Bohusgranit
En tur till Bovallstrand i kvällningen. Eller Bovall som vi säger i vår familj, Buvall på bohuslänska.
Himlen i väster var kolsvart, och jag ville lukta lite på havet och se vart molnen tänkte ta vägen.
Jag gick utefter strandkanten. Det var en hel del människor ute och rörde på sig och jag hörde en tändkulemotor på avstånd. Lycka!
Svartmolnen löste upp sig i en tunn, fin skur som snart gick över.
Dessa berg med sina fulländade färger och former gör mig lugn ända in i själen.
Sov gott, ådorna!
Åh,dom där fula gråa bergen.
SvaraRadera(Obs! citat).
Jag håller med om att de där bergen och klipporna är mycket vackra både till färg och form. När jag tittar på dina bilder från Bohuslän blir det väldigt tydligt hur olika skärgårdarna är varandra på väst- respektive östkusten (och tur är väl det - tänk om allt skulle se lika ut). Bilden på stenen som kilat fast sig är en riktig höjdare!
SvaraRaderaÄsch, nu lyckades jag uppenbarligen klanta till det! Hespingi var ordverifieringen - jag som lämnade kommentaren ovan är Staffan H.
SvaraRaderaNinna: Fula? Gråa? Berätta vem du citerar så ska jag komma och smiska!
SvaraRaderahespingi: Välkommen till min blogg! Roligt att du hittat hit. Egentligen är det bara en smal remsa i norra Bohuslän som är just så här klippig. De här höga, kala bergen. Både norr och söder om är bergen lägre och mer bevuxna. Men visst är det mäktigt!
Staffan H. Hahahaha!!! Och jag som just var på väg ut för att kolla vem min senaste besökare kunde tänkas vara. Å så var det du! Tänk det tyckte jag var riktigt roligt!!! Men du är välkommen till min blogg i alla fall Staffan! Hespingi!!!
SvaraRaderaFarmorn.
SvaraRaderaNinna: Det borde jag ha anat. Men det är klart. Är man van vid Djursholm och Fryken så måste ju dessa kala urtidskullar te sig tämligen bistra...
SvaraRadera