söndag 19 juli 2009

Med blandade känslor i Nyköping



På väg... Vilka förväntningar ligger inte bakom de orden. Man har hela semestern framför sig. Väskorna är packade, bilen fulltankad och solen skiner.

På väg. Söderut genom Sverige.

Från Ytterjärna fortsatte vi på små vägar ner mot Nyköping. Förbi Mörkö, där vi nästan fick fika igen och genom Vagnhärad, där skyltningen skickade iväg oss åt fel håll ett tag.

Lövskog, glimtar av sjö och hav och med vårt älskade odlingslandskap runtom. -Ska vi stanna på Nyköpingshus? undrade systern.




Självklart! Jag har varit i Nyköping, rest igenom flera gånger, men aldrig givit mig tid att titta ordentligt.

Mor och hennes familj bodde här ett tag, så vi har hört många berättelser härifrån. Hur morfar, bergsingenjören, köpte den lilla gården Vreta utanför staden, där mor - tre år gammal - satt fast på en gärsgård i flera timmar innan rättaren från granngården hittade henne och hakade ner henne.

Om de tre värdelösa, vattenfyllda gruvorna som hörde till egendomen och som mormor levde i ständig skräck för att något av barnen skulle trilla ner i.




Om hur mormor, konstnärinna som hon var, kunde få ett rum att se fantastiskt ut med ett par sockerlådor och fem meter tyg. Sas det.

Och Solhöjden. Villan de hade i staden. Om grannbarnen som kallade fabriken Sunlight för just sunlight - sunnlickt - de visste inte av engelskt uttal.




Och morfar, som sin väl inte fick tag på gruvanställning just där och just då, fick arbete på Nyköpings stad och blev så gruvligt illa behandlad. Vad som exakt hände får vi väl aldrig veta. Alla som hade kunnat berätta är borta.

Och den konstiga behandling som vi fick av Sörmlands museum när vi ville komma och titta på
morfars avhandling om Nyköpings bruk som finns arkiverad där. En behandling som med råge uppvägdes av författaren Håkan Norén (Nyköpings historia - mer än bara gästabud) och all hans hjälp och vänliga tillmötesgående.



Så det var med lite blandade känslor vi klev omkring där i den fantastiska miljön, syster Ninna och jag.



Men med vår livliga fantasi och inlevelseförmåga såg vi snart hertigar, drängar, frustiga hästar, vapenskrammel, rika dräkter och ond, bråd död där mellan murarna. På Nyköpingshus.

2 kommentarer:

  1. Och om min mormor sa's det att hon kunde göra ett vackert hem med några packlårar och lite tyg!
    Men jag tror inte att det var samma mormor.
    Margaretha som bara farit förbi Nyköping

    SvaraRadera
  2. em: Nej, Margaretha. Jag tror att det var vår far- och morföräldrageneration som helt enkelt var tvungna att vara väldigt uppfinningsrika. De hade upplevt krig inpå knuten och ransoneringar och elände, så kvinnorna satte nog en ära i att vara kreativa och göra fint med det som fanns att tillgå.

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.