onsdagen den 22:e juli 2009

Åsle tå - pittoresk stugby eller grym verklighet?



När man reser 47-an norrut mot Falköping, kommer man till en liten skylt där det står Åsle tå. En tå är inte bara någonting man har längst ut på foten, utan också en, vad ska man kalla det, undantagsgata, ett område där folk som inte själva ägde sin mark kunde få bygga sig en liten stuga. Åsle tå i Västergötland är det tåområde som är bäst bevarat i Sverige. Alla de stugor som ligger här står på sin ursprungliga plats.



I de här stugorna, många till hälften nedgrävda i jorden, bodde fattiga människor som försökte hanka sig fram på olika hantverk. Här bodde Skölta-Kajsa, Halta-Maja, Smålänningen, Tjuva-Moberg, Friskopp, Hommans-Larsa och många fler.



Flera av husen var bebodda så sent som in på 1940-talet. Stugorna är små, dragiga, har lågt i tak och ofta bodde här en mor och en far med kanske upp till sex, sju barn i ett rum.

Ändå ser man hur de har försökt, var och en efter sin förmåga att göra det fint omkring sig.



Vi fick lite ont i våra magar när en kvinna utbrast utanför en av stugorna -Oh guuud, så sött!!! Och - ja visst är det sött. Sött i betydelsen litet, var sak på sin plats, krydd- och grönsaksland, pelargonior i fönstren.

Men både systern och jag har läst etnologi - folklivsforskning - och vet att så särdeles sött var inte det här livet. Det var rent ut sagt - ett sjujävla slit. Slit med maten för dagen, slit med loppor och ohyra, slit med svinen i de utkylda små stiorna, vatten som frös i såarna, eld som slocknade, slit i skogen och i tröskladan, slit med tvätt och byke i den gamla ån. Slit med sjukdomar, fattigdom och skador. -Oh guuud, så sött!!!





Och ändå. Här på tån fick de här mer eller mindre medellösa människorna en social gemenskap, någon att gå till, att få hjälp av om det skulle knipa. Bättre det än att hamna på "sockna".



Familjen i den här stugan hade två rum. Men... De trängde ihop sig i köket, alla sju eller hur många de nu var, och hade grisen i salongen. Det var senare, när barnen var utflugna, som salen inreddes.





Här på Åsle tå finns också ett lantbruksmuseum. När vi gick omkring där och såg på föremålen, insåg vi att vi kanske börjar bli gamla. Vi har sett många av de här föremålen i bruk i vår barndom...





Halta-Maja hade blivit illa stångad av en tjur när hon var en ung kvinna. Det var långt till doktor och skadan läkte fel. Hon kunde aldrig gå igen, utan kröp fram genom tillvaron. Detta får mig att minnas Kryper-Ola, som mormor brukade berätta om. Kryper-Ola hade råkat ut för något liknande och han fick också krypa hela sitt liv.

Det liv som de här människorna levde, gör att jag aldrig kommer att kunna begripa mig på de som idag använder ordet grym i betydelsen häftig eller storslagen. Grym betyder elak eller hårdhänt, och kommer alltid att göra det. Man ska akta sig för betydelseförskjutningar. Endast den som aldrig hört, sett eller råkat ut för något verkligt grymt, kan slarva så med uttrycken...

-Oh guuud, så sött!!!



Tack Åsle-Mularp-Tiarps hembygdsföerning för ett bra jobb och för ett eftertänksamt besök på Åsle tå.

Dag fyra...

5 kommentarer:

  1. Kerstin Öhrnell28 juni 2011 00:38

    En liten rättelse bara. Jag var nyligen på Åsle Tå och det hus som jag såg där det sist hade bott någon var bebott till omkring år 1970. Det var ett av de lite större husen, men någon lyxbostad var det förstås inte fråga om. Det finns också några hus som har varit bebodda fram till 1950-1960-talen.

    Kerstin

    SvaraRadera
  2. Gunilla Arneström23 juli 2011 11:28

    Tack för tipset om Åsele Tå och alla fina bilder/foton! Jag har aldrig hört talas om denna kulturupplevelse.Jag skall verkligen ta mig tid att åka dit.Ryfors och engelska villan har jag varit ett antal gånger,även spännade bygd. Kägelbanan där väl värd att beses.

    SvaraRadera
  3. Kerstin: Tack för det. Det kan vara lätt att slinta på årtalen med så många skyltar och så mycket information.

    Gunilla: Det tycker jag att du ska göra. Där är fint och välhållet med informativa skyltar och ett café vid ingången. Väl värt ett besök!

    SvaraRadera
  4. Jag har varit där vid ett par tillfällen. Så särdeles sött var det inte förr i världen.
    Hade jag vetat hur hårt förändringens vindar skulle blåsa, ja då hade jag haft kameran med på turerna i lantbrevbäringen för trettio år sedan.

    SvaraRadera
  5. Skaffaren: Kameran med nu! Hur ser det ut om trettio år till?

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Och har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.