Ett sista förtvivlat försök...

I onsdags fick vi hämta hem Hassel från djursjukhuset. De tyckte att han blivit mycket piggare och sa att han åt med god aptit. Vi blev överlyckliga. Bäddade åt hunden i bakluckan på bilen och for iväg.

När vi mötte honom kände han knappt igen oss. Han gnydde oroligt och ville helst inte stå på sina ben. Det var något som inte stämde. Vi köpte ändå ut dyr dietmat som han skulle äta och lyfte in honom i bilen och åkte hem.

På kvällen satt vi ute i gröngräset med hunden. Han verkade mer eller mindre borta. Bara i korta glimtar vaknade han till, spetsade sina öron och fick tillbaka lite av sin pigga blick.

Han hade fått starka, smärtlindrande injektioner på sjukhuset istället för den medicin han inte tålde. Så starka att han inte skulle kunna få dem till vardags. Från och med nu skulle han bli tvingad att leva utan smärtlindring. Detta förstod vi skulle bli svårt. Både för honom och för oss.

Mer eller mindre satt vi nog där i kvällssolen och tog adjö. Fast vi inte ville tro eller tänka på det. Jag hämtade kameran för ett sista förtvivlat försök att ta lite bilder på vår kamerarädda hund. Han vek undan när jag kom. Då hämtade vi husses mobil och fick några bilder. Ända till Hassel begrep att även den var en kamera och vände sig bort.

Inte vet jag hur vovven bar sig åt, men ända in i det sista lyckades han se till så att mobilkameran stod inställd på solarisation då bilderna togs. Det får vi leva med. Han ville verkligen inte bli fotograferad.

Här går han iväg på sin sista kvällspromenad till sin älskade skog. På torsdagens förmiddag blev tillvaron alltför ångestfylld för Hassel, och så kunde vi inte låta honom ha det.

Tack och adjö, älskade hund...