måndag 6 juli 2009

Ett sista förtvivlat försök...



I onsdags fick vi hämta hem Hassel från djursjukhuset. De tyckte att han blivit mycket piggare och sa att han åt med god aptit. Vi blev överlyckliga. Bäddade åt hunden i bakluckan på bilen och for iväg.

När vi mötte honom kände han knappt igen oss. Han gnydde oroligt och ville helst inte stå på sina ben. Det var något som inte stämde. Vi köpte ändå ut dyr dietmat som han skulle äta och lyfte in honom i bilen och åkte hem.

På kvällen satt vi ute i gröngräset med hunden. Han verkade mer eller mindre borta. Bara i korta glimtar vaknade han till, spetsade sina öron och fick tillbaka lite av sin pigga blick.

Han hade fått starka, smärtlindrande injektioner på sjukhuset istället för den medicin han inte tålde. Så starka att han inte skulle kunna få dem till vardags. Från och med nu skulle han bli tvingad att leva utan smärtlindring. Detta förstod vi skulle bli svårt. Både för honom och för oss.



Mer eller mindre satt vi nog där i kvällssolen och tog adjö. Fast vi inte ville tro eller tänka på det. Jag hämtade kameran för ett sista förtvivlat försök att ta lite bilder på vår kamerarädda hund. Han vek undan när jag kom. Då hämtade vi husses mobil och fick några bilder. Ända till Hassel begrep att även den var en kamera och vände sig bort.

Inte vet jag hur vovven bar sig åt, men ända in i det sista lyckades han se till så att mobilkameran stod inställd på solarisation då bilderna togs. Det får vi leva med. Han ville verkligen inte bli fotograferad.



Här går han iväg på sin sista kvällspromenad till sin älskade skog. På torsdagens förmiddag blev tillvaron alltför ångestfylld för Hassel, och så kunde vi inte låta honom ha det.

Tack och adjö, älskade hund...

4 kommentarer:

  1. Jag vet inte vad jag ska säga, därför har jag inget sagt tidigare. Jag vet vad jag skulle göra om du stod framför mig för ibland talar kroppen ett bättre språk än hjärnan.

    SvaraRadera
  2. Jag kan inte hitta på något att säga, jag bara gråter. Både för dig och för mig själv och alla älsklingar jag själv förlorat genom åren. Somliga gör mer ont än andra. En tröst är de som fick leva sina liv klart.
    Men f-n att det är vi som måste säga stopp ibland...
    Kram från mig

    SvaraRadera
  3. Skickar en stor cyberkram igen!

    Vilken fin hund han var.

    SvaraRadera
  4. Maj Korner: I detta sorgevacuum kan en kram ofta vara bättre än ord... Tack!

    Lilla Eken: Kärlek och förhållanden som bryts av gör ont, oavsett föremålet. Hund eller människa - det känns just nu som om det inte spelade någon som helst roll. Att tvingas fatta det svåra beslut som man måste när man tagit ansvar för ett djur... Nej, orden räcker inte.

    Christina: Tack! Den finaste hunden under vår himmel...

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.