Slottsvillan i Huskvarna - och hur det egentligen kom sig att jag började fotografera
Alldeles invid fallen vid Huskvarnaån ligger det här pompösa huset. Slottsvillan, som den kallas, uppfördes 1896 åt Husqvarna Vapenfabriks direktör Wilhelm Tham. Villan byggdes i engelsk stil och runt den anlades en engelsk park, allt enligt den tidens mode.
Någonstans i de här trakterna började min bana som fotograf. Jag jobbade på Jönköpings läns museum med lite allt möjligt - jag hade ju läst etnologi - så jag satt i arkivet och sorterade exerpter, häckade på en dammig vind på tändsticksområdet och katalogiserade gamla vackra kläder, rumsterade i kopieringsrummet och hjälpte till i största allmänhet.
Min vana trogen gick jag på min fritid omkring i staden och tittade åt alla andra håll än rakt fram, när jag plötsligt fick syn på alla häftiga vindflöjlar som satt på de gamla husen. Massor. Överallt. Jag började på kul fotografera flöjlarna.
Detta resulterade i en vykortsserie med flöjlar som sedan såldes på museet. Jag fortsatte att fotografera flöjlar. Jag vet inte hur många jag har i mina gamla arkiv vid det här laget. Hundratals.
Hursom. Flöjlarna här på slottsvillan fanns med på museets vykort, och det var mycket roligt att se dem igen. Och visst är huset bara helt underbart! Vinklar och vrår! Prång och smattar. Tinnar och torn. Och tusen välgjorda detaljer...
Den här märkliga flöjeln sitter på den lilla paviljongen som står i parken. Ormflöjel.
Hur det nu än begav sig så fortsatte jag med fotograferandet. Fick blodad tand och sökte till fotoskola. Och på den vägen är det. Och skulle jag få syn på en häftig vindflöjel i dag så kan jag inte låta bli att höja objektivet.
(Tilläggas bör att jag senare fick jobb på museet som fotograf. Men det är en annan historia)
Den tredje dagen...
Åh vilket spännande och intressant hus. Där kan man hålla på och upptäcka saker länge, länge, länge med kameran. Kul att få historien om hur du blev fotograf serverad. Vindflöjelaktigt beteende brukar inte leda till några val, men ingen regel utan undantag. :-)
SvaraRaderaKul! Vilken tur att det finns flöjlar :) Har kikat runt bland dina fina bilder och blir sugen på att resa runt lite. Ska vara ledig nu i fem veckor... får se vad det blir. Ha det gott!
SvaraRaderaNanna
Jag föll som en fura för den lilla ormvindflöjeln, så otroligt annorlunda och fin.
SvaraRaderaMina morföräldrar bodde på Ådalsberget i Huskvarna, så där vistades jag mycket i min barndom.
Det var verkligen roligt att återse Slottsvillan här på din blogg:)
Staffan H: Och tänk om man hade fått komma in också! Säkert finns det gott om fotogeniska motiv även inomhus! Och åjo, jag vindflöjlade nog en hel del innan jag hittade fram till fotografyrket. Läste etnologi, konstvetenskap och gick tillskärarakademien... Så du ser...
SvaraRaderaFundera Grönt: Att resa på det här sättet - lugnt och sansat, stanna när man får lust, göra det man vill - är riktigt trevligt. Hoppas du får en skön resa och lägg ut dina vackra bilder från den på din blogg, så ska jag kolla!
Christina: Det är nästan så man skulle vilja plocka fram lövsågen eller plåtsaxen eller vad det nu är man använder till flöjlar, och göra en. Vi har gjort två flöjlar i koppar till vårt hus, och då använde vi en plåtsax. Ett drakhuvud och en vimpel. En till vart torn. Det blev fint.
Huskvarna är verkligen vackert! Kul att du tyckte om bilderna!
Mira: Jag ritade en flöjel som min pappa sedan tillverkade och satte upp på sommartorpet.
SvaraRaderaDen togs med vid flytten till stationen, men har inte kommit upp ännu.
Det lät perfekt med flöjlar på bägge tornen :)
Christina: Klart att flöjeln ska upp på stationen! :)
SvaraRaderaVad roligt att höra om hur du blev fotograf! Det verkar ha varit en slump, en lycklig sådan. Vad coolt att plåta flöjlar som sedan blev en vykortssamling! Kändes inte det som en riktig kicki?
SvaraRaderaJag har bott en natt i Slottsvillan. Bara B och jag faktiskt. Minns ett stort älghuvud i entrén och en rustning vid trappen. Det var många våningar, vinklar och vrår.