lördag 6 juni 2009

Där barn jag lekt...



Jag är uppvuxen på en lantbruksskola. Nu vet ni det.

Så här efteråt är jag beredd att säga att bättre uppväxtmiljö för ett barn kan inte finnas. Djur och natur i härlig förening och fullt med folk som kunde hålla koll på den lilla vildungen som inte stannade kvar där man satte henne.

Bilden ovan är en ritning av gamla huvudbyggnaden till Dingle lantmannaskola. Den revs i slutet på 60-talet, strax innan vi flyttade från skolan för att bo på egen gård. Ett otroligt hus. Stort och spännande och alldeles, alldeles underbart. Vi grät när det revs.



Huvudbyggnaden hade två flyglar som fortfarande står kvar. Gymnastiken och Lanthushållet. Lanthushållskolan där jag har gått. Tro det!




En bäck slingrar längs skolans gräns mot öster, och i den har jag lekt. Den gamla stenbron var perfekt att krypa igenom. Vattnet var grunt och bäcken precis lagom stor för att akta sej för vatten i.



Dingle källa. Den finns kvar. Om den sades det mycket. Att den var bottenlös och att om den sinade så skulle Dingle gå under. Den har inte sinat. Och Dingle finns kvar...



Så här ser det ut. Nu. Huset där vi växte upp Systern och jag. Men det har blivit opersonligt. Liksom avklätt. De fina frontespiserna har tagits bort. Och vindskuporna. Ja har gamla diabilder, men ingen diascanner - så någon annan gång kanske.

Det hade gröna dörrar och gröna fönsterluckor och var vackert. Ett hus med själ. Nu är det bara ett logement.




Jag drömmer om det på nätterna. Huset.

11 kommentarer:

  1. Vilken härlig miljö för ett barn att växa upp i!
    Så roligt det har varit att få följa med på en utflykt till Bohuslän som jag vet så lite om. Tack!
    Margaretha

    SvaraRadera
  2. em: Det var roligt att du ville följa med! Med största sannolikhet kommer det mera Bohuslän längre fram i sommar!

    SvaraRadera
  3. Så fint! Jag förstår att du drömmer om huset - jag brukar drömma om vårt hus i Kårsta. Inte om någon av våra andra bostäder, konstigt nog. Bara Kårsta.

    SvaraRadera
  4. ab: Om huset i Kårsta var ditt barndomshem eller om det var ett av de hus du bodde i under en tid när du var liten, så blev det kanske en del av livsformen - den form som stöpte den människa som skulle bli du. Och därför har det stor plats i ditt undermedvetna... Kanske kan det vara så...

    Låter luddigt, men jag kan inte formulera mej bättre än så just nu...

    SvaraRadera
  5. Nej, inte alls - ett eget hus var en dröm och jag köpte tomten med ett litet hus på som vuxen efter att ha sparat flera år, flyttade det till en grund där det stora stått en gång och byggde ut det. Barnen och jag (i början också en partner) bodde där under några år. Men innan dess hade vi viktiga år i en lägenhet inne i stan, och mina olika banrdomshem drömmer jag aldrig om (såvitt jag vet). Inte förrän jag läste din blogg slog det mig!

    SvaraRadera
  6. ab: Stor eller liten, huset var viktigt för dej i vilket fall som helst. Någon har någon gång sagt mej att om man drömmer om ett hus, så drömmer man egentligen om sej själv... Tro det...

    SvaraRadera
  7. Vilket vackert hus du bodde i som barn och vilken härlig miljö. Av ritningen att döma var det ett nidingsdåd att riva huset.

    Jag har åtskilliga gånger drömt om den lägenhet i vilken jag tillbringade mina första år, men nu var det länge sedan. Av någon underlig anledning hade min morfars hus en förmåga att dyka upp i drömmarna ibland.

    Ibland tror jag att vårt undermedvetna har svårt att lämna vissa platser.

    SvaraRadera
  8. Staffan H: Det stora huset dömdes ut ur brandsäkerhetssynpunkt. Eleverna bodde högst uppe under taket, och jag kan med en viss förfäran tänka på vad som skulle hända om det hade börjat brinna. Men jag tycker att de borde kunnat bygga nya elevbostäder enbart, och behållit den gamla byggnaden som expedition, lärosalar och matsal. Men man tänkte inte så på den tiden. Nu finns där en typisk 70-tals tegelkluns. Tja.

    SvaraRadera
  9. Drömmer också om det. Huset. Som var byggt under kriget, och där man vid renoveringen hittade tidningsurklipp och kommentarer om kriget i väggarna. Huset om vilket det sades att man såg samhället genom väggarna tills tapeterna kom upp. Och visst var det kallt om vintrarna. Isoleringen i köksgolvet var obefintlig.Ändå har det blivit Huset, med stort H.

    SvaraRadera
  10. Och den stackars killen som skulle isolera golvet underifrån. Han låg på rygg i krypgrunden och umgicks med glasullen. Och kom ut panikslagen.

    SvaraRadera
  11. Skogsfrun på Dal2 oktober 2011 14:20

    Hittade hit på sökning efter Carsten Hvistendahl. Märkligt, jag har gått på Dingle lanthushållsskola 1955, var dina föräldrar möjligen lärare på skolan? Träffade min blivande man i Rabbalshede. Han i sin tur stod då modell för Carsten H. och senare när vi gift oss och bodde i Göteborg var vi båda modeller i olika tavlor. En fick min man och en där jag sitter på en klippa i Bohuslän ska finnas i en entré på Avenyn, det skulle vara roligt att se den. Kanske är det en mosaik, det lär finnas en sådan i ett privathus i Göteborg. Har du någon aning är jag tacksam om du hör av dig, annars också;-)

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.