Ryfors - pigvinden
Det kommer alltid en sista dag på semestern. Den dagen som det ska packas, stängas och resas hem. Den dagen man kanske frågar sig -Vad är hemma? Är det där jag bor och jobbar till vardags eller är det den plats där jag vuxit upp och där min familj finns?
Hursom. Dagen kom och bjöd heller inte på särdeles trevligt väder. Duggregn. Rester av nattens blåst. Kura ihop i bilen, bara åka och se Bohuslän försvinna.
Vi gjorde en liten omväg. Jag ville visa Husse Ryfors. Engelska villan där syster Ninna och jag haft det så bra ett par veckor tidigare. Vi drack Afternoon Tea och blev mycket väl emottagna den här gången också. Och fick se pigvinden.
Högst uppe under taket bodde de, pigorna. De som arbetade på Ryfors i det hus som skulle ha blivit gästhus till ett slott som aldrig byggdes. Här uppe är det som om tiden stått stilla. Inga möbler finns kvar utom några sängar och några bord.
Men här finns röster, ekon av skyndande steg, skratt och tunga suckar när klockan ringer för femtitolvte gången från köket just som man trodde att nu kan jag nog få klä av mig och krypa till kojs.
Ett slitigt jobb hade de nog, kökspigorna, husjungfrurna och uppasserskorna på Ryfors. Men när man tittar efter så är rummen vackra. De hade elektrisk ström, värmeelement och kakelugnar att värma sig vid när nordan svepte runt knuten. Och de hade rinnande vatten. Kanske hade de det bättre än många andra i samma situation vid den tiden. Hoppas att husfolket var snälla mot dem.
Varje siffra motsvarade ett annat rum någonstans i huset. Trillade tvåan ner så visste jungfrun vem som ville något. En liknande mojäng fanns i huset där jag växte upp. Och en jungfrukammare. Min syster och jag kunde fortfarande ringa på knapparna runt om i huset och se nummerplåtarna falla ner i den lilla lådan i storköket.
En vask i hallen. Varmt och kallt vatten. Inget spring i trapporna med ämbar och kannor. En dröm för en piga på 1800-talet.
Och varje vår och höst, i och ur med innanfönstren. Täta med fönstervadd runt om mot draget. Sätta iskalla fötterna mot murstocken och pusta i fem minuter innan klockan pinglar nästa gång.
Trappan ner till köket är igensatt. Kvar finns den branta, branta trappan i andra änden av huset. Och om det börjar brinna? En liten lucka i varje gavel. Ett rep att fira sig ut med. Från tredje våningen. Men det fanns i alla fall. De blev inte instängda. Pigorna.
Ett värmeelement! Ett av de första i landet. Och hur ska ett värmeelement för varmvatten se ut? Som en kamin förstås. Det är vackert. Ta ner det, Sebastian!
Ta det försiktigt! Snubbla inte på dina långa kjolar när du springer ner för att ta hand om den kinkige jägmästaren i bottenvåningen. Han som alltid vill ha sin pipa och kvällskonjak framför brasan vid 22.15.
Du är suverän på att levandegöra det du ser och fotograferar. Du har min beundran!
SvaraRaderaMaj Korner: Tack! Jag vet inte hur det kommer sig, men jag ser och hör allt det där jag berättar om. Det sitter i väggarna, viskar i ljuset och jag kan inte låta bli att låta det komma fram...
SvaraRaderaJeg følte det som om jeg var med i en roman. At disse menneskene har levd og strevd med sitt, akkurat som oss.
SvaraRaderaTusen takk for en fin tidsreise - jeg har vært der, men er glad jeg slapp å leve der på 1800-tallet. ;-)
Anita: När jag gick där i den där miljön uppe på vinden var det inte svårt att leva sig in i hur det kunde ha varit. Fast piga på svenska betyder ju inte bara flicka som på norska. En piga var en tjänare, en uppasserska. Det fanns kökspigor, lagårds(fjös)pigor, tvätt(byk)pigor, grispigor, hönspigor. Överallt fanns de, de här kvinnorna eller ofta unga flickorna som stretade och slet. Jag vet inte vad det yrket heter på norska.
SvaraRaderaHemma är väl där man för tillfället trivs och är hemma. Med stigande ålder och erfarenhet får man nog finna sig i att det finns många hemma att och man understundom längtar till det hem där man inte befinner sig - och hem dit man inte längre har tillträde.
SvaraRaderaÄven om det är intressant så är det är lite vemodigt att gå runt i dåtiden och lyssna.
I ett hus där jag en gång i tiden var mycket hemma fanns värmeelement bara i vindsvåningen där tjänstefolket en gång bodde. Det ansågs nämligen inte vara hälsosamt! Så pigorna fick i alla fall slita med brasor och kakelugnar - även om de slapp det uppe hos sig.
Margaretha
som med intresse följt dig i det för henne okända landskapet Bohuslän.
"Pige" eller "tjenestejente" eventuelt "budeie", som min mormor begynte karrieren sin som. Vi har hatt det samme tjenerskapet her i Norge. Men selv min tipptippoldefar - som var selveiende bonde, hadde tjenestejente. Hun var ung og fristet nok samme tilværelse som Lina i "Emil"-bøkene - på slagbenken i kjøkkenet om natta.
SvaraRaderaJag har också upplevt övergivna hus där suckarna och vemodet suttit i väggarna. Nej, inte spökat, men det har på något vis vilat en sorglig, rent av olustig känsla kring vissa ställen, även mitt på dagen i klart solljus. Den känslan fick jag inte på Ryfors, även om jag i och för sig aldrig besökte pigvinden... Men jag tror nog den skulle känts i hela huset.
SvaraRaderaem: Antagligen har du alldeles rätt! Det är bara det att jag börjar fundera om jag egentligen bor på fel plats när det varje gång jag reser ifrån Bohuslän känns som att slita hjärtat ur kroppen...
SvaraRaderaDet där lät intressant! Att det ansågs ohälsosamt med värmeelement, men att det i så fall var helt ok att utsätta tjänstefolket för det. Undras vad det var med elementen som de trodde var farligt?
Anita: Budeie har jag hört. Vet inte var dock. Många ord i bohuslänskan är samma som på norska och jag har haft många norska vänner och arbetskamrater, så någonstans har det väl passerat förbi. Det stämmer nog att den vanligaste sovplatsen för ena pigo var i utdragssoffan i köket.
Ninna: Nej, den känslan fanns inte på Ryfors. Låt oss hoppas att det var en plats där tjänstefolket hade det bra. Men visst finns det hus som man får kisserysningar av... Och du... den trappen hade du fått ägna hela eftermiddagen och halva kvällen åt. Den var hemsk!