Rjukan - en rykande fors, ett kraftverk och en amerikansk film



Anita, min norska bloggvän, fick mig att minnas en resa till norska Rjukan som vår familj gjorde när jag var barn. Ju mer jag tänker på den resan, desto mer förstår jag att det var så mycket mer förknippat med Rjukan än bara själva besöket där.



Rjukan ligger i Vestfjorddalen i Telemark fylke, halvvägs mellan Møsvatnet och Tinnsjø, och har fått sitt namn efter Rjukanfossen (den rykande forsen) väster om orten.



Jag minns inte hur gammal jag var när vi reste dit, vi reste rätt mycket i Norge när jag var barn, och jag har bara svaga synminnen därifrån. Men vad jag minns tydligt var känslan. Den djupa dalen mellan de dramatiska bergen, sjön där färjan sjönk, kraftverket på bergssidan, linbanan och den lilla järnvägen.



För att förstå den här stora, nästan andlösa känslan som jag fick i den här miljön, så måste jag berätta om far, om tyskarnas planer på att bygga en atombomb under andra värdskriget och en spektakulär amerikansk film.



Uppe på en av bergssidorna i dalen vid Rjukan ligger kraftstationen Vemork. Den ritades av arkitekten Olaf Nordhagen, byggdes av Norsk Hydro 1911 och var på den tiden en av världens största.



1934 byggde Norsk Hydro här världens första kommersiella anläggning för tillverkning av tungt vatten. Anläggningen drevs av tyskarna under andra världskriget och saboterades flera gånger av motståndsrörelsen och de allierade styrkorna, eftersom tyskarna använde anläggningen för att producera det tunga vatten som behövdes för deras utveckling av en egen atombomb.



Flera aktioner genomfördes med mer eller mindre misslyckade resultat, men det blev i alla fall så besvärligt för tyskarna att bedriva verksamheten här, så att de till slut beslöt att montera ned anläggningen och flytta hela tillverkningen till Tyskland.

Den första delen av transporten skulle ske med färja över Tinnsjø i februari 1944. Färjan Hydro sprängdes av motståndsrörelsen och sjönk med både sin last och flera civila ombord.



Av denna dramatiska händelse gjordes 1965 en amerikansk film med Anthony Mann som regissör och med Kirk Douglas i huvudrollen. Hjältarna från Telemarken. I sedvanlig amerikansk stil diktades mycket upp runt den verkliga händelsen, men när jag var barn så tyckte jag att det var den mest spännande film jag sett.



Far hade legat inkallad under kriget och för honom var de här händelserna en realitet. Han var värmlänning och det hände mycket där, vid gränsen mellan Sverige och Norge. Inte så att han var på plats i Rjukan, men jag kan tänka mig att han lyssnade på radio och att man talade mycket om de här händelserna då.

Så - med den bakgrunden och med den känslan inplanterad i mig, besökte vi Rjukan och Rjukanfoss någon gång på 1960-talet. Det var stort. Det känns fortfarande stort och jag skulle gärna vilja åka dit igen.

Fakta och bilder till det här inlägget har jag hämtat från Wikipedia och Wikimedia. Säkert har min norska bloggvän Anita fler och andra fakta i fallet, men det är detta jag minns och det som påverkade mig. Kanske också syster Ninna minns andra saker från den här resan...

Kommentarer

  1. Tack för mycket intressant inlägg. Jag åkte också med "min gamla familj" i Norge några gånger och har minnen av hur vi en gång träffade en norrman som varit med i motståndsrörelsen och jobbat med hemliga radiosändningar från nåt berg nånstans. Min far var också med i beredskapen. Han förlorade sitt ena ben i en minolycka vid norska gränsen. Det finns mycket barndomsminnen och känslor hos mig som har med kriget att göra fast jag själv är född efteråt. För mina föräldrar kändes ju kriget nära och det blev det ju också på sätt och vis för oss barn.

