Ålkistan

Efter en eftermiddag med arbete hemma på grund av hundvakteri, insåg jag att vi behövde komma ut. Någonstans. Hunden och jag. Klockan var 6 och solen började dala, så utflykten fick inte bli alltför långt bort. Efter en massa vankelmodande fram och tillbaka, bestämde jag mej för en plats som jag varit nyfiken på rätt länge, och som jag antingen bara passerat i hög fart eller på håll: Ålkistan.

Ålkistan är namnet på den smala kanal som är enda förbindelsen mellan Brunnsviken och Stora Värtan norr om Stockholm. En gång i tiden ska här ha funnits en fångstanordning, en ålkista, i bäcken från Brunnsviken.

Kanalen byggdes 1863-1864 och öppnades för trafik 1865. Vattnet i Brunnsviken blev sämre och sämre på grund av alla avlopp som gick rakt ut i sjön på den tiden. För att slippa bygga en sluss i kanalen, sänktes vattennivån i Brunnsviken med ca. 1.25 meter. Det var detta som gjorde att kanalerna vid Haga försvann, som jag beskrivit i ett tidigare inlägg.

Största tillåtna båtbredd i kanalen är 4,0 meter och djupet 1,6 m. Farleden försågs år 2000 med trafikljus, eftersom alltför många trodde att de hade förkörsrätt.

Jag utgick från Värtasidan och gick mot solen, västerut. Vid en brygga i Stora Värtan låg den här skapelsen. En betongbåt. Det är svårt att se på den här bilden hur stor den verkligen är, men jag kan säga att den var enorm. Man kan bara spekulera över vad den kan vara tänkt till.

Från början fanns här bara en helt liten fors mellan Brunnsviken och saltsjön.

När jag fick se den smala gångbron under E18 och Roslagsbanan, så trodde jag först att vår promenad var slut och att vi skulle bli tvungna att vända. Hur skulle jag få den gamla hunden uppför trappan och över gången? Jag kollade noggrant att det inte fanns någonstans där han skulle kunna ramla ner eller fastna, sen tog jag gud i håg, kopplet i ena näven, kameran på armen, mumlade några uppmuntrande ord och gick.

Inga problem! Vovvingen som har svårt för att gå upp för farstutrappan hemma, rantade upp med god fart. Jöss! Bilden ovan sköt jag från höften, därför är den både oskarp och dåligt exponerad - men den här bedriften var jag bara tvungen att dokumentera.

Gångbron både skakade och skramlade, och jag som lider av höjdskräck, fasa för djupa vatten och drömmer mardrömmar om att gå över hängbroar som lossnar, bet ihop och försökte både styra hund, mej själv, fotografera och väja för joggare - som inte precis fick bron att skaka och skramla mindre. Jag drog en lättnadens suck när vi var över...

En blick bakåt, mot Värtan.

Och framåt, mot Brunnsviken.

En ovanligt välgjord grafitti på Roslagsbanans södra fundament.

Arbeten med kabel- och rörnedläggning pågick i Brunnsviken och en pråm blockerade kanalen. Båttrafiken har uppenbarligen inte kommit i gång än. Men på den lilla båtuppläggningsplatsen på Värtasidan pågick båtrustning för fullt i kvällssolen.

Ett antal tåg passerade över bron då vi gick under den. Jag är glad att hunden är så gott som döv, annars hade han krupit ur skinnet och plumsat i vattnet. Dåne liksom åskan, bröder!

Den smala gångbron fortsatte ut på andra sidan, mot väster och solen, och där fann jag det allra som som sötaste... Ja, det får ni se imorgon.

Fakta från Wikipedia.