Svåra beslut...



Den älskade hunden har blivit svårt sjuk och ligger på djursjukhuset med dropp. Troligtvis måste vi fatta ett mycket svårt beslut innan den här dagen är över.

Varför ska man behöva sätta sej till doms över liv och död? Vad är ett värdigt hundliv? Var går gränsen för ens egen egoism? Att till varje pris få ha kvar en fyrbent livskamrat, när han hellre vill springa fri med Sirius och rulla sej bland stjärnorna?

Varför? Och hur?

Kommentarer

  1. Mina ögon blir alldeles fuktiga när jag läser ditt inlägg.
    Det här är ju det allra värsta med att ha hund, att man är tvungen att skiljas från den så småningom.

    Att vara tvungen att stå inför beslutet att låta en älskad kamrat somna in eller ej, det är så plågsamt.
    Ändå tycker jag att det är den sista tjänsten man kan göra sin hund, en slags kärlekshandling...om det är dags.

    Jag hoppas att ni kommer fram till ett beslut som känns rätt för er.
    Jag känner så med er.

    En stor och varm kram.

    SvaraRadera
  2. Dagar då beslut som detta måste fattas är sorgliga och jobbiga dagar. Många frågor ställer man sig, men jag är övertygad om att ni fattar rätt beslut. Tänker på dig idag. Kram!

    SvaraRadera
  3. Så jobbigt för er...förstår att det är tungt och vad man än väljer så blir det besvärligt.

    SvaraRadera
  4. Oj då! Svårt. Tungt. Jag har inte levt nära en hund på väldigt många år. Men vi hade hund i min "gamla familj" och fortfarande kan jag drömma om hunden trots att hon gav sig iväg till de sälla jaktmarkerna för så länge sen som i början av 70-talet! Människa och hund - så tätt förbundna. Så mycket närhet, värme, kärlek - och sorg. Känner med dig. Skickar en kram.

    SvaraRadera
  5. Christina, Staffan, Hasse och Gabrielle: Tack snälla för era värmande och tröstande ord och tack ni som ringt och skickat sms.

    Hassel lever fortfarande och har fått komma hem, men han har ont i sina leder och kommer aldrig mer att kunna äta den smärtstillande medicin som gjorde honom så sjuk. Han fick smärtsillande injektioner på sjukhuset, men det var starka grejor och det kan han inte gå på för jämnan. Nu börjar de gå ur hans kropp, och han har svårt att gå och hålla styrsel på sina ben. För övrigt är han frisk. Och det är det som gör det så svårt. Så svårt.

    Än en gång tack för ert stöd, snälla!

    SvaraRadera
  6. Känner verkligen, med dig!
    För ca fyra år sedan fanns det tre vovvar i vår flock. Vår älskade lilla vilda Tilda drabbades då vid 5 års ålder av lymfcancer, tack vare kortison mm fick vi några fina veckor tillsammans efter sjukdoms beskedet. Därefter var vi tvugna att fatta det svåra beslutet, fy va gräsligt. Ett fint avslut blev det, men ont gör det fortfarande. Knappa två år gick och ålderdamen Lita 12 år blev allt mer drabbad av ålderskrämpor. En dag i juli några dagar före min 50årsdag 2006 kändes det inte försvarbart längre. Allt det där du skriver om ens egna egoism osv..... Ännu ett svårt avsked.
    Idag finns bara lilla Frida(Litas dotter) kvar hos oss, lilla och lilla!!... i september blir hon 10 år. Glad och pigg fortfarande, hennes bästa polare är katten Pusan.
    Kram / billan

    SvaraRadera
  7. Billan: Det är märkligt att man inte tänker på den här stunden då men sitter med en nyinförskaffad liten valp i famnen. Och tur är väl det, förresten. Annars skulle väl aldrig några vettigt funtade människor våga eller orka skaffa djur.

    Hoppas du får, om inte många kanske, så i alla fall ett antal fina och goda år med din lilla Fridavoffs! Tack Billan!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.

Populära inlägg