Prickigt, randigt och vådan av att inte kolla återspolningsveven

Den lilla vägen mellan Ödeshög och Gränna är förtjusande. Om nu vägar kan vara förtjusande. Vacker är den i alla fall. Vättern på ena sidan och den höga branten på den andra.

Rakt igenom Gränna går Brahegatan, som innan Vätterleden byggdes, var riksväg till Stockholm. Den är smal och kantad på båda sidor av gamla trähus. Kommer där en turistbuss - och det gör det - så får man stå still tills den har passerat.

Vi knuffades och skuffades som turister bland turister och försökte hitta ett café som inte hade sin servering mot gatan. Vissa matställen hade till och med trottoarservering med utsikt mot... en turistbuss.

Till slut hittade vi ett trevligt litet fik in på en gård där det även fanns några små butiker. Där var det tyst och lugnt och vi kunde andas ut ett ögonblick och dricka en efterlängtad kopp.

Mitt emot Gränna ligger Visingsö, och det var på ett jobb på den ön som jag gjorde det misstag alla fotografer gör - en gång. Jag glömde sätta film i kameran. Efter den betan lärde jag mig att alltid kika med ett öga på återspolningsveven när jag drog fram.



I Gränna finns också Eckerbergska gården, som jag besökte en gång i början på 80-talet då jag gick min bildutbildning på högskolan i Jönköping. På den tiden stod gården tom och övergiven och jag bara älskade den stämning som fanns där.

De flesta bilder därifrån ligger på dia, vilket åter igen påminner mig om att jag behöver köpa en diabildscanner... Bilden nedan från Eckerbergska, är från en utställning jag hade för några år sedan.



Och ja... Polkagrisar.



Resans andra dag...