Vadstena - klosterkyrkan

Alldeles invid klosterhotellet ligger Vadstena klosterkyrka, högrest och stram. Den kallas ofta för Blåkyrkan, och det kan jag förstå. Sandstenen den är byggd av skimrar verkligen i blått.

Jag fascineras av den person som kom på tanken att om man bygger de bärande väggarna på tvären, de kraftiga, utvändiga strävpelarna, så kan man sätta in stora fönster i i utrymmena däremellan. Det måste ha varit ett underverk för kyrkobyggare att på så sätt få in ljus och luft i kyrkobyggnaderna, till skillnad från de ofta mörka, romanska kyrkorna. Allt till Guds ära. Arkitekturen blev på något sätt ett med lovprisningarna och den sirliga, flytande stämsången från munkar och nunnor.

När jag kom in i kyrkan - det finns inget vapenhus, man kommer direkt in i långskeppet - tappade jag andan. Högt däruppe under taket nästan svävar de graciösa stjärnvalven. Ljuset är disigt, skirt, sakralt.

Hela miljön och avsaknaden av väggmålningar stämmer till andaktsfull vördnad. Jag blev tvungen att gå och fråga kyrkvakten om det var tillåtet att fotografera, eftersom ljudet av min kameras spegel skulle komma att eka som kanonskott i den stora kyrkan. Jag kan dessutom tänka mig att akustiken kan vara rätt besvärlig.

Visste ni förresten att en hel del kyrkomusik är skriven just för att motverka, eller ta hjälp av, knepig efterklang?

Den heliga Birgitta har fått ett alldeles eget fönster, så hon kan stå för evärderliga tider och blicka ut över sin ordens kyrka.

Man får, alldeles omedvetet, ett särskilt sätt att röra sig i så här vördnadsbjudande miljöer. Om man aldrig kunnat skrida förr i hela sitt liv, så gör man det nu. Det går inte att röra sig på något annat sätt.

Jag tände ljus för nära och kära. Bad en liten bön och gick ut igen i sommaren. Liksom renad, sköljd och lätt i själen. När vi gått en bit och vände oss om, så såg vi kyrkans takryttare, blåskimrande sväva över trädtopparna.

Resans andra dag...