Hellekis i gyllensol

I solnedgången kom vi till Hellekis säteri som ligger vid Kinnekulles sluttningar vid Vänern. Det sista växthuset stängde när vi kom, men jag hade för mig att det bara var att gå in i parken. Systern var trött igen och tog en lur i bilen - hon körde i stort sett hela tiden - så jag gick in ensam.

Ljuset var så vackert. Gyllensol på nedgång, och jag var alldeles ensam i den stora parken. Det enda som störde - och det störde verkligen mycket - var en helkopter som cirklade runt, runt över säteriet. Hela tiden. Och det verkade inte vara en polishelikopter...

Jag fascinerades mycket av de här klippta häckarna, som jag tror är avenbok. Min vän Slottsträdgårdsmästaren gjorde en spaning här förra sommaren, så jag länkar till honom, så får du som är trädgårdsintresserad läsa en mera professionell bedömning där.

Jag gillar när det finns hörn att smyga runt i en trädgård. Det är så spännande att se vad som kan dölja sig bakom, och jag gillar gångar som svänger och böljar. Raka trädgårdar utlagda efter linjal och planerade på millimeterpapper är inte min stil. Det ska vara välskött men gärna lite rufsigt.

Det blommade liljor. Jag vet inte om jag gillar liljor eller inte. Jo! Jag gillar liljor. De är stolta. Vackra i linjerna. Generösa.

Ytterligare ett hörn att smyga runt. Spännande!

Vid slutet av den långa gången med rabatter i olika färger kommer säteriets Privata O. Hit men inte längre. Ok, då vänder vi.

Utanför trädgården finns bord, stolar och parasoller där man kan sitta ner och ta en fika. Sällskap med picnickorg däremot, hänvisas till Munkängarna. Invid borden och stolarna finns en liten kryddgård, och ensam som jag var, tillät jag mig att tafsa på alla örter för att känna dofterna.

Solen sjönk alltmer, och eftersom vi tänkt oss komma hem på kvällen - eller natten - så forsatte vi. Vi hade bara ett resmål kvar...

Dag fyra...