    SvaraRadera
  2. Spennende og skremmende historie. Ikke rart at dette ble en Hollywood-film! :-D

    Krigsfilmen "Max Manus" har vært vist i Sverige? Anbefales - selv om den ikke tar for seg denne spektakulære sabotasjeaksjonen - men historen om en av Norges mest kjente sabotører som tyskerne aldri klarte å drepe...

    Jeg skrev om den i bloggen min etter å ha overvært premieren sammen med veteraner, grenseloser og krigsseilere:
    http://anitasfunderingeromhusoghage.blogspot.com/2008/12/max-manus.html

    SvaraRadera
  3. Gabrielle: Jag tror det är svårt för dagens unga att sätta sig in i hur det är för oss vars föräldrar på ett eller annat sätt upplevde kriget. Precis som det är svårt för oss att ändå förstå våra föräldrar och deras erfarenheter av mörkläggning, mobilisering, ransonering och krigsvintrar. Även om vi själva inte var med, så tror jag att det präglat oss för all framtid.

    Anita: Ja, jag känner igen filmtiteln. Jag tror den visats här i Sverige, men jag har inte själv sett den. Jag ska läsa ditt inlägg strax!

    SvaraRadera
  4. När jag gick i grundskolan fick alla elever se den norska filmen "Kampen om tungtvannet" på svenskundervisningen. Det var under timmarna när vi skulle bekanta oss med de andra nordiska språken. Den filmen handlar också om Rjukan och om jag inte minns helt fel var den faktiskt ganska spännande.

    SvaraRadera
  5. Scribo: Välkommen till min blogg! Ja, den filmen nämns i den Wikipediaartikel som jag länkat till i samband med Tungtvannsaksjonen. Jag har ett svagt, svagt minne att jag sett den, eller i alla fall delar av den, men jag minns inte när. Den bör ju i alla fall ha varit något mera verklighetstrogen, eftersom flera av motståndsmännen spelade sig själva.

    SvaraRadera
  6. Vilken fin historia! Jag har aldrig hört talas om den tyska fabriken som tillverkade tungt vatten. Vackert verkar det vara där också.

    SvaraRadera
  7. "Kampen om tungvannet" er en helt grei film for sin tid, den er laget i patriotisk stemning etter krigen - naturlig nok.

    "Max Manus" gir - ifølge de som levde under krigen, en realistisk skildring av krigens håpløshet og ondskap. Noen turte å stå opp mot fienden:
    http://www.youtube.com/watch?v=WbK4WTQFf9U&feature=related

    Jeg håper SVT finner at de skal sende filmen! Uten Sverige ville mange nordmenn vært ille ute.

    SvaraRadera
  8. Håller med Anita: "Max Manus" är mycket bra. Känns realistisk. Ruggigt och riktigt spännande är det också. Och dom unga motståndsmännens utveckling är intressant. I början var dom ju alldeles för oförsiktiga, det var nästan som om det var pojkstreck dom höll på med. Filmen handlar ju främst om Max Manus men jag minns andra människoöden från den också.

    SvaraRadera
  9. Det er nettopp de fine menneskeskildringene - ikke bare av selve Max Manus, men alle rundt ham. Den gråtende mammaen til den unge gutten som er med på sabotasjeaksjonen mot Akers Mekaniske Verft - henrettet på Akershus festning.
    "Tallak" - Max' kamerat som henger seg på cella etter torturen for ikke å røpe kameratene.
    Den unge naive kontordamen på Fehmers kontor som blir en av hans mange elskerinner.
    Kjærligheten mellom Tikken og Max Manus. Det er så mange små menneskehistorier, som Gabrielle så rett beskriver.

    SvaraRadera
  10. Rävjägarn: Välkommen till min blogg! Så roligt om jag kunnat förmedla lite kunskap. Bara namnen, Rjukan och Vemork, låter spännande.

