Tempus fugit?


Ett begrepp som sysselsatt mina tankar ett tag är den svårfångade tiden. Vi kom att tala om den på lunchen idag, Musikervännen och jag. Om hur vi uppfattade tid och om det var så att tid egentligen, rent objektivt sett, överhuvudtaget finns.

Musikervännen hävdade att hans uppfattning om tid i stort sett ända fram till nu bestått av en rak axel. Från dåtid via nutid till framtid, men att den kanske, kanske kommit att förändras.

Min egen syn på tiden är en evig spiral. Som om man lirkade ur spiralen ur ett kollegieblock, böjde den lite hit och dit och tryckte till den här och där.

Ibland går tidens vindlingar långt ifrån varandra och ibland tätt, så tätt att man tycker sig förnimma gårdagens - eller morgondagens andetag. Är det när tidens spiraler stöter ihop som man tycker sig uppleva en deja vu?

Är det så med tiden, att den är helt och hållet subjektiv? Varje människa har sin egen tid och den går olika fort vid olika tillfällen? Det som är framtid för en människa kan vara förfluten tid för en annan. Att tiden kan vara ett enda stort NU beroende på vem du frågar.

Det enda som i egentlig mening kan sägas indikera tid måste väl vara termodynamikens andra sats, den som talar om entropin, stökighetsprincipen. Att allting tenderar falla sönder. Bli stökigare. Tappar du en vas i golvet går den sönder. Att krosset av någon anledning skulle ordna ihop sig till en vas igen är tämligen orimligt. Alltså finns ett tidsspann mellan helt och trasigt. Mellan ordnat och oordnat. Mellan slät, ung hud och gammal, rynkig... Där. Finns. Tid.

Eller är tiden egentligen bara ett mänskligt påfund för att kunna ordna in saker och händelser i ett begripligt mönster?

Inte ens en klocka går att lita på. Skicka ut den med en rymdraket i ett oändligt, krökt universum i ljusets hastighet, och den visar något helt annat än sin tvilling som blev kvar på jorden, när den återvänder. Och ju högre gravitationen är, desto långsammare går klockan. Både rummet och tiden kröker av, böjer sig, i närheten av tunga himlakroppar. Och det är just detta som är gravitation. Att rumtiden kröker sig.

Och ändå säger vi att tiden går så fort. Fortare ju äldre vi blir. Dagarna rusar iväg. Veckorna. Sommaren. Plötsligt är det augusti. För det lilla barnet är sommarlovet oändligt. För mig - en fläkt av en fjärils vinge.

Hur jag än vrider och vänder på begreppet, kommer jag inte fram till något annat än att hur exakta kronometrar och atomur mänskligheten än skapar, kommer tiden aldrig att vara annat än relativ. Den löper i böjar och krumbukter. Flyger högt mot universum med tornseglarna och släpar sig i grådammet och ledan en novemberdag. Om den alls finns.

Kommentarer

  1. Tack för en bra och berörande text om tiden.
    Häromdan pratade jag med en barndomskompis, en av mina bästa vänner. Vi träffas inte så ofta numera eftersom vi bor långt från varandra. Hon har tre barnbarn och ett fjärde väntas. Jag har ett - en liten kille som är 11 mån. Hon berättade om sitt liv, sina barn och barnbarn, och jag om mitt. Jag minns att jag sa med förundran "tänk att vi är här nu i våra liv!" Och visst är det konstigt. Vi har lekt ihop, smygrökt ihop, pratat om killar ihop och nu är vi farmor/mormor resp farmor.

    Jag funderar också mycket på tiden och tidens gång. Själv ser jag nog tiden - hela historien och min del i den - som en väg i ett landskap. Jag kan vända mig om och titta bakåt och jag kan försöka spana framåt. Fast vägen är nog inte rak utan går i böjar och upp och ner för kullar. Och det hela kompliceras ju av att det finns ett landskap omkring.

    Ibland kan jag känna mig lite sorgsen när jag tänker på tiden - längtar tillbaka till då jag själv hade två små pojkar, och kan också tycka det är trist att det rimligt att döma är kortare tid kvar nu för mig själv... Det är förstås inte "farligt" att vara lite ledsen ibland, men om jag inte vill vara det så tänker jag på en dikt av Kalidasa som heter "Hälsning till Morgonrodnaden". Känner du till den? ”Tag vara på den dag som randas, ty den är Liv, ja livets eget liv…” Det är ju ändå nån sorts tröst att tänka på nuet och veta och känna att det är nu jag lever och kunna glädjas åt det. Det där har faktiskt funkat även den mest trista gråslaskiga mörka vinterdag i Stockholm.

    Nu skriver du egentligen mer övergripande om tiden medan jag tog det med utgångspunkt från mitt eget liv. Men det var dessa tankar som kom när jag läste din text. Tack igen för den.

    SvaraRadera
  2. Han visste vad han talade om, den gode Vergilius!
    Själv lutar jag nog åt att tiden inte finns - ett människopåfund, som så mycket annat.
    Den sortens samtal som får en att glömma tiden - och man blir sittande vid köksbordet halva natten och försöker förstå det som inte går att förstå.
    Margaretha

    SvaraRadera
  3. Gabrielle: Det var faktisk min förhoppning när jag gjorde det här inlägget, att mina läsare skulle berätta om sina egna tankar om tid. Hur ni ser på den. Och jag gladde mig mycket åt din liknelse om ett landskap med en slingrande väg.

    Nej, jag känner inte till "Hälsning till Morgonrodnaden". Hur många gånger har jag inte önskat att jag bättre kunde ta vara på nuet. Och i denna min oförmåga nästan drabbas av panik när det inte fungerar... Oh Gud, jag måste ta vara på NUET!!! tänker jag hysteriskt - trött, utsketen och slashasig...

    Den var fin, din berättelse om din barndomskamrat. Hur ni levt sida vid sida, skiljts, mötts igen och nu ser tillbaka - och framåt. Tack!

    em: "Sed fugit interea, fugit irreparabile tempus". Och vad var det Hasse Alfredson skrev? Tiden är ingenting...

    Men allting - det är den där stunden du beskriver, Margaretha, vid köksbordet, på natten i goda, kloka vänners lag...

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.

Populära inlägg