Resan till Hamburgön

När dagen började gå mot kväll fick vi för oss att åka till havet. Vi ville se solnedgång. -Hm, sa Systern när vi åkte in under ett kompakt molntak. -Det blir nog ingen solnedgång...

Vi åkte mot Hamburgön. Hamburgsund med sin ö ligger nästan rakt västerut från vår gård och det var hit vi brukade åka när det skulle badas. Vi hade båten här också. En plastbohuseka med fyrahästars aktersparkare baktill. Det finns inte en ö eller kobbe i skärgården utanför Hamburgsund som vi inte utforskat. Båten har vi inte kvar. Doktor F köpte den. Men det är en annan historia.

Vi tog färjan ut mot ön till vår vanliga badplats. Dit brukade vi åka när vi ville ha hav, men inte orkade eller hade lust att ta båten.

Försedda med matsäck i violetta hinken, filtar, böcker, kikare och - nåja - badkläder, kunde vi åka ut och stanna en hel dag om vädret var fint. Sedan gicks det på upptäcktsfärd, åts matsäck, lästes och plaskades i strandkanten. Vi var inte särskilt badintresserade, någon av oss. Ingen tyckte om att sola heller, så vi hade bara trevligt i vårt lilla läiga strandhörn och andades saltluft.



När vi nu kom hit igen, i skymningen, var allt sej likt. Här blommade strandkål och trift, olvon och fetknopp, rönn och styvmorsviol. Och doften var sej lik: hav, sand, tång.

Vi hade inte särskilt lång tid på oss. Sista färjan skulle gå tillbaka 22.00, så jag började samla på mej snäckor för att göra ett vindspel när jag kom hem.

Även här har det brutits sten. Det bohuslänska landskapet bär för alltid spår av stenhuggartiden. Överallt.



Hur ska man kunna återge, eller ens föreställa sej, färgerna och mjukheten hos dessa klippor? Har man en gång förälskat sej i den här naturen så lovar jag att det aldrig går ur. Man vill tillbaka och tillbaka och tillbaka... Hela tiden.

Vi hörde en gök. Först i sydväst. En döderbästergök, som blev en östergök som blev en norrgök. Och sen såg vi den. Den golflög. Det har jag aldrig sett förut.

Efter gökupplevelsen fick vi vända. Färjan väntade inte...