Heestrand i skymning och regn

I Heestrand hade vi vänner som bodde på somrarna. Därför åkte vi ofta dit när jag var barn och tonåring. Ingen i familjen var ju mycket för att bada, så därför var det snäck- och drivvedsletning på stranden och upptäcktsfärder i bergen som gällde. Jag var som Ronja Rövardotter, jag aktade mej för de branta klipporna genom att klänga i dem.

Heestrand uttalas He - e - strand, precis som den lilla orten Skee lite längre norrut uttalas Ske-e.

Himlen blev tyngre och svartare. Svågern pekade ut mot vattnet och utropade: -Har ni sett vilket fiskstim! -Hä! sa Systern. -De ä regn!

Vid kajkanten satt ett par Göteborgare och kastade spö och talade högljutt i mobiltelefon. En farbror på kvällspromenad växlade ett par ord och mörkret och regnet började falla. Dags att ge sig hemåt...

Precis innan regnet tog över helt, färgades min älskade västra horisont - den som försvinner i havet - eldröd av den sjunkande solen.



Här är graniten bruten och stenar som aldrig kom att skeppas iväg, ligger kvar i högar på kajen. Tyskestenarna...

I rad och pärlband ligger de små fiskar- och stenhuggarsamhällena utefter kusten: Bovall, Gerlesborg, Heestrand, Tegelstrand, Slottet, Hamburgsund, Fjällbacka och vidare norrut. Detta är min kust.

Och ändå kan jag knappt kalla mej Bohusläning. Jag är inte född här och mina föräldrar är inte heller födda här.

Besökare i eget land.