Kvavt
Så har förra veckans extrema värme övergått i extrem fuktighet. Är det så här de menar, klimatforskarna, att vårt väder ska bli? Extremt?
I skarven mellan flämtande hetta och ymnigt H2O, lekte åskguden med oss några varv. Det dundrade och small i omgångar, och jag måste erkänna en böjelse jag har (bland andra!!!). Jag är vansinnigt fascinerad av åska!
Eftersom jag är uppvuxen på landet, med allt vad det innebär av gnistor ur eluttag, kraschade TV-apparater och hoppande telefoner, hyser jag nog en vederbörlig respekt för himlafenomenet. Åskan går ofta och mycket i Bohuslän och åskvädren kan hålla på timme ut och timme in, när den knuffar sig och dunsar mellan bergknallarna.
Mor var... vad ska man säga... livrädd för åska. Och det smittade av sig. Mer än en gång var det gåsmarsch ut i bilen (Faradays bur) när det dånade som värst. Den som en gång hört åskmuller mellan Bohuslänska bergknallar vet vad jag menar.
Och jag gillar fortfarande inte att ligga ensam i stugan på landet på natten, när himlen genomkorsas av åskviggar och det brakar så det ljungar i plåttaket. Ihhh!
Hursom, denna skräck har övergått i skräckblandad förtjusning, och eftersom jag är mycket intresserad av vetenskap och fysik, så har jag försökt värja mig genom att ta reda på så mycket om åska som jag bara kan.
Jag har till exempel gått med som medlem i åsksajten blixtar.se där jag följer de olika cellerna via ett antal åsktrackers runt om i landet. Och SMHI:s åskradar är min absoluta favvosajt. Ja, jag är en mupp - jag vet...
I min planering just nu ingår att lära mig att fotografera blixtar. Inte helt lätt har jag förstått. Visserligen ingick blixtfotografering på schemat i fotoskolan, men se - det var något helt annat...
Och nej - jag har inte slutat sörja Hassel...
Jag minns en gång när jag var tvungen att springa och hämta grannen för att det sköt sådana lågor ur jacken i väggarna... Huh! Inte vågade jag sitta ensam och titta på det...
SvaraRaderaHär mullrar det bara mest på avstånd. Och knäpper av bara den i telefonledningen. Så nog märker man att det är mycket på g just nu.
Annat är det i Stockholm. Där kan vi sitta i vår trädgård och studera åskovädren dra fram längs Mälaren, bara ett hundratal meter från oss, men inte en droppe regn når oss!
Fast en o annan blixt har ju förstås slagit ner ganska nära, företrädesvis i någon av alla de gamla, vackra ekar som finns. Och i faxapparaten.
Hur som, stiliga och väderfångande bilder var det hos dig idag. Ser fram mot din blixtfotografering.
Jo, nog smittar åskrädsla. Jag har nog inte riktigt kommit över den än. Åtminstone inte på natten - när resten av familjen sover som grisar fast åskan går.
SvaraRaderaÄven jag har på mammas order fått gå ut i bilen när det åskade. Helst med gummistövlar på för det tyckte hon också var säkert. Men i mig satte det inga skräckspår, jag är bara fascinerad av åskväder.
SvaraRaderaLilla Eken: Ett praktfullt åskväder på lagom säkerhetsavstånd är väl något av det mest vördnadsbjudande man kan få se... Så länge den inte slår ner i några Små Ekar... :-)
SvaraRaderaNinna: Jag FATTAR INTE hur de bara kan sova...
Maj Korner: Lustigt det där med hur idén om gummistövlarna har kunnat få en sådan spridning. Som om blixten skulle bry sig om en centimeter gummi på sin väg... Medan bilen som Faradays bur däremot innebär ett reellt skydd.
En gång för länge sedan såg jag åskan slå ner på landet när huset på landet (den behagade förstöra vår transformator). Efter den betan var jag åskrädd länge och väl. Med tiden gick den över, men för två år sedan gjorde den sig påmind när det kom blixt och knall på samma gång. Varenda ruta i lägenheten skakade rejält. Sedan det återfallet har den inte stört mig.
SvaraRaderaSka bli spännande att se dina blixtbilder i sinom tid.
Staffan H: Vi får väl se om jag lyckas åstadkomma några bilder. Jag går och ruvar på hur jag ska göra.
SvaraRaderaKonstigt att min mamma aldrig tvingade på oss gummistövlar som jag läser att andra har erfarenhet av. Hon brukade nämligen väcka oss när det åskade för att hon själv inte kunde sova. Så skulle vi sitta i hennes skakande knä och det skulle vara ett stearinljus på köksbordet... "Det är inget att vara rädd för!" brukade hon upprepa gång på gång, till två mycket trötta ungar som satt och gäspade och frös och ville tillbaka till sina sängar.
SvaraRaderaMåste försöka komma ihåg att fråga om hon var med om något när hon själv var liten.
Träffade ett par igår som hade en klotblixt inne i köket en gång. Det de mindes mest var hur långsamt den hade rört sig, samt det kusliga, tomteblosslika skenet när den hade "exploderat" med en knall, mitt i rummet, utan att slå ned i någonting.
Vi fick också reda på att vi har en farbror i vår lilla by som samlar på åska. Han reser visst efter åskoväder till och med.
Tänk vad mycket olika saker man kan samla på...
/I.