Den långa flykten
Hunden Hassel fick sitt namn efter kaninen Hassel ur Richard Adams bok "Den långa flykten" (Watership Down). När vi fick honom, fem år gammal, julen 1999 hette han Hazzan. Ingen av oss tyckte det var ett passande namn på en engelsk hund, och plötsligt tänkte jag på mina vänner Hazel & Fiver - Hassel och Femman - som jag tyckte så mycket om i boken. Så - Hassel fick det bli.
Han misstyckte inte...
Klippet kommer från den animerade filmen Watership Down från 1978 med manus och regi av Martin Rosen. Jag blev mycket starkt berörd av den filmen. Art Garfunkle sjunger sin egen text Bright Eyes med musik av Mike Batt...
Bright eyes, burning like fire.
Bright eyes, how can you close and fail?
How can the light that burned so brightly
Suddenly burn so pale?
Bright eyes.
Inga ord har jag! Den är där, känslan i maggropen, tårar rinner på min kind....
SvaraRaderaÄven om det är mycket sorgligt att mista en älskad hund - jag har ju själv upplevt detta flera gånger - känns det bra att läsa om Hassel. Jag, som inte träffat honom, får ändå en chans att lära känna honom lite genom inläggen i bloggen och förstår att han var en väldigt klok och alldeles speciell hund. Då känner man en värme sprida sig och det känns bra på något sätt.
SvaraRaderaBillan: Ja, det har blivit många tårar den sista tiden... Tårar och känslan av att famla i blindo...
SvaraRaderaStaffan H: Hassel var en väldigt speciell hund. Han köptes in som valp av en lantbrukare för att användas till boskapsvallning. När det visade sig att han inte hade några vidare talanger för vallning, så kedjades han fast i lagårdsväggen och fick sitta där. På kvällarna togs han in och fick sitta fastkedjad i källaren.
Så hade han det i fem år, tills lantbruket exproprierades inför ett vägbygge. Lantbrukaren flydde fältet och lämnade djur lite här och där, bland annat Hassel. Min syster, som var granne, fick någon sorts uppdrag att "titta till" de kvarlämnade djuren. Hon stod inte ut, utan tog hem Hassel och en liten spaniel som hon hittade i en kätte.
På julafton 1999 sa hon till mig att jag har nog något som du skulle vilja ha, och så släppte hon ut Hassel. Senare på kvällen tog jag in honom och badade honom, han stank förfärligt. Sedan dess har vi inte varit skiljda åt.
Det första halvåret hade vi en strykrädd, nervös och orolig hund som vi bara kunde ana vad som fanns inuti. Men på något sätt såg vi det goda gry och vänliga sinnelag han hade. Vi lovade också Hassel och varandra att han aldrig mer skulle behöva vara ensam, och det har han inte behövt.
Ingen utom min syster har kunnat ta hand om honom när vi velat resa bort, så det har varit lite pyssel, eftersom hon bor på västkusten, men det har också funkat.
Det har med åren vuxit fram en otrolig tillit och närhet mellan oss och hunden.
Så ja - Hassel var en väldigt speciell hund...