torsdag 2 juli 2009

Hassels korg är tom...



Den älskade hunden lämnade oss idag på förmiddagen. Saknaden är ofattbar...

13 kommentarer:

  1. Usch vad ledsamt för er om jag inte förstår detta alldeles fel! Det kommer att ta en tid att vänja sig och så måste det nog vara, även om jag har på känn att vi är många som tänker extra mycket på er nu.

    En stor kram!

    SvaraRadera
  2. Ni gav honom det största kärleksbeviset ni kunde. Nu är han fri.

    Ruffa och Tassa och Lili stod och väntade på honom. Nu springer han med stjärnglitter i pälsen, och ingen smärta och sjukdom finns mer.

    Det är bara vi som gråter...

    SvaraRadera
  3. Sorgligt, men han hade ett fint hundliv och gav Er goda minnen.
    Kram
    Jörgen

    SvaraRadera
  4. Det är bottenlöst hemskt, jag vet hur det känns. Stor kram.

    SvaraRadera
  5. Så tråkigt...verkligen men Ninnas kommentar säger det mesta...

    SvaraRadera
  6. Ja, obegripligt tomt blir det. Och det kan hålla i länge länge. Svårt - i alla fall första tiden - att istället försöka tänka på allt roligt man haft ihop, tomheten och saknaden skymmer.
    Men det ligger ändå en del i uttrycket "tiden läker alla sår" fast min egen tanke är inte alls att såren läker bara att de blir successivt lättare att hantera. Önskar dig allt gott!

    SvaraRadera
  7. Mina snälla, fina bloggvänner...

    Tack för allt ert stöd och era tröstande ord. Jag sitter här med ett stort, gapande hål i hjärtat och huset ekar alldeles tomt. Inget tassande, inget nosande efter mat och ingen som ligger snubbelhund mitt på köksgolvet.

    Jag återkommer i bloggvärlden - men det tar kanske en stund! Kram på er alla, ingen nämnd och ingen glömd!

    SvaraRadera
  8. Det är ofattbart hur man kan sakna allt hundhår, allt vatten på golvet som fötterna brukar åka kana på runt vattenskålen, allt grus i sängen, alla äckliga halvätna tuggben som man sätter sig på när man bänkar sig i soffan inför sitt favoritprogram på teve, allt nossnor på fönstren...allt hundliv.

    Stor sympatikram
    Christina

    SvaraRadera
  9. Tänker på er, känner med er...

    SvaraRadera
  10. Oj, Mira - har inte varit här på ett tag. Så jag visste inte. Men jag VET hur det känns. Det är bara ett år sedan vi fick fatta samma beslut kring vår Max. Och då var han ändå inte så sjuk som din Hassel men tillräckligt skröplig av ett antal åkommor (sviter av rabiessprutan också) för att han skulle ha klarat att följa med till Frankrike.

    Jag ville aldrig göra som med älskade labben Puck där vi väntade FÖR länge och inte ville se hur sjuk och faktiskt lidande hon var. Det var dags för Max, vi fick 13 underbara år ihop och jag ser honom i sin hundhimmel när han sparkar fotboll och jagar rådjur!

    Den som inte haft älskade husdjur själv kan nog inte föreställa sig hur stark sorgen efter dem blir. De är ju inte som ens barn men näst intill. Och de lever så nära inpå, delar ens liv i allt och är så trogna följeslagare.

    Tyst och tomt blir det - du får trösta dig med att ni ändå fattade rätt beslut och att han inte har ont längre.

    Kanske blir det för dig som för oss: knappt ett halvår senare har vi nu lilla Dessi i huset!

    SvaraRadera
  11. Christina: Tussar, grus, lukten av gammal hanhund, kräksor, kluttar, hundbajspåsar, ögonrinn, fästingar och de mjuka, mjuka öronen...

    Billan: Stort Tack!!!

    Monet: Kanske en liten Dessi om ett halvår eller ett år. Just nu VILL jag INTE ha hund igen. Det vore orättvist mot den, för vi skulle bara jämföra...

    Allihopa: Vet ni! Utan ert stöd och era fina ord här på bloggen skulle jag ha mått ännu sämre...

    SvaraRadera
  12. Allihopa igen: Och förlåt mej för att jag inte orkar gå runt och titta in hos er just nu... Det kommer. Jag lovar!

    SvaraRadera
  13. Du finns i våra tankar ändå, även om du tar en paus från våra bloggar.

    Täjk kär!

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.