måndag 13 april 2009

Den vackraste platsen som finns...

Ovanför vår Bohuslänska gård ligger ett berg. Ett typiskt nordbohuslänskt berg, som likt ett plommonstop reser sej direkt ur den gamla havsbottnen. Jag vet inte hur högt det kan vara - kanske 60 eller 80 meter - eller något sådant. Alldeles intill ligger Vinterberget, som är mycket populärt bland klättrare, och det är 140 meter över havet. Rakt opp.

Vårt berg heter ingenting. Utom Berget. Vi ägde det en gång i tiden. Nu äger det sej själv.

Vi beslöt att begå det på påskaftonens kväll. Och det är inte lätt. Det är en hel del klättring i ris och moras i det som på bohuslänska kallas för ramleklôva. Klyftan som gett gården dess namn. En del av berget såg ut att vilja fortsätta ner i dalen. Igen och igen.





Svettiga och med barr i stövlarna kom vi upp på högplatån. Där uppe vilar två majestätiska bronsåldersgravar, vars inboingar vakar över vår gård och vår dal.

Vår dal är Åbyfjordens fortsättning åt norost och på stenåldern slickade havet foten av vårt berg med en vattenyta kanske 60 meter högre än idag. Jag älskar den här platsen. Här vilar mitt vilda hjärta. Här får min själ luft.




När dimman ligger i dalen kan man, om man har sin fantasi i behåll, se skeppen klyva vattenytan på sin väg ut i Skagerack.



Vi gick bakvägen tillbaka. Att gå framlänges i bergsbranten bland alla klippblock kändes inte riktigt säkert. Där hade avverkats. Där som var högrest gammelskog fattades nu alla landmärken. Älgarnas trädgård med piriga granplantor som tappat både hemortskänsla och livskraft. Vi fick gå efter solen, att hitta stig gick inte.



Innan skogen till höger växte upp, skimrade havet här uppifrån. En lysande glimt av salt.

Nästa gång går vi upp på den andra bergsklippan. Den som reser sej lodrätt upp från vår hästhage. För att titta på havet. Det är bättre än Louvren.

6 kommentarer:

  1. Jo, här bor våra minnen.
    Här är den plats där vi landsteg samtidigt som de första människorna landsteg på månen.
    Som boplats föredrar jag nog Bohuslän...

    SvaraRadera
  2. Oh du milde så vackert!!!

    Nu måste jag gå tillbaka och titta igen.

    SvaraRadera
  3. Ninna: Ja... Vad ska jag svara? Du får bo där hela tiden... Ärtgrön, som Christina sa...

    Christina: På kornet! Oh du milde!

    SvaraRadera
  4. De där höga, mjukt rundade bergen känns igen. Den bohuslänska naturen är vacker!

    SvaraRadera
  5. Å andra sidan blir vintern mycket lång och mycket mörk när lillhuset står tomt...

    SvaraRadera
  6. Staffan H: Jo. Jag har inte sett något liknande någon annanstans!

    Ninna: Tyvärr är det väl så det är med sommarhus. Och hur mycket jag än vill, så är det inte så mycket jag kan göra åt det. Just nu...

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.