Lyftkran
Jag har arbetat. Lyft tunga saker i hela mitt liv. Yrkesstolthet har jag känt.
Med precision har jag lyft min last från båt till järnväg. Från järnväg till båt. Dag ut och dag in. År ut och år in.
Men tiden sprang ifrån mig. Båtarna försvann. Människorna försvann. Lasten som jag skylle ha lyft körs numer på asfalt.
Kvar står jag. Som ett beläte. Bortglömd med rosten kliande i plåthud och svetsar.
Mina hjul har slutat snurra och min motor har lagt av. Jag får nog aldrig...
Men vid min sida brusar havet, saltvindarna blåser. Och om jag fick lite ny olja, lite luft i mina däck - så kanske - om någon ville. Jag kan!
Munkedals hamn
Jag är Neal
Trist att se sådana saker stå och rosta sönder. De är gjorde för att vara sysselsatta med arbete och som monument över svunna tider är de inte så roliga.
SvaraRaderaStaffan H: Om inte en Staffan eller en Mira kommer smygande med sin kamera...
SvaraRaderaMen det känns som slöseri, det gör det.
(Orlodoffa doschkoff
SvaraRaderaorlodoffa doschkoff;)
det är maskinen -
jag.
Stänger och hjul
och
nitnaglar skruvar och muttrar
drivremmar (doschkoff) -
många män har gjort mig
släggat och putsat och hamrat och
filat
fin är jag fin (orlo)
skinande
sjungande
rungande
skakande
golv och tak.
(Elmer Diktonius, ur Maskinsång)
Just så...
SvaraRaderaMånne den inte legat någonstans i bakhuvudet och snurrat, Elmers maskinsång...
Kom osökt att tänka på den i alla fall.
SvaraRaderaHursom! Välfunnen var den i alla fall, Maskinsången! :-)
SvaraRadera