Tempus fugit?

Ett begrepp som sysselsatt mina tankar ett tag är den svårfångade tiden. Vi kom att tala om den på lunchen idag, Musikervännen och jag. Om hur vi uppfattade tid och om det var så att tid egentligen, rent objektivt sett, överhuvudtaget finns.

Musikervännen hävdade att hans uppfattning om tid i stort sett ända fram till nu bestått av en rak axel. Från dåtid via nutid till framtid, men att den kanske, kanske kommit att förändras.

Min egen syn på tiden är en evig spiral. Som om man lirkade ur spiralen ur ett kollegieblock, böjde den lite hit och dit och tryckte till den här och där.

Ibland går tidens vindlingar långt ifrån varandra och ibland tätt, så tätt att man tycker sig förnimma gårdagens - eller morgondagens andetag. Är det när tidens spiraler stöter ihop som man tycker sig uppleva en deja vu?

Är det så med tiden, att den är helt och hållet subjektiv? Varje människa har sin egen tid och den går olika fort vid olika tillfällen? Det som är framtid för en människa kan vara förfluten tid för en annan. Att tiden kan vara ett enda stort NU beroende på vem du frågar.

Det enda som i egentlig mening kan sägas indikera tid måste väl vara termodynamikens andra sats, den som talar om entropin, stökighetsprincipen. Att allting tenderar falla sönder. Bli stökigare. Tappar du en vas i golvet går den sönder. Att krosset av någon anledning skulle ordna ihop sig till en vas igen är tämligen orimligt. Alltså finns ett tidsspann mellan helt och trasigt. Mellan ordnat och oordnat. Mellan slät, ung hud och gammal, rynkig... Där. Finns. Tid.

Eller är tiden egentligen bara ett mänskligt påfund för att kunna ordna in saker och händelser i ett begripligt mönster?

Inte ens en klocka går att lita på. Skicka ut den med en rymdraket i ett oändligt, krökt universum i ljusets hastighet, och den visar något helt annat än sin tvilling som blev kvar på jorden, när den återvänder. Och ju högre gravitationen är, desto långsammare går klockan. Både rummet och tiden kröker av, böjer sig, i närheten av tunga himlakroppar. Och det är just detta som är gravitation. Att rumtiden kröker sig.

Och ändå säger vi att tiden går så fort. Fortare ju äldre vi blir. Dagarna rusar iväg. Veckorna. Sommaren. Plötsligt är det augusti. För det lilla barnet är sommarlovet oändligt. För mig - en fläkt av en fjärils vinge.

Hur jag än vrider och vänder på begreppet, kommer jag inte fram till något annat än att hur exakta kronometrar och atomur mänskligheten än skapar, kommer tiden aldrig att vara annat än relativ. Den löper i böjar och krumbukter. Flyger högt mot universum med tornseglarna och släpar sig i grådammet och ledan en novemberdag. Om den alls finns.