taket är uppbyggt av 100 småvalv som ska symbolisera de folkvaldas antal. Månne de skulle begrunda sin litenhet innan de steg in för att fatta sina viktiga beslut?
På den norra väggen sitter också Sankt Göransleken, som snurrar till tonerna av klockspelets Örjanslåt kl 12 och kl 18 varje dag under sommarhalvåret. På bilden nedan syns den balkong som är utehalvan av Sankt Göranslekens karusellbana. Figurerna är gjorda av Gustav Nilsson.
Saffran, kanel, pomerans, vanilj, kardemumma, nötter, frukter. Alla smaker och dofter som hör julen till. Som vi går till affären och köper med oss hem i påsar och paket.
Men vad är det för något? Hur växer de? Var kommer de ifrån? Är det frön? Frukter? Rötter? Blad?
Vill du ha svar på den frågan och dessutom njuta av en vacker och pedagogiskt upplagd utställning - ja då ska du, om du har möjlighet, bege dig till Bergianska trädgården nu i helgen.
I det Gamla orangeriet har det dukats upp av allt det som vi kan förvänta oss finna på vårt julbord från växtriket. Plus många av de blommor vi pryder våra julhem med. Allt med pedagogiska skyltar om växtplats och ursprungsland.
Miljön här är vilsam. Fjärran från julstress och kommers. Man kan gå hit bara för att njuta och dofta på allting, men man går garanterat härifrån med en aha-upplevelse. -Kommer kardemumma därifrån? Det visste jag inte... Och ser vanilj ut sådär!
Dessutom kan man få sig en bit god mat i det Gamla orangeriet, om man nu händelsevis skulle bli hungrig när man gått omkring och nosat och kikat på allt gott...
Många bilder blev det. Men det är en utställning lika mycket för ögat som för näsan... Och för både stora som små...
Utställningen håller öppet 4 - 6 december, klockan 11.00 till 16.00. Passa på!
Det var när jag kom till jobbet i morse, som det låg en inbjudan i min mailbox från min bloggvän Ann på Naturens hus. -Har du lust att se vår julutställning, frågade hon. -Kom då ikväll! Och det gjorde jag. Och inte blev jag besviken heller. Det var första gången jag träffade Ann efter lång bloggkontakt, och det tänker vi nog fortsätta med.
Vad ska man då säga om Gyllene salen? Annat än att den är fullkomligt häpnadsväckande. Och att jag hade behövt stativ för att få vettiga bilder. Drygt 18,6 miljoner glasmosaikbitar, varav ett stort antal är förgyllda, klär i stort sett varenda kvadratcentimeter av den 44 meter långa bankettsalen i Stockholms stadshus.
Den unge konstnären Einar Forseth gjorde skisserna till utsmyckningen efter arkitekten Ragnar Östbergs idéer.
1923, när stadshuset invigdes, ansågs de allegoriska bilderna i Gyllene salen synnerligen moderna. Så till den milda grad moderna, att vissa till och med ansåg dem tvivelaktiga.
På den norra fondväggen tronar Mälardrottningen, som symbol för Stockholm, och hon uppvaktas av Öst och Väst på varsin sida. I knät har hon en modell av Stadshuset.
Figurer på östsidan.
Figurer på västsidan.
På motsatta fondväggen, den södra, finns flera Stockholmsmotiv, bland annat Stadshuset - åter igen. Förresten ser man i hela Stadshuset avbildningar av just - Stadshuset.
Ovanför den lilla läktaren på södra fondväggen finns slottet Tre Kronor avbildat och på ett moln däröver rider kungen utan huvud. Någonstans i detta praktbygge - ett under av beräkningar och ingenjörskonst - har någon räknat fel. Taket blev lägre eller så blev mosaiken för hög. Resultatet blev i vilket fall som helst att kungens huvud försvinner in under taklisten. Så även skallarna på de två basunspelande änglar som omger honom. Detta faktum hade min guide Regina mycket roligt åt.
Allt det som på mina bilder ser brungrönmurrigt ut är förgylld mosaik. Allt glänser och lyser och glittrar. Jag tvekade länge om jag överhuvudtaget skulle lägga ut de här, i mina ögon misslyckade, bilderna - men diskuterar som så att det här är roligt att visa ändå. Jag får väl kånka med mig stativet nästa gång.
