Järnvägar!

Två saker jag minns från min barndom var absoluta. Det ena var att vi brukade göra bilutflykter. Det andra var att Far älskade järnvägar.

På dessa - mer eller mindre långa - utflykter brukade vi alltid medföra matsäck. Termosar, smörgåsar och annat smått och gott. Alltihop nedpackat i Violetta Hinken. Violetta Hinken utökades med tiden, och blev en större korg, som kom att innehålla en hel campingutrustning, inklusive primuskök. Vår mathållning blev minst sagt mobil.

Regel på våra utflykter var att vi skulle uppsöka järnvägsstationer för vår mat- eller fikapaus, helst nedlagda. Jag tror knappt att det finns en enda nedlagd järnvägsstation i västra mellansverige som vi inte ätit vid. Utspridda på en grönrödrutig filt.

I min och syster Ninnas lilla rundtur i fredags på jakt efter en eller annan port, hamnade vi ett ögonblick vid vår barndoms järnvägsstation. En starkt känslomässig plats. Möten och avsked. Här! Sa jag. Här ska jag göra ett inlägg i sommar! När stationen inte är omgiven av smutsig snö.

Stationerna utefter Bohusbanan är speciella. Kanske ska jag åka hela Bohusbanan och göra ett inlägg om den också? Nå lugn och fin. Stationen först.

Den här bilden fick jag för många år sedan av vännen Öja, som rotade fram den ur sitt digra arkiv...

I huset i förgrunden växte jag upp. Tvärs över dalen, på andra sidan, låg järnvägsstationen. Jag minns fortfarande utropen: Tid för avgång! Var god stäng dörrar och grindar! De hördes ända hem...

Behöver jag säga att Fars mest älskade kraftuttryck var... Järnvägar!!!