    Anita och Gabrielle: Filmen visades på "Norska filmdagar" i Stockholm i mars och hade vanlig premiär i maj i år, så det dröjer kanske ett tag innan SVT kommer att visa den. Jag har försökt kolla om den går någonstans fortfarande, men inte lyckats hitta så här i hastigheten. Jag ska definitivt hålla utkik efter den.

    SvaraRadera
  11. När jag var liten kom norska motståndsmän till I 17 och berättade om kampen. Bl.a. en från Rjukanaktionen. Jag var med och lyssnade eftersom far var rustmästare. Spännande värre.
    Jag är född -51, efter kriget alltså, men det fanns alltid i bakgrunden och det är med all sannolikhet där rötterna finns till min inställning att ondskan alltid måste bekämpas, med vapenmakt om så behövs.

    /Jörgen

    SvaraRadera
  12. Jörgen: Jag kan se Parveljörgen och hans far sittande andäktiga på I17 och lyssna till berättelserna. Så nära kriget var, både i tid och geografiskt. Bara några mil bort. Och de modiga männen som riskerade allt för att slippa oket...

    SvaraRadera
  13. "Flammen og Citronen" - om den danske motstandsbevegelsen, har kommet hit i landet på DVD.

    Sitat fra norske Aftenposten for to uker siden:
    "Mens nordmenn går mann av huse for å se svensk film på kino, flopper norsk film totalt i Sverige. Max Manus er hittil sett av bare 5308 svensker og Død Snø 475".

    Tipper dere har den på DVD snart.

    SvaraRadera
  14. Anita: Ja, jag såg att mitt bibliotek hade fått in Flamman och citronen.

    Och visst är det synd att så få svenskar ser norsk film. Ibland tycker jag svenskar är lite för mycket "sig själva nokk"...

    SvaraRadera
  15. Jag var en av dem som gick och såg Max Manus, för jag hade läst lite grann om honom tidigare och ville veta mer. Filmen är klart sevärd; både intressant och välgjord - skickliga skådespelarinsatser, snyggt foto och utmärkt ljussättning. Det är bara att konstatera att norsk film är oerhört bra nu, medan svensk film ofta är tämligen medioker!

    Vi må ha skickliga skådespelare, men regi, foto och ljussättning följer inte med och hjälper till i den utsträckning de borde, så resultatet blir tämligen platt.

    Nej, andra världskriget är nog rätt avlägset för dagens unga. Själv hör jag till dem som har föräldrar som upplevt andra världskriget, samt vuxit upp med far- och morföräldrar som upplevt bägge världskrigen. Min mormor serverade en gång en sorts smaskiga pannbiffar och när jag frågade vad det var, svarade hon "kristidsbiffar".
    - Vad sade du?
    - Kristidsbiffar! Under kriget var vi tvungna att dryga ut köttfärsen och jag brukade göra på det här viset. Både din morbror och morfar tyckte att det var jättegott.

    Hon hade drygat ut köttfärsen med en rest av kokt ris vilket gjorde att det blev saftigt och gott.

    Något som det än idag talas tyst om, men som filmen om Max Manus visar rätt tydligt, är att det neutrala Sverige i stor utsträckning hjälpte den norska motståndsrörelsen. En norsk militär skrev sådär 15 år efter kriget att de kunde i princip komma och gå som de ville in och ut ur Sverige och de fick tyst medgivande att till exempel använda Bromma flygplats när så behövdes.

    SvaraRadera
  16. Staffan H: Jag får se till att mitt bibliotek köper in den, så att jag får titta på den!

    Jag kommer också ihåg utdrygade köttfärsbiffar, men det var med bröd. Och hur mor nu än gjorde så blev det otroligt gott. Saftigare än biffar på ren köttfärs. Och det smakade inte bröd heller. Undrar hur hon gjorde? Hon gjorde något hon brukade kalla köttgrotta också, på utdrygad köttfärs. Ännu godare. Med lingon som vi plockat själva, med en fot i Sverige och en i Norge...

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.

Populära inlägg