Inlägget är ju trots allt inget examensarbete...
Stadshuset är ju inte bara festsalar och glans. Här finns också kontor och sammanträdeslokaler för cirka 200 politiker och tjänstemän. Även i dessa rum och salar finns spännande arkitektur och vackra ting. På flera ställen delar våningsplanen på en fönsterrad. Eller som här en balkong som öppnar upp mot våningen nedanför. Lägg särskilt märke till det rutiga golvet i bilden ovan! I våningen under ser taket ut så här.
När vi kom till Stadshuset pågick det saker i Blå hallen. Det tisslades och tasslades och repeterades. Ungdomar sprang upp och ner för den berömda trappan och det låg spänning i luften. -Vi kan nog inte gå dit, sa Regina. Det är någonting på gång.
När vi en stund senare tittade ut på Borgargården ringlade en lång kö ända från stora ingången och till Blå hallens ingång. -Aldrig sett så lång kö, sa min guide.
Högst upp på bilden ovan syns en rad gallerförsedda öppningar. De löper runt tre av Blå hallens väggar och när vi passerade förbi i korridoren innanför en stund senare, var hallen fylld till sista plats och det hördes förväntansfullt sorl därnerifrån.
Plötsligt ljöd ett otroligt mäktigt intro. Orgeltoner så stora och starka att det kändes i kroppen. När jag stack ut mitt objektiv genom gallret insåg jag att vi i stort sett stod på samma nivå som orgelläktaren, där Skandinaviens största orgel bor. Piporna sitter bakom det solformade gallerverket på bilden nedan.
Så reste sig alla upp och sjöng Hosianna, Davids son och även jag och Regina tog ton där vi stod. Inte kunde vi vara med på plats där nere, men jag är övertygad om att vår upplevelse, med vårt fågelperspektiv på konserten, var minst lika häftig.
För övrigt är Blå hallen inte blå alls. Arkitekten Ragnar Östberg hade för avsikt att putsa det röda teglet och måla det blått, men ångrade sig när han såg hur vackert teglet var alldeles i sig själv. Däremot lever namnet kvar än idag.
Nu är det inte heller många dagar kvar till den festliga Nobelbanketten kommer att hållas här i Blå hallen. Den berömda trappan, som honoratiores och kungligheter snart kommer att glida nedför, lät arkitekten sin hustru skrida nedför i lång klänning, gång på gång, för att få steglängd och steghöjd perfekt.
Jag har själv provskridit en gång - men det är en annan historia.
Stockholms stadshus, beläget i Kungsholmens sydöstra hörn med Riddarfjärden i söder och Klarasjö i öster, uppfördes under ledning af arkitekten Ragnar Östberg 1911–23.
1906 hade stadsmyndigheterna beslutit att på denna plats – "Eldkvarnens" tomt – uppföra ett rådhus (= domstolshus). Ritningar voro uppgjorda af Östberg, som vid 2 täflingar erhållit 1:a priset. Beslutet ändrades 1907 till, att rådhuset skulle uppföras på annan plats (se Stockholms rådhus) och att här skulle byggas ett stadshus (= kommunalhus) med lokaler för stadens styrelse samt festlokaler.
För det nya ändamålet utförde Östberg nya byggnadsritningar, som antogos 1911. Grunden påbörjades s. å. Bygget leddes af Östberg personligen, och Stadshuset invigdes af konungen med en storartad festlighet midsommaraftonen 1923.
Stadshusets arkitekt har i sin "Vägvisare" framhållit, att det af myndigheterna för byggnaden valda läget är "väl beräknadt att framhäfva Stockholms prägel af sjöstad", att "en lycklig ram af säregen naturskönhet och af lifgifvande samfärdsel till lands och vatten omsluter byggnadsverket". Lägets möjligheter ha blifvit fullt utnyttjade; de ha äfven gett arkitekten utgångspunkterna för byggnadens gestaltning.
Fritt och öppet beläget, breder sig Stadshuset utmed vattnen med sin långsträckta byggnadsmassa, sina kolonnader och fönsterrader, brutna af smärre torn med lifligt och omväxlande hållna hufvar. Hörnet mellan längorna i söder och öster, – alltså åt Gamla staden och Riddarholmen till – betonas af det väldiga fyrkantiga hufvudtornet (109 m. upp till krönet), som med sin fasta stenmassa sammanbinder komplexen och behärskar den med sina starka, högtstigande vertikala linjer.
Enligt de tidigare förslagen, som gällde rådhus, skulle byggnaden utföras i granit i en stil af närmast italiensk karaktär; det stora tornet var där afslutadt med en originellt formad granithuf (se fig. 2 i art. Stadshus). Då man bestämde sig för tegel som byggnadsmaterial, medförde detta väsentliga ändringar i byggnadens såväl totalkaraktär som detaljformer. Ytterligare ändringar gjordes, medan bygget fortskred – den mest i ögonen fallande ändringen gjordes 1917 och bestod däri, att den tilltänkta granithufven på hörntornet utbyttes mot en öppen lanternin af lätta, smidiga och eleganta former.
Byggnadsmassan är hållen i det handslagna teglets mörkröda färg, takfallen liksom de smärre tornen äro betäckta af koppar, hufvudtornets krön jämtede 3 kronorna därå förgyllda.
Byggnadens planform är en långsträckt rektangel, dess södra långsida vetter åt Riddarfjärden, den norra åt Handtverkargatan – stora farleden genom Kungsholmen –, då Stadshusets placering hindrat framdragandet af en strandväg.
Enligt Östbergs plan skulle gatan framför Stadshuset utvidgas till ett torg, i norr begränsadt af Stadshusets annex, Nämndhuset, hvars uppförande ingick i den stadfästa planen, men tillsvidare är uppskjutet. – Stadshusets komplex består af två delar, arkitektoniskt tydligt och bestämdt åtskilda och i det yttre i stort sedt an-gifvande sina olika bestämmelser.
Den östra delen sluter sig i fyrkant omkring Borgargården, den västra omkring Blå hallen. Till Borgargården leder komplexens huvudingång från norr. Längorna omkring Borgargården tjäna olika ändamål. Den i öster omfattar Stadsfullmäktiges rådssal jämte dithörande lokaler, dit hufvuduppgången är i hufvudtornet genom ett högst imponerande trapphus, "De hundrades hvalf" (31 m. högt).
I bottenvåningen ligger Stadshuskällaren med ingång från Handtverkargatan. Längan i söder upptages i hufvudvåningen af ett 46 m. långt galleri utåt Mälaren ofvanför kolonnaderna. I norr är Rådsvåningen med lokaler för stadens förvaltande myndigheter och nämnder. Genom Borgargårdens västra fasad går vägen till komplexens västra afdelning, egnad åt ämbetslokaler, och till Festvåningen.
Entrén är arkitektoniskt grandios och så allvarlig, som förde den till domstol och fängelse. Mellan två skeft ställda kompakta, fönsterlösa torn med olika formade kärfva, buktade hufvar leder en konvex bred fritrappa upp till 5 porthvalf bredvid hvarandra, djupt infogade i jättelika nischer. (Vid fester äruppgången till festvåningen dels genom De hundrades hvalf i öster, dels å en marmortrappa i arkadensvästra del.)
Gyllene salen, Stadshusets festsal (44 m. i längd) upptar längan mellan Borgargården och Blå hallen, midtpartiet i komplexens västra afdelning. Blå hallen, Stadshusets stora samlingssal, gör med sina röda tegelmurar intryck af gård; den är likväl täckt och får sin belysning från en fortlöpande rad af fönster högst uppe under taket på 3 sidor.
Där är också en musikläktare med stor orgel; salen har f.ö. marmorgolf, omges af granitkolonnader och har en fritrappa af marmor upp till Gyllene salen och till de korridorer, som på 3 sidor omsluta hallen. Utmed dessa korridorer äro i 6 våningar lokaler för olika kommunala verk inpressade. Äfven längorna omkring Borgargården uppta i sina 2 öfre våningar till stor del ämbetslokaler.
Det omfattande och invecklade byggnadsverket är genomfördt med en fantasi, som aldrig trutit, med outtröttlig skaparkraft, med konsekvens i uppslag och utförande. Svenska motiv återklinga flerstädes; svenskt lynne finns där också. Det eger mycken festivitas, men på samma gång lugn i sin rikedom. Storslagen verkan är ofta nådd med enkla medel.
Materialet - teglet - har medfört en sofrad, enkel behandling af ytorna, de stora, släta murarna ha fått sin prydnad hufvudsakligen af fönstrens gruppering och växlande form - i regel höga, ytterst smala fönster i praktrummen. I tjänsterummen låga, breda, anbragta så, att de på ytterfasaderna ge intryck af fortlöpande gallerier.
Pilastrarnas vertikallinjer bryta och lifva murytorna, och de smärre framskjutande tornen förmedla öfvergången mellan arkitektoniskt olika byggnadsdelar. Byggnaden eger en förvånande rikedom på fängslande detaljer, tillskapade med frisk och flödande fantasi. Detta gäller ej minst den skulpturala prydnaden, de i marmor eller granit huggna eller i koppar drifna allegoriska, mytologiska eller fantastiska figurer, som - stora och små - talrikt förekomma i nischer, på tornen, litet öfverallt på kapitäler och slutstenar och som mönstergillt inordna sig under helheten.
Interiörerna ge ofta nog prof på imponerande monumental rumgestaltning, ibland på starka, pikanta kontrastverkningar, på öfverraskande effekter, någongång tyvärr äfven på en experimenteringslust, som medfört ett och annat enstaka minst sagdt tvifvelaktigt resultat, t.ex. bildprydnaden i Gyllene salen, ett rum, som har till uppgift "att utgöra stadens högst representativa samlingssal".En mängd konstnärer har bidragit till Stadshusetsprydande.
Utan rangordning och utan försök till inbördes värdesättning skola här nämnas prins Eugen(fresker i Galleriet), A. Törneman (fresker), G. Pauli (likaså), Acke (reliefer), E. Forseth (kar-tonger till kompositioner i mosaik), skulptur af Kr. Erikson, G. och A. Sandberg, K. Eldh, T. Strindberg m. fl.
Äfven en mängd lösa konstverk har samlats där, gobelänger, skulpterade och målade porträtt, Stockholmsbilder från olika tider och gravyrer. Äfven moderna textilier och de modernt hållna möblerna äro av stort intresse. Stadshuset har ej heller behöft sakna donatorer, som med varm hand gett stora summor, särskildt till dess dekorering. I stort som i smått dominera dess upphofsmans personliga skaparvilja och smak.
Nordisk Familjebok, Uggleupplagan, 1926. (Projekt Runeberg)
Stockholms stadshus. Denna mäktiga, märkliga byggnad som genom Nobelfestligheterna blivit känd i så gott som hela världen. Den byggdes 1911-1923 efter ritningar av arkitekten Ragnar Östberg.
På samma plats låg tidigare den ångdrivna kvarnen Eldkvarn, som brann 1878.
31 oktober 1878, Eldkvarn brinner. Målning av Gustaf Carleman.
Tomten där stadshuset byggdes var en smula vansklig och grunden fick pålas. Bland annat står det höga tornet på 8 betongpelare som är 5 m i diameter. Pelarna i sin tur står på berggrunden som befinner sig 11 m under markytan.
Åtta miljoner tegelstenar från Lina tegelbruk i Södertälje, både handslagna och maskinslagna, gick åt för att bygga stadshuset, som invigdes på midsommarafton 1923.
Ibland har man möjligheten att få känna sig djupt privilegierad. Detta inträffade idag då jag fick en alldeles privat visning av det fantastiska huset. Trappa upp och trappa ner, prång, skrymslen, väldiga salar, sammanträdesrum och minimala hissar. Jag fick fotografera.
Stora stativet hade varit på sin plats, men det fanns inte tid eller möjlighet till så avancerad fotografering. Jag fick vara lycklig över novemberdager och handhållen kamera. Och det ska gudarna veta - det var jag!
Jag kommer att lägga ut mina bilder från insidan av Stockholms stadshus i flera inlägg framöver, och jag hoppas att jag kanske kan visa sådant som så många inte får möjlighet att se.
Hur som helst har jag haft en fantastisk eftermiddag och jag tackar min vän Regina så jättemycket för att hon hade tålamod att visa mig, som ville stanna och glo på allting. Jag hade mycket väl kunnat gå minst ett par timmar till.
Bestämt tror jag inte att vi glömde släcka ljuset i Rådssalen...
.jpg)
