Skärtorsdag

På folktrons skärtorsdag for alla häxorna till Blåkulla på sina kvastar. Då gällde det att som vanligt folk gömma undan alla kvastar och se till att spjällen var ordentligt stängda, så ingen kärring kunde ta sej ner och stjäla spisrakan. Man tände påskeldar och sköt med gevär upp i luften för att skrämma bort de vilda damerna.

Påskkärringseden lever kvar än idag, men nu är det mest söta småflickor med huckle och tusen påmålade fräknar som går runt och tigger godis. Det här med tiggarvandringar till påsk har också en lång tradition. Förr var det traktens ungdomar som drog runt i gårdarna och tiggde ägg, godsaker och dricka. Tiggarvandringar förekom även till Valborg och Lucia, och här finns en rik vistradition bevarad. Man knackade på hos folk och sjöng. Staffansvisan är ett bra exempel på en sådan visa. Säkert fanns också visor till påsken.

Mitt eget barndomsminne till påsk är att min syster och jag ritade påskbrev tillsammans med mormor. En bild på en trollpacka och en vers som löd "Sopa, raka jag dig sänder, samt ett litet smörjehorn. Tag emot med egna händer, nyttja dem till resedon". Hur den slutade minns jag inte riktigt... Sen vek vi ihop brevet till en trekant och klistrade fast en påskfjäder i ena hörnet. Som adress skrev vi Till trollkärringen Tant Maj-Lis. Vad jag inte minns är om vi någonsin lämnade över breven. Men det gjorde vi nog. Men vi klädde aldrig ut oss och gick aldrig runt och tiggde.

I den kristna traditionen firas skärtorsdagen till minne av Jesu sista måltid med lärjungarna och att han innan måltiden själv tvättade lärjungarnas fötter. Därav namnet skär. Att skära i betydelsen rena.

(De två nedersta bilderna är från mormors gobeläng Påskeld)