Rosersberg - öar av porslin och hukande hundar

Rosersberg är ett slott som jag åkt förbi många gånger men inte stannat till vid. Den här gången, på hemväg från Uppsala, blev det äntligen av.

Slottet är stort och jag tycker nästan att det ser lite kalt och ödsligt ut. Naket på något sätt.



Rosersbergs slott ligger norr om Upplands Väsby och uppfördes 1634-1638 av Gabriel Bengtsson Oxenstierna. Rosersberg är ett av de kungliga slotten och Karl XIV Johan och drottning Desideria var de sista kungliga personerna som bodde här.

På 1960-talet huserade Civilförsvaret i delar av slottet och huvudbyggnaden, där allting står mer eller mindre orört sedan Karl XIV Johans tid, visas numer av Hovstaterna. Flyglarna används till konferens och hotell

Av den en gång så ståtliga barockträdgården finns ingenting kvar och dammen, där den märkliga porslinsön en gång tronade, är igenfylld.

I den engelska parken däremot, är ljuset ljuvligt under lövträden.

På slottsgården står en liten vovve staty. Den ska föreställa hertig Karls italienska vinthund. Det påstås att hunden på något vis ska hänga ihop med hertigparets vurm för frimurarorden och lär ska kika på en symbol på slottsfasaden som också ingår i ordenslivets talrika symbolvärld.

Låter märkligt. Visserligen används många symboler i konst och ordensliv och en hund brukar ju vanligtvis förknippas med trofasthet. Men hur ska man tolka den trofasthet som hukar och sticker sin smala svans mellan benen?

När jag var på väg för att fotografera den strykrädda vinthunden, stötte jag istället på något mycket behagligare. En levnadsglad, elvaveckors terriervalp vid namn Harry och hans trevlige husse. Hussen arbetade på slottet och detta blev återigen ett av den här sommarens synnerligen angenäma, spontana möten. Harrys husse trodde inte heller riktigt på idén med en strykrädd vinthund som symbol för ordensliv.

Harry föredrog att gnaga på mina fingrar och tumla runt i rosenrabatten. Fjärran frimureriets hemligheter och bronsvoffsar med svansen mellan benen.