lördag 4 april 2009

Jag hör inte...



Att vara musiker och kompositör och känna att hörseln börjar svika måste vara fruktansvärt.

Redan 1798, vid 28 års ålder, började Ludvig van Beethoven förstå att allt inte var som det skulle med hans öron. Hans hörsel blev sämre och sämre och till slut blev han helt döv. Detta gjorde honom bottenlöst förtvivlad och han funderade på att ta sitt liv.

Men det var något fick honom att leva vidare och något som fick honom att fortsätta att komponera trots allt. Efter 1818 kunde han inte uppfatta ett enda ljud utifrån, men han hörde ändå på något sätt musiken inne i sitt huvud. Han skrev bland annat hela sin nionde symfoni utan att någonsin kunna höra vad han gjorde. Starkt, makalöst och troligtvis alldeles livsnödvändigt för hans del. Att kunna komponera. Musik.



Uppdatering: Jag måste bara få berätta om min envetna jakt efter den pianosonat som jag har lagt in här.

En gång för många år sedan gjorde P ett radioprogram där han spelade en sats ur en av Beetovens pianosonater. Den var så outsägligt vacker. Men vilken sonat var det?

Beethoven skrev 32 sonater, med tre satser i varje. (De fem sista sonaterna fullkomligt döv!) Allt som allt skulle det innebära över 90 sonatsatser att lyssna igenom för att hitta rätt. Hur? Jag äger långt ifrån alla sonaterna på skiva, vare sej på cd eller vinyl...

Jag började med YouTube. Krångligt. Tidsödande. Hur? Amazon! Kanske Amazon kunde ha något! De brukar ju lägga upp smakprov på sina skivor. Hopp dit och sök! Och si, där fanns en komplett inspelning av Beethovens pianosonater.
Med Friedrich Gulda vid flygeln.

Toppen. "Listen to samples" Tjohej... 100 spår med enbart tempobeteckningar. Bara att sätta igång! Ganska snart förstod jag att det måste vara antingen en andante- eller en adagiosats, och kunde raskt hoppa över alla allegron och menuetter. Inte desto mindre...

Jag hittade den som spår nr 80. Ok, ganska sen med andra ord, men inte bland de senaste. Vilken sonat?

Tack och lov fanns en baksidesbild av cd-n på sajten, så jag fick börja räkna. Där stod inga siffror! 32 sonater med två eller tre satser i varje. Jag kom fram till att det måste vara nr 25, 26 eller 27. 26 var det inte, den känner jag igen; Les Adieu. Det var nr 25, op 79. Andantesatsen.

Se - där var den. 26 års grunnande är över. Värt två och en halv timmas detektivarbete? Definitivt! Jaja, jag vet. Jag är knäpp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.