tisdag 25 augusti 2009

Här rivs för att få ljus och luft...



...Och snart i sky
stod damm och boss,
då plank och läkt
de bröto loss.



Det ruttna trät,
så torrt som snus,
det virvlar om
med kalk och grus.




Och hackan högg
och stången bröt
och väggen föll
för kraftig stöt.



Och skrapan rev
och tången nöp,
att taket föll
och skorsten stöp.




Från kåk till kåk
man sig beger,
från syll till ås,
allt brytes ner...

August Strindberg, ur Esplanadsystemet

4 kommentarer:

  1. Jag tycker alltid att det är lite vemodigt när man river hus. Det spelar ingen roll hur fula och obeboliga de är - en gång var de nya och någon har lagt ned stor möda för att förverkliga en tanke.
    Margaretha

    SvaraRadera
  2. em: Och den gamla farbrorn som, precis som i Strindbergs dikt, stod där vid huset som revs igår, huset som en gång varit hans arbetsplats:

    ...En gammal man går där förbi
    och ser med häpnad hur man river.
    Han stannar; tyckes ledsen bli,
    när bland ruinerna han kliver.

    -- "Vad skall ni bygga här, min vän?
    Skall här bli nya Villastaden?"
    -- "Här skall ej byggas upp igen!
    Här röjes blott för Esplanaden!"

    -- "Ha! Tidens sed: att riva hus!
    Men bygga upp? -- Det är förskräckligt~"
    -- "Här rivs för att få luft och ljus;
    är kanske inte det tillräckligt?"

    Det var rörande att se honom...

    SvaraRadera
  3. Jag känner lukten av byggdammet ända hit, men jag gillar dikten.

    SvaraRadera
  4. Staffan H: Jag blir alltid stående som en bestört och melankolisk fågelholk när hus rivs. Det sitter så mycket tankar i väggarna. Röster. Skeenden. Steg lagrade i bjälklaget. Och nattens alla lysande fönster.